En bok som borde skrivas om imperialism
Man borde skriva en bok om USA-imperialism genom tiderna. Om det engagemang det skapar och driver upp, den kraft som människor samlar sig i. Med bilder på demonstrationer, om alla modiga människor, men med vettigt perspektiv, nyanserat du vet. Så mycket av 1900-tals historian skulle få plats i den boken. Så mycket metafysisk diskussion kring vem som har rätten / mage att hävda att deras alternativ är det bästa.
Den skulle handla om behovet av en fiende för att stärka och identifiera sig själv, skapa mening med sin kamp och rättfärdiga sitt leverne. Fienden skulle likväl kunna vara kommunisterna eller terroristerna. Det skulle bli sjukt mycket snack om generaliserande kammar som drar med sig alla, mycket vi mot dom tänk, låta oss dela upp världen i två, en ond och god, det skulle gå i stil med Järnridå / clash of civilization. Vi skulle få med grundläggande frågeställningar i huruvida meningsfullt leverne utgår fr¨ån materialism / kapitalism, men också klassiska kulturkrockar och frågan om vi det verkligen är sant att man aldrig kan förstå varandra? Hur skulle skillnader mellan människor vara så stora?
Den skulle handla om kampen mot, men också det vettiga i att ha någon form av djävla civilkurage och säga ifrån. Nej, bygg inte murar genom städer, nej, mörda inte undersåtar, nej, tvinga inte människor till slaveri, mörda dem inte i koncentrationsläger. Men också den självgoda överläget man sätter sig i med sina kärnvapen etc där man tvingar på sitt västerländska etnocentriska tänkande i ekonomi, levnadsstil och system på vem som helst som sätter sig upp. Och om olja. Och om kristendom. Och om feta vita medelålders män.
Och den skulle handla om en alternativ plan, med människovärde, solidaritet och sjukt mycket kärlek. Om ett hållbart samhälle utan olja och överkonsumtion, om ett jämställt samhälle utan dominans av krigsgalna medelåldersmän, Berlosconi och kvinnomisshandel, och om en värld i fred där man dumpat kärnvapen. Och med humor, musik i en vackrare värld.
Sen får man kalla den som skrev ploten till boken naiv, för vad gör man om man inte vågar tro på skönhet/en bättre värld?
(Går och dör i bitterhet, antar jag.)
Berlin är inte Paris
Vad händer i Paris? Fantastiskt vacker, små propra människor springer omkring, beiga hus, smidesjärn, långa, långa gator. Finkulturen är antagligen finare i Paris. Tunnelbanan har mer storslagna namn. Landskapet är vackrare. Kusten längre. Universiteten mer faschionabla. Inte att förglömma, människor är mer välklädda.
Just nu, sittandes i hjärtat av östberlin, är jag mest fascinerad över att två städer kan vara så olika.
