är det mos eller magi?

Gick ut i skogen bakom mitt hus. Det står tre höga hus snett bakom varandra efter att man gått över en parkering, uppför en slänt. Nerifrån tunnelbanan ser det ut som att det bara finns horisonten kvar där bakom.

Något har gått runt.
För det är höst igen.
Och jag sitter i samma soffa och lyssnar på samma låtar.
Har bara handlat min mat i en annan mataffär. Slutat köpa hem mazariner för att äta nätterna igenom. Jag har slutat ha sovmorgon också. Kanske hänger det ihop. Men det är på natten som det händer. På natten finns magin, då sover alla andra. Då kollar jag inte längre på klockan. Tiden är stilla. Och man kan gå och lägga sig kl 03 men ändå stiga upp kl 08. Men ibland, nu, klämtar klockan bara så hårt och tröttheten sitter i alla ben.

// Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldirg säga nej, vad jag anförtror åt dig ska du anförtro åt mig. det är en storm på väg i natt. rannsaka och bekänn.  //


Lite känns det också som att min lägenhet i Mörbylund lika gärna skulle kunna ligga i östra kurdistan. lite så känns det att börja jobba. Att gå från en studentbubbla till en jobbubbla är som att gå från inskränkt till tunnelseende.


//en elegi för alla sorger den här hösten handlar om. för skuggan över gården där solen aldrig lyser in. för en ork som aldrig fanns. jag saknar din, du saknar min. //

Han sa idag att han inte tror på att jag är en nattmänniska. Fastän jag berättat så många gånger om att jag är det så tror han inte mig. Det sorgliga i det ligger i att jag förlorat så mycket tid.

hej bloggen.
det blev vår blev sommar och igår blev det höst. Det var när jag gick mellan husen bakom folkets hus och kände hur luften nöp mig i kinderna och gjorde dem en smula rödrosiga. Luften gick så lätt att andas igen. Det kändes så skönt mot huden när jag cyklade till jobbet 06.53 och händerna blev lite lite stelfrusna.

Det blev vår i Adana.
Jag reste hem och var med när sommaren kom till i Sverige. Det var i Borås, Skövde, Norberg, Stockholm, Linköping, Uppsala och på Gotland som sommaren kom till mig. En märklig sommar. Full med så oerhört mycket tillfredställelse. Och saknad. Längtan.

Det är svårt att komma hem precis när sommaren kommer. För då far alla andra. Desto lättare att sakna dem. Vilja bjuda hem dem till sitt hus. Sin icke-existerande kökssoffa.

Nu är det augusti. Hösten kommer. Snart blir det kanske frost och man kan koka rönnbärsmarmelad. Insåg på promenad hem från jobbet att det faktiskt finns en möjlighet att jag ska packa flyttkartonger en gång till. Och packa upp dem. För att vara på en plats jag själv valt och sökt mig till. Tillsammans med andra människor jag gillar och vill vara med. Och hur osäkert allting än är så var det en sån oerhörd känsla. Känslan att det här blir fett. Hösten, luften, känslan mot huden symboliserar att det är dags nu.

Jag blir berörd.
Av allt möjligt.
.
Det är uteservering i fullt solsken klockan 07 på morgonen.
Och Sverige har aldrig kännts så långt borta på nått sätt.
Jag ser det på bild på datorn.
Men datorn ljuger liksom.
Den parallella världen.
Finns den.
.
Den finns.
Ni finns ju där.
.
Och världen här är så liten men samtidigt så stor.
Allt är så nära här.
Upproren i Syrien.
De som dog på Taksimtorget för 34 år sen.
Allt är nära men så långt borta.
Ser det mesta genom boklinsen.
.
Köper dussintals sjalar som aldrig kommer täcka mitt huvudet.
Men någon annans huvud.
Färgerna är ju så vackra.
Och de säger att just det vill de ha.
.
Om man inte vet om någon annan verklighet.
Kan man då veta att det är just det här som man vill ha.
Vill de verkligen ha sjalarna med blommorna mönstrerna broderierna vackra färgerna?
.
Vill jag verkligen ha korta klänningen med leopardmönstret prickarna blommorna?
.
En annan gång säger de att de vill gå i skolan bli sjuksköterska leva fritt skaffa aldrig barn säger de.
Och jag blir tyst och ledsen.
För det omöjliga och för att sjalarna fladdrar i ögonen och gör att man sällan ser klart utan bländas av skönheten flärden normerna.
.
Vad vill vi ha.
Hur vill vi leva.
Vilka vill vi vara med.
.
Livet.
Så långt borta och så nära.
.
Alla liv pågår parallellt och glimtarna av det andra tänder längtan hoppet viljan om något annat.
Men är det bättre?
.
Den lilla världen här.
Med så stora perspektiv.
Hur ska jag kunna komma hem till den stora världen.
Med så snäva perspektiv.

