är det mos eller magi?

Jag har precis fått en ny aspekt på musik.

Igår stod radion på medan jag och Anne lagade mat. En ny låt kom upp och hon sa:

”Den här är visst väldigt känd… Men för att den är känd behöver den ju inte vara bra” sa hon och skrattade lite.

Det var en typisk åttiotalsballad. Jag tycker att den var bra. Jag gillar typiska åttiotalsballader, åtminstone ibland. Vad hon menade med ”inte bra” handlar dock snarare om det musikaliska och inte om känslan. De spelade antagligen fel och falsk och lite på lir osv – inte en musikaliskt fullständighet. Så kan det gå när man har levt med klassisk musik på stora teatrar och operor i… 25 år?

Jag å andra sidan hade en fin musikalisk stund ihop med åttiotalsballaden, men också i tisdags kväll när jag var på en stor mozartkonsert, ja han fyller ju år i år. Eller så inte. 250 år sedan han föddes, och ja, han komponerade ihop en del bra grejer. Det är förresten rätt otroligt – en enda person har suttit och tänkt och fixat ihop en noter för en orkester på uppemot 100 personer. Att få ihop så mycket olik musik till en helhet, det kräver en skarp hjärna, det lovar jag. Jag vet inte hur många parallella tankebanor man måste hålla uppe, men det kan gott och väl jämföras med kvantfysikens mångfald – på sätt och vis.