HJÄRTAT

Det finns kanske inte sjukliga mängder politik mellan raderna i Frida Hyvönens texter. Förutom att det gör det, i hela hennes själ och varande. Och vem vill inte lite mer flytta till ett litet ställe på landet, vid havet, vid nått berg eller så tillsammans med Drottninglandet, Until death comes, Music from the dance performance pudel och Silence is wild. Ägnar några timmar till att sitta på min balkong och se vad man hittar i sin bokhylla/på internet/på sin hårddisk/i sin telefonbok. Kanske mest i sitt huvud. I någonslags alternativ tystnad med fiskmåsar och båtar som låter som ångbåtar men glöm det va. Om Birds fortfarande är den mest peppande låt som finns. Mest för att den passar så sjukt bra med den där mer disträ bakgrunden som kallas historien.

You can watch the birds, you can count the birds,
but don't count on them to represent your longing,   
Lazy birds birds move nowhere, sitting in their field flapping their wings.
What fun is it to watch them if they never went.

Been hiding lately, been out of function
Been hydrinating, been looking at birds.

Och nått himla dacapo, cresendo, himla fantastiskt tonhöjning i mitten av låten gör den magisk. Faktiskt.
Eller så är det bara jag som måste sitta timme in och ut med alla dylika artister och insupa inspiration etc etc.

None laughing at god when they se the one they love hand in hand with someone else and they hold their mistake.
Kan inte återge genialitet.
Ingen skrattar åt gud på sjukhus, i krig, i flygkraschar etc. Spektor i analys av livet antar jag.
Blir mer och mer nöjd med de där fiskmåsarna faktiskt. Nöjd med att sitta på en balkong och höra deras djävla skrik åter och åter igen och byta från hyvönen till spektor till persson och sucka så djävla förnöjt.
Love can do you like a shotgun.
It's a riddle how lovers can stay alive.

Går och bakar bröd.
Dricker the.
Fortsätter på samma spår.
Att tillbe solen, tanken, jorden, inte tänka Medea.
Fundera kring det ovettiga i urban utsikt och förtrycket av flygplanen som cirkulerar över taken och bilarna som letar efter parkeringsplatser i helvetet.
Och tanten och farbrorn igår som berättade för mig att de hade som principsak att inte skriva på protestlistor när vi står mitt på medborgarplatsen tillsammans med många, många iranska demonstranter. Och det enda jag kan klämma ur mig är att vi aldrig borde acceptera det förtryck som tortyr och brott mot mänskliga rättigheter är, och att omständigheterna efter valet i Iran är oacceptabla. Läste de inte tidningar, frågade jag. Så då sa de att de varit bortresta och tanten sa att ju då att det är så mycket hemska saker som händer i världen, och hur ska man kunna protestera mot allting. Hennes gubbe nickar och äter vidare på sin glass. Det var min lördag. Hjärtskärande.
Och man bara, ffs, vet du inte att kärlek är större än jesus, än allt.

Går och bakar bröd. Nu.
Dricker the. Nu.

Puss&kram
/Din kvinna på balkongen