ser att blogspot.com fortfarande är censurerat
väntar på dig
har gått runt i för rött hår med för röd jacka med för mönstrad klänning
tyckte killen i butiken bredvid huset där jag bor
men det var snyggt sa han och tog betalt för en flaska vatten
har väntat på dig
drack ändå en cappucino med is
det var så varmt idag
gick ändå förbi Mustafa på hans jobb
han var så trött att han bara skämtade
har väntat på dig
skrev en dikt om vad erik saade och marciej zaremba har gemensamt
ett land med temperatur under 30 grader
väntar fortfarande på dig
gick på lektionen och fick veta att Arianna åker om sex dagar
Nouria och jag insåg att det var 1,5 månad kvar här
Sen började hon gråta för att turkiska var så svårt
Mina älskade kvinnor som bakar bröd på Turkuaz var kvar
hade haft en fördjävligt varm dag
vi drack iskall pepsi och åt muffins och önskade att gud skulle välsigna oss och andra
har väntat på dig
nu börjar det bli skymning ute
i bakgrunden står en turkisk såpa på
en kvinna ligger i en säng och gråter
jag väntar på dig.
läste nyss klart sju dikter som var abstrakta och konkreta
sådant är också livet nu
abstrakt och konkret
mest av allt har jag nog läst allt om Freidrich Willhelm och Freidrich II av Preussen
och väntat på dig
vem var Bach och i vilken kontext skrev han Matteuspassionen?
och varför behövde Freidrich II ta hemliga flöjtlektioner 1728?

Få ta emot besök från Sverige vid den lilla lilla flygplatsen här där man måste gå direkt ut på gatan från bagageutlämningen och där får jag stå i mörkret under palmerna. Oftast med en hel turkisk familj som följer med för att skjutsa och möta och prata turkiska med svenska gäster som fattar noll men är desto bättre på att le.

Att stirra på foton och nästan kunna föreställa sig hur det skulle vara att inte ha ett foto framför sig utan verkligheten. Att tänka armar ben, läppar som rör sig och orden som kommer där ur.

 

* * *

 

När jag får höra hemliga berättelser om hemliga pojkvänner. Och sörja alla de krossade hjärtan det här landet bär på. Då känns livet här på riktigt. Och min uppgivenhet på riktigt; vad kan jag göra?

Har en mapp på min dator som heter ”Musik” med 75,51 gb musik. Känns som stenåldern när man är van vid spotify. Inte veta vad som finns där i den gigantiska mappen, inte kunna lyssna på exakt den låten man vill. Men jag som inte har internet hemma får nöja mig. Just nu: allt av Lisa Ekdahl. För att hon kanske är Sveriges bästa vissångerska. Alla som kan borde gå och se henne live. Hittar samtidigt ett sex år gammalt dokument på datorn i mappen ”skrivet” med ett citat ur hennes låt nästa dag.

 

Jag ville vara den du tänker på när du står där för att gå och möta nästa dag.
Jag ville vara den jag, det ville jag.
Jag ville ge den kraft, som gudar allena besitter.
Jag ville ge dig det som får dig att lyfta din blick.
Jag ville ge dig det enklaste av det enkla.
Det du glömt att du har, som liknas vid magiska trick.
Jag ville ge dig det.

