HJÄRTAT

Jag läste Eva Franchells bok Väninnan – rapport från Rosenbad på en dag. Det var som chiclit. Och mest av allt ville jag ju komma åt Anna Lindh. Ville. Veta. Mer.  Franchell skriver sin bok utifrån perspektiv som pressekreterare åt Anna Lindh.
Kan samtidigt inte förstå att det är på riktigt. Allt vin de dricker, alla långa resor, att aldrig vara hemma. Alla människorna i den där världen, att det är deras vardag. Är det på riktigt liksom? Aldrig ensam, alltid ensam, Göran Persson uttalar sig på Harpsund, det är politikens baksida.

Det var som att hon fanns igen, hela känslan, allt hon gjorde, Franchell fångar känslan och får mig att se Anna Lindh framför mig. Hon är som en liten solstråle i allt det smutsiga. Jag ser hennes färger, hör hennes röst och ser den där minen framför mig när hon aldrig ger sig. Att politiker kan vara så också.

För om Anna Lindh och hennes vänskap med författaren är framsidan så är det politiska livet baksidan. Buffliga Göran Persson. Maktspel. Hierarki. Alla idiotiska kortsiktiga beslut. Broilerpolitiker och broilertjänstemän. Rävspel och karriärhets. Mer ett spel än en passion för politiken. Kanske är det mest av allt detta som Franchell visar. Och hur utanför man kan vara om man inte hör till. Om man inte kan kulturen, om man inte legat med varandra i Bommers bastu. Sex, sprit, skvaller och att mitt i allt det ska politik skötas. Om Per Nuder och vad håller han på med egentligen och så mycket om GP, och bara allt.

Jag kanske ljög. Mest av allt kanske jag inte alls ville komma åt Anna Lindh. Jag ville komma åt den där känslan av att få stå någon så nära, att vara pressekreterare men samtidigt bästa vän. Det är som en högre mening. Att jobba för vänskap, passion och en kamp för vad man tror på. Och jag tänker att ska man vara pressekreterare så ska det vara för att sprida ett budskap man vill ska spridas. Som man vill tro på.

Men det blir så smutsigt! Och att boken är skriven så, kanske är det därför man läser den på en dag, som en verklighetsflykt och en insikt i ett annat liv. Och sådana böcker ges det ut nu va, du kan få ta del av kända politikers liv och vad de uträttat. Och här en bild av en känd politikers liv, med alla personliga detaljer, skvaller, ja och sen kunde det vara ännu mer skvