är det mos eller magi?

Huvudet dunkar
Smärtan är fysisk
Vart finns de som säger
Det här är fel
Som kör
För det de tror på
Kallas naivt att tro på dylikt

Välkommen till världen
Om du tror på något
Som skapas utan ekonomisk tillväxt
Kan du lika gärna dö
Det är trångsyntheten som talar
I hetsen efter att sitta snyggt på front row
Ridå

Kära bloggen,
Idag sa jag hej då till en så himla fin vän. Hon reser ikväll till London för att i slutet av veckan gå på sin graduation exam i Exeter. Sedan reser hon till Tjeckien och Prag. Sedan reser hon tillbaka hit. Jag har under den senaste veckan inget riktigt kunnat göra, men bara se på medan hon två gånger varit uppe i 48 timmar för att göra kvantitativ statistik, diagrammer, grafer, använda STATA alldeles för mycket, skriva, hoppa över luncher för att hon inte hinner, lämna in allt och sedan plugga till nästa prov för att dagen därpå undervisa sina små kids och sedan rätta deras uppsatser och bekymra sig om deras referenser och sedan göra en hemuppgift som gick ut på att på att med kvantitativa metoder tolka data och sedan skapa en egen teori utifrån detta. Hennes teori gick ut på i vilken grad din mammas utbildning påverkar din tendens att gå att rösta. Hög singifikans. Sedan rätta lite fler uppsatser, lämna in kidsens betyg, packa fyra resväskor, städa ur ett rum, vara provvakt åt de små kidsen.

Sådana här människor kan man inte riktigt hjälpa. Jag insisterade på att vi skulle äta middag, vilket vi försökte men så klart inte hann. Man vill ju hjälpa. Rätta uppsatser eller dylikt. Kunde bära en väska och vi konstaterar när vi går med raska steg ner mot bussen mot flygplatsen mot London att det inte är tid för sorgliga farväl.

Hon fick Klimts Lebensbaum av mig. Jag fick hennes omelett. Sen var det tack och adjö. Fick nyss sms; "Maja, I ate. Come back soon." Gick och letade efter Marta för att dela middag med. Hittade henne efter många om och men, hon hade gått hem. Nukte är sjuk. De är också fina.

Det här är verkligen sista dagarna här.

Och ursäkta romantiseringen av att arbeta sådär sjukt mycket. Det jag vill säga med det är att undertecknad brukar gå hem och sova efter att ha tvångsspelat "spice up your life" på kontoret. Brukar äta dubbelt så mycket. Och vidare, det är lite så att med rätt människor och med rätt saker på bordet, då kan man göra vad som helst. Om man fattar att man behöver vila, att man behöver lita på människor, ha dem i sitt liv, skratta massor.

Hon har lärt mig ha en chill inställning till arbete, att det mesta funkar och öppna mina ögon för en större värld. Jag har lärt henne allt jag kan och tycker om feminism och socioekonomisk förutsättningar. Generellt mycket om att ha en mer avslappnad inställning till omgivningens krav och normer.


Det här är verkligen sista dagarna här. Jag skriver på min sista uppsats. Sedan ska jag åka hem och läsa statskunskap C och jobba med Tvärdrag, RAF, hänga.


Puss och kram.
Ta hand om er.

Den andra artikeln tar upp Stiegs kamp mot kvinnovåldet. Här uppges siffran 36 mördade kvinnor per år, aftonbladets Edblom och Weigl anger 17. Kanske räknar man olika, kanske har det sjunkit. Stiegs siffra kommer antagligen från 1990-tal.

Mäns patriarkala våldskultur måste stoppas, sluta försvaras, kan inte komma undan som psykisk sjukdom. Denna kultur har kontrollerande våldsamma inslag, precis som många andra, och måste pratas om, forskas på, dras upp till ytan.

Som det är idag ursäktas mäns våld mot kvinnor av närastående grannar, vänner, arbetskamrater ("det är ju privat det där"), av åklagare (hans motiv var förståeligt, något hände med honom när hon inte hade vigselringen på sig), av kvinnorna själva (han ville ju egentligen inte slå mig, han kommer aldrig göra det igen) och av männen, när de gråter, förklarar mig sig, berättar om sin kris, om hur dåligt de mår. Så då mördas några kvinnor.

Igår var det verkligen en så himla fin dag och sen fin kväll.
Kanske började det hela för länge sen i stil med kaosteorin - en fjärils vingslag.