 

Och helt plötsligt känna närheten mellan sig själv som 20-åring och som 25-åringen med lite sorg i hjärtat över att inte komma ihåg hur hon, 20-åringen, tänkte när hon sparade ner det här citatet den 16 december 2005, klockan 00.30. Vem mailade jag den dagen? Vad tänkte jag, vem var jag? Dagen efter flög jag hem från Tyskland för jullov. En vecka senare satt jag och grät hemma hos mormor och morfar för att jag bråkat så fruktansvärt med min bästa vän och det kan jag fortfarande gråta över.

När det är stor demonstration på skolan med unga allvarliga arga människor som skriker i kör, ”glöm det aldrig, låt det aldrig glömmas”, om dels Saddam Husseins massaker mot Kurderna i norra Irak 1988, dels polisens dödskjutning av kurdiska studenter på ett universitet i Istanbul 1978, båda den 16 mars. En ung kvinna som går först och skriker i en megafon, alla andra som går efter. Om bilderna på mördade människor de har fasttejpade på sina kroppar, som de fäster på träd på vägen. Om hur de helt plötsligt lägger sig ner över hela bibliotekets innerplan som vore de döda för att sedan resa sig upp på en och samma gång och återigen skrika. Bra demonstrationsteknik tänker jag.

sitta på min institutions bibliotek med väggarna täcka av rangliga bokhyllor med turkisk litteratur, ordböcker, grammatik, dammiga osmanska texter, travar med papper och datorer från tidigt 90-tal. Sköna vadderade stolar i svart stål. En gammal man bakom ett skrivbord som läser en bok. Bord mellan bokhyllorna där turkiska studenter sitter och viskdiskuterar grammatiska termer. Ett bord inne i ett hörn, med fönster mot söder där solen lyser in och på min rygg. Där kan jag sitta och läsa mina artiklar om reformvilja, köpenhamnskriterier, eu-bedömningar, facklig aktivism. Dricker vatten och äter turkisk jordgubbsfromagechoklad.

Få sms från Sverige:

”örnarna sitter nu på Arlanda och väntar på mat. 3 pilleraskar inköpta. En klädnypa höll på att stoppa hela resan, dock.”

”du är ju gulligast och bäst i turkiet. Hundra eywallah-pussar.”

”plötslig panik – behöver jag visum till Turkiet?”

sms som börjar med ”hej, urgent fråga”, sms om bourdieu och skolan, sms som avslutas med ”längtar efter att få känna doften av ditt hår”, sms om att solen skiner i Sverige, om paggan, jämtin, juholt.

 

Små glimtar av allt som är Sverige för mig.

Längtar efter er.

igår kväll på bussen. min buss hela vägen hem till mig.
så säger tjejen bredvid mig plötsligt hej och frågar om jag heter maja.
sen förklarar hon att vi går i samma klass.
i mina klasser går mer än femtio elever.
men hon känner igen mig.
för det är klassen där alla skrattade så himla fint.

som Seylins mamma sa till mig när jag åt middag hemma hos dem i tisdags...
De älskar dig jättemycket ju i den klassen. Om de inte älskat dig hade de inte skrattat. Då hade de varit tysta.

och jag sitter där på bussen, det var igår kväll, och känner att det ändå är rätt fantastiskt.
efter tre veckor kan jag prata med Esra om vår klass, våra böcker vi ska läsa.
(jag ska läsa tre, de andra ska läsa nio. allt annat vore omöjligt.)

jag sa till min professor att jag hade svårt att förstå.
varför sa hon.
sen sa jag att det var omöjligt att läsa nio böcker.
jaha sa hon.
går det bra om jag läser två eller tre?
okej då sa hon.
var det något annat?

och Esra tyckte det var bra.

Kliver av bussen och en kille kliver fram och säger hej, vi går ju i samma klass.
Ska du också åt det här hållet frågar jag.
Vi bor i samma område.
Han hette Mehmet Ali.


