HJÄRTAT

Man ägnar för mycket tid åt att läsa allt som är intressant, att uppdatera sig kring alla bloggar som är viktiga i livet och fundera kring hur bra inte den här Anthony and the Johnson låten verkligen är.

Och jag har denna vecka, kanske på gott och ont hela sommar valt att diskutera så många saker i verkligheten, iställer för här, eller någon annanstans. Och det känns som att det ligger tio reportage på hög i mitt huvud som väntar på att få bli skrivna och jag skriker tillbaka att vänta ni bara. Det är fruktansvärt stökigt. I huvudet, på skrivbordet.
Och tänker på allt jag borde gjort.
Och på hela stolheten kring pride, hur fina bussarna är, alla människorna och allt, allt som händer.
På allt som alla gör.
Som man borde gjort.
På sommarinfluensa, vaccin, visum, pass, pengar, lån, bidrag, tågbiljetter, världskartor, värmland, whatever.

Årets tema för pride är heteronormen. Ja. Så då reflekterar vi kring det. Läser upplyftande/lysande krönikor i QX (extremt bögig tidning, måste bara säga det.) och hela reflektionen kring; hur hetero är jag? Hur hetero är du? Samhället.
Så djävla.

Sen finns stereotyperna överallt. Bögar och flator, skillnader och likheter, ja vad ska man ta sig till.
Det polyamorösa måste kopplas ihop med öppna förhållanden, storfamiljen och den vanliga svensson-otroheten. Det måste bli vettigt att prata om det här, mer öppet. Bort från den industrialiserade kärnfamiljen som ligger hårt under patriarkala band. Du vet.

Lyssnar på P1, om teater och dramatenpremiärer och de rätta kameravinklarna. Ska koka te. Bokar en tågbiljett. Äter glass med en vän. Drömmer mig bort.
Puss&kram