Skrev hur som helst klart uppsatserna om slöjan och hedersvåld i torsdags kväll. Gick skrattade hem. Lite åt eget enfald, lite åt att det var så himla härligt att vara klar med två rätt tunga grejer. Nästa dag var ännu bättre när jag insåg hur lätt jag kände mig med bara en enda liten grej kvar att göra - en 20-sidors research paper. Ska undersöka korrelation mellan online och offline aktivism med fokus på iranska motståndsrörelsen och piratpartiet. Roligaste kursen. Sötaste läraren och bästa klasskompisarna - Nükte, bästa turken på denna jord, Hippiekillen, allt han säger blir till guld, och sen Efe, mitt senaste tillskott är en helt galen kille som i vanliga fall har ett eget TV-program. När han inte har det brukar han sitta och sova i klassrummet eller ha lysande presentationer om civic journalism. Gillar honom. Gillar alla. Slutsats: Är motiverad att skriva denna uppsats.

Tillbaks till kaosteorin.
Förra fredagen misslyckades jag ju med att hålla en presentation för att jag fick någonslags black out, var första gången som det hände. Igår skulle jag göra om den. Till skillnad från förra fredagen så hade jag nu jobbat klart med båda uppsatserna. Lektionen hade vi flyttat fram tre timmar vilket jag glömt. Gick upp till Marketas kontor och klagade. Fick en kram och vi konstaterade att det skulle bli en grym kväll som avslut på denna dag. Hängde således sedan tre timmar i mitt favoritcafé. Drack läsk och lät bli att förbereda mig. Exakt samma strategi som jag haft under frukosten med Alex när vi istället pratade om hur himla gärna vi ville gå på Indigo (namnet på Istanbuls mest kända, och mainstreama, indieklubb.). Ingen förberedelse alls. Skrev fem stödord. Skrev en artikeln istället. Drack mer läsk. Lyssnade på the Clash. Artikeln heter "Sverige och Gud".

Gick till lektionen och bad att få börja. Tänkte bara presentera mina rubriker och berätta typ fem ord om varje. Hade egentligen tänkt be om att få slippa. Men började. Alla satt som på helspänn - ska hon flippa ur igen eller? Såg lite hur de led ( alla i mina klasser är alltid så himla proffsiga doktorander egentligen) men sen såg de gladare ut.

Det gick bra. Kändes som att vi pratade i en evighet om hur hedersvåld ska definieras med exempel från turkisk och svensk kontext. Det var mycket intressant. Vi pratade också om kulturteoretisk förståelseram och en feministisk teoretisk ansats. Jag berättade om allt jag läst mig till om svenska domstolsfall och prejudikat. Går inte mer in på det nu.

Sen kom en fråga; Alltså, det här var verkligen en bra presentation och dina exempel är jättebra, men vart kommer den historiska aspekten in?
Och äntligen fick jag säga: Jag har ju försökt rama in hedersbegreppet med ett historiskt perspektiv men huvudsyftet har varit att analysera fenomenet i ett nutida komparativt perspektiv. Jag har verkligen tyckt jättemycket om den här kursen och lärt mig massor, men det är min första kurs på universitetet i historia och jag har väl också insett att jag inte är någon historiker. Kan vara antropolog, kan vara journalist, kan vara statsvetare, kanske. Min motivation har varit att skriva något med historisk bakgrund för att sedan kunna skapa någon slags verktyg för att använda i eventuellt framtida skrivande.

Så nej, detta var ingen redogörelse för användandet av abort i historien eller analysen av en amerikansk missionärs liv i Istanbul 1870-1924.


Ni kanske tycker det här är jättetöntigt och vad vill jag egentligen säga? Kanske något i stil med att om man inte tycker något är så jätteroligt och inte gör det så bra helt enkelt - i mitt fall historiska detaljer - så tycker inte jag att man ska skämmas för det. Men, faktum är ju att det är rättså lätt för att skämmas för dylik sak när man sitter med finaste historieläraren i en klass som man gillat jättemycket och så bara, nä, det här med historia alltså. Och faktum är faktiskt fortfarande att jag tycker att jag kunde försökt mer.



Ja, sen var det en fantastisk kväll med galen dans på Babylon och barhäng på Indigo (som verkligen var ett trashigt ställe).

Och undrar fortfarande hur det går för Gudrun i Let's dance?

Hoppsan, jag råkade glömma att lita på mig själv, min egen magkänsla och mina instinkter idag.

Så när först dena ena killen, han som gjorde sin presentation först, pratade i en halvtimme och orientalismens inflytande på bilden av homosexualitet i ottomanska riket och diskuterade 1800-tals filosofer, deras teorier och deras sexliv, då tänkte jag. Shit vad han verkligen har läst allt och kan allt om de där snubbarna.

Och sen håller min finaste Antruschka ett exellent föredrag om vanliga kvinnors liv under ottomanska riket. Vilka rättigheter de hade, position i samhället, möjlighet till utbildning och arbete. Med en handout och väl påläst om de fall som Galatadomstolen behandlat i ärendet.

Typiska bra historiker, på temat Gender.
Så när jag skulle prata om slöjan, dess symbolik, de som försvarar den, och om motståndet mot imperialism och hur slöjbärandet borde kunna ses som ett uttryck för femme-feminismen, och att förbjuda slöjan bara har visat på ökad segregation och stigmatisering av kvinnan så kunde jag inte. Men om hur man också historiskt kan visa på slöjans symbolik och betydelse, dess funktion i samhället inte bara i islam utan generellt så gick det inte.

Handlade aldrig om exakta referingar (förutom till koranen och alla andra böcker jag läst) men om funderingar.

Det passade inte in i ramen.
Fan vad det sög att inte våga stå upp för det som jag själv har suttit och tänkt på i flera veckor.

Ska göra ett nytt försök. På en gång. Och nästa vecka ska jag stå där igen och då ska jag våga kritisera turkarnas civil law och säga att de inte är bättre än fransmänne och kanske vara lite för onyanserad men jag måste ju våga säga det?

Deras så kallade befrielse av kvinnans rättigheter har skapat en djup klyfta mellan rik och fattig, akademiker och arbetare, stad och landsbygd. För om man 1927 säger att utbildning och arbetsliv enbart är till för de som uppfyller kraven på att vara en modern kvinna, då skapar man också en stor grupp som aldrig ges tillträde till detta liv, för att de av olika anledningar inte vill uppfylla normen som modern kvinna. Atatürk förbjöd aldrig slöjan, men han skapade ett samhälle som skulle vara modernt enligt västerländska kriterier, i imperialismens fotspår, och han skapade ett inhemskt förakt mot de människor som vägrade uppfylla normen. Det råkade vara de fattiga, outbildade på landsbygden. Fram tills 60-talet bodde de kvar där men sen kom en våg av urbanisering, som vi fortfarande ser. Det är när dessa människor nu reser sig upp, vägrar trampas på som Turkiet anklagas för att islamifiseras. Ett krav har varit att få tillgång till utbildning, även om du bär slöja.

Har läst på om den svenska debatten. Om den franska. Och det sägs rätt nasty grejer, men det är värre här. I Frankrike är det nu ca 150 elever som är relegerade på grund av att de vägrar ta av sig slöjan. Vad har man gjort för att hjälpa deras situation då? I Turkiet skapade man samma förtryckande struktur mot några miljoner. Som inte gavs en chans.

Slöjan är en tygbit, en symbol. Bara för att man tar bort den så tar man inte bort mannens kontroll av kvinnan. Historiskt sett har slöjan bara varit en symbol för kvinnligheten. Och med kvinnligheten kommer hennes diskriminering för makten, offentligheten och hennes povra juridiska rättigheter. Ingen möjlighet till utbildning, ingen rätt att skriva böcker. Vill man förändra något, ge hennes samma juridiska rättigheter, fram med kvinnliga politiker och utbildningsplatser. Att ta bort slöjan hjälper inte, det ser vi ju i Sverige, Frankrike, vart som helst. Det är samma strukturella förtryck där kvinnan tillskrivs en annan funktion. Inom islam är symbolen en slöja. I Frankrike ett par höga klackar. En kvinna som ska vara liten och gullig, klä sig sexigt, se ut på ett visst sätt, inte ha för kort kjol, för djup urringen etc etc. Ska vi förbjuda slöjan, kan vi förbjuda detta också, är min mening.

Man ska alltid vara på ett visst sätt, hela tiden. Och klart som fan att det ska finnas ett motstånd mot det.
Feminism och kvinnlig frigörelsekamp måste få vara olika saker. Pallar inga fler mallar kring vad som är rätt och fel.

Allt som har med islam att göra är ett hot mot konstitutionen här. Just idag är jag så trött på det. Just idag är jag beredd att säga att det är turkarna som förser Sarkozy med hans argumentation. Det är ju samma slödder där som här.

Demokratin då.
Religionsfriheten.
Lika rätt till skola.
Solidaritet, jämställdhet.

Nehej, ni tyckte inte att det var en bra idé. Kommer tillbaks senare, när jag har lite mer tilltro till mig själv och mänskligheten.