Elam heter hon som jobbade på biblioteket.
Med henne får man hänga i receptionen,
låna datorn där.
Prata osammanhängande om allt och inget.
Och hon bor i området bredvid mitt.
Hennes pojkvän i Daglioglu.

Och jag har äntligen lärt mig att bara ta en dolmus hem
när jag är för trött
och kan gå av ett kvarter hemifrån
vid Kebapsekacir.

Spenderade en dag här i veckan med att komma försent, kliva av vid fel busstopp. Och ska man till polisstationen långt bort åt helvete för att fixa uppehållstillstånd – ta då inte med en bunt A4 med förbeställningar av en svensk bok om nationalekonomi istället för dina ifyllda formulär. Då får du nämligen åka hem med din trötta turkiska mentorstudent och bestämma dig för att åka tillbaka på torsdag.

 

Så vi åkte hem. Letade igenom tre olika mataffärer efter havregryn. Hann bli jätteledsen och känna mig långt bort från Sverige – finns här verkligen inga havregryn i Turkiet? Men självklart. Det var bara ingen som jobbade i någon av butikerna som trodde det.

 

Men vi hittade. Och gick hem till Erkan och gjorde chokladbollar. Eller jag gjorde. Och han jobbade med sitt projekt med kolsyrade vassledrycker som han ska vinna värsta feta tävlingen med och få 100 000 TL för att starta en liten fabrik med. Så funkar det här. Han lagade middag och vi hängde vid köksbordet.

 

- För dig gör vi ett undantag. Men annars pratar vi inte om politik i det här hemmet. Det leder bara ingenvart, sa Erkans lägenhetskompis och stirrar stint på mig. Jag har lyckats förklara min uppsatsidé på turkiska och Erkan har nickat imponerat över min turkiska. Ett projekt på DISK för att undersöka deras politiska vision angående EU. Lägenhetskombon menar att den visionen förändras varje gång de får en ny ordförande. På samma sätt som turkisk politik förändras vid varje val.

 

- För 15 år sen höll vi på att få socialism här. Men det gick åt helvete. Nu har vi islamisterna. Men det spelar ingen roll att de är muslimer. Det är deras ekonomiska politik. Visst, det går bra för Turkiet, det går jättebra. De har vänt vårt fokus från väst till öst. Vi fick bara köpa massa saker jättedyrt och aldrig sälja mot EU, nu åt öst kan vi sälja saker och det går jättebra. Men det är för företagen det går bra. De flesta människor i Turkiet får ingen del av detta, säger han med samma stinna blick.

 

Det behövs ingen sekulär opposition i Turkiet. Men det behövs ett uppror mot den neoliberala politik som AKP för. Och CHP är ideologiskt döda och insnöade på nationalism och sekularism. Man kan bli galen på alla bilder av Atatürk. Med ett av de två stora partierna på fritt fall är oppositionen splittrad. Supernationalister finns, kurdisk opposition finns. Men vad som behövs är ett trovärdigt alternativt som lägger striden kring sekularitet åt sidan för att föra politik för de människor som faktiskt bor i Turkiet.

 

- Och hur är politiken i Sverige, säger Erkan som ett skämt mer eller mindre. För dem är Turkiet ickepolitik.

- Social demokrat? Fortsätter han.

- Ja? Nickar hans kombo.

Nej. Får jag säga. Svensk politik är inte socialdemokrat och berättar i korta drag om den liberala högerpolitik som bedrivits i vårt land de senaste 4,5 åren.
Men det är närmast vördnad i deras röster och blickar när vi pratar om svensk socialdemokrati. Och när jag berättar att jag jobbar med Tvärdrag och samma vördnad kvarstår har jag aldrig känt mig stoltare över det vi gör och kämpar för.

 

Längre än så kom vi inte på de minuter som de tillät politik som samtalsämne. I Turkiet är det rättså långt.

 

Förövrigt. Middagen var fantastiskt. Potatis och kyckling i ugn täckt av tomatsås med mynta och massa svartpeppar. Yoghurt. Så klart. Om man inte äter det tycker de att man är galen.

Och förövrigt. Jag saknar mitt eget köksbord så himla mycket.