"Framför din stereo, när allt harmoniseras, där kan man aldrig bli förstenad"
Sitter på mitt jobb och lyssnar på Håkan, som vanligt. Låttitlar som är poesi;
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
Och boktitlar som är som poesi;
Individualister eller kollektiva tusenkonstnärer - 12 elombudsmän berättar.
Gillar mitt jobb så mycket. Man får sitta vid skrivbordet och tänka på saker. Ringa lite. Svara i telefon. Ägnade hela gårdagseftermiddagen åt att sortera pressklipp och reflektera över hur väl man når ut, och vilka frågor det är som slår. Med sorg i hjärtat ser jag nonchalansen mot feminism, HBTQ och kultur. Vad är det för journalister som finns där ute? Vad intresserar de sig för egentligen? Den är pressklippstatistiken blir återkommande för mig, ty här gömmer sig intressanta perspektiv på media.
och sen får man göra andra saker. Spendera timme på timme på timme på seminarier i Almedalen. Ha en värld av möten och etc etc.
Och imorse var jag så nervös att jag blev sur och tvär på hela världen. Vem bokar in en telefonintervju åt sig själv kl. 09.00 när man absolut inte är en morgonmänniska? Tydligen jag, så där går jag och surar på väg till bussen, i bytet till tunnelbanan, slänger mig övert två säten och ignorer "gamla stan", "centralstation", "hötorget", surar vidare och tänker apatiskt att visst, "rådhusgatan", jag måste gå av. Lyssnar alltid på Bon Iver - Skinny love och Bon Iver - For Emma vid sådana här tillfällen. Det gör livet lite mer uthärdligt.
Uppgång ur tunnelbana, man kan väl titta på lite konst, Strindbergkonst, läsa citat "älska mig alltid, annars biter jag dig i halsen", etc etc och titta på människor. Glädjer mig åt människor med välsittande jeans för det går upp för mig att de måste vara så sjukt nöjda själva, över att ha hittat de perfekta jeansen. Och delad glädje är dubbel glädje.
Själv går jag runt och surar i slappa jeans som är mer bekväma än välsittande.
När man vaknar på fel sida och är sur kan man inte äta frukost. Äter därför en tallrik blåbärsyougurt vid skrivbordet, det tar ca 50 sekunder. Gillar mitt jobb. Är inte sur. Gjorde exellent intervju 09.00 med världens trevligaste nyblivna EU-parlamentariker. Blir glad av enveten person med erfarenhet av 19 år som fackordförande och som tror på att påverka med politik. Dessutom säger han att för vissa (tydligen inte undertecknad) journalister måste man börja att förklara EUs struktur. Tack livet för det. Kanske lite tack till Stats A, kanske lite tack till alla fantastiska samhällskunskapslärare jag haft, och tack till fantastiska kursare som springer runt och flaxar för att likna kommissionen med änglar som svävar lite ovanför alla andra och ger uppenbarelser i form av initiativ till lagar. Till EU-sagor, till nörderi.
Man är en smula vilsen va.
Men tack och hej för mig. Snart ska jag äta lunch med min Sambo på RFSL.
PussPuss
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
Och boktitlar som är som poesi;
Individualister eller kollektiva tusenkonstnärer - 12 elombudsmän berättar.
Gillar mitt jobb så mycket. Man får sitta vid skrivbordet och tänka på saker. Ringa lite. Svara i telefon. Ägnade hela gårdagseftermiddagen åt att sortera pressklipp och reflektera över hur väl man når ut, och vilka frågor det är som slår. Med sorg i hjärtat ser jag nonchalansen mot feminism, HBTQ och kultur. Vad är det för journalister som finns där ute? Vad intresserar de sig för egentligen? Den är pressklippstatistiken blir återkommande för mig, ty här gömmer sig intressanta perspektiv på media.
och sen får man göra andra saker. Spendera timme på timme på timme på seminarier i Almedalen. Ha en värld av möten och etc etc.
Och imorse var jag så nervös att jag blev sur och tvär på hela världen. Vem bokar in en telefonintervju åt sig själv kl. 09.00 när man absolut inte är en morgonmänniska? Tydligen jag, så där går jag och surar på väg till bussen, i bytet till tunnelbanan, slänger mig övert två säten och ignorer "gamla stan", "centralstation", "hötorget", surar vidare och tänker apatiskt att visst, "rådhusgatan", jag måste gå av. Lyssnar alltid på Bon Iver - Skinny love och Bon Iver - For Emma vid sådana här tillfällen. Det gör livet lite mer uthärdligt.
Uppgång ur tunnelbana, man kan väl titta på lite konst, Strindbergkonst, läsa citat "älska mig alltid, annars biter jag dig i halsen", etc etc och titta på människor. Glädjer mig åt människor med välsittande jeans för det går upp för mig att de måste vara så sjukt nöjda själva, över att ha hittat de perfekta jeansen. Och delad glädje är dubbel glädje.
Själv går jag runt och surar i slappa jeans som är mer bekväma än välsittande.
När man vaknar på fel sida och är sur kan man inte äta frukost. Äter därför en tallrik blåbärsyougurt vid skrivbordet, det tar ca 50 sekunder. Gillar mitt jobb. Är inte sur. Gjorde exellent intervju 09.00 med världens trevligaste nyblivna EU-parlamentariker. Blir glad av enveten person med erfarenhet av 19 år som fackordförande och som tror på att påverka med politik. Dessutom säger han att för vissa (tydligen inte undertecknad) journalister måste man börja att förklara EUs struktur. Tack livet för det. Kanske lite tack till Stats A, kanske lite tack till alla fantastiska samhällskunskapslärare jag haft, och tack till fantastiska kursare som springer runt och flaxar för att likna kommissionen med änglar som svävar lite ovanför alla andra och ger uppenbarelser i form av initiativ till lagar. Till EU-sagor, till nörderi.
Man är en smula vilsen va.
Men tack och hej för mig. Snart ska jag äta lunch med min Sambo på RFSL.
PussPuss
Kommentarer
Trackback
