HJÄRTAT

     Man är väl ingen kunnare, sakletare, tyckare, men vidhålles är att när man tyskalärare i Heidelberg sa att "Ni måste åka till Berlin, där sker historia idag", så är det sant. [Fyll ut med den där fantastiska historien om falafel, graffiti, gaykultur, turkar, techno, öl och försök till försoning med historia] Att här har skett historia är så fruktansvärt påtagligt, du går inte en meter utan kalla kårer längs ryggraden. På gott och ont, säkerligen. Men allt hände här, bränna parlamentet, förbjuda partier, 12 års diktatur, Wannseekonferans, die Untergang, sovjetinvasion, die Luftbrücke, die Mauer, Återföreningen. Kansleramt byggdes 1997. 800 meter från Hauptbahnhof regerar folket. Och skotthålen finns kvar. Något fascinerande är det ändå med ett land som måste deala med sin historia och sin mentalitet så hårt som tyskarna. Att vädra sina problem och prata om sina rädslor. Kan. Skapa. Öppenhet, och ett demokratiskt samhälle.

     Vad händer i Paris? Fantastiskt vacker, små propra människor springer omkring, beiga hus, smidesjärn, långa, långa gator. Finkulturen är antagligen finare i Paris. Tunnelbanan har mer storslagna namn. Landskapet är vackrare. Kusten längre. Universiteten mer faschionabla. Inte att förglömma, människor är mer välklädda.

Just nu, sittandes i hjärtat av östberlin, är jag mest fascinerad över att två städer kan vara så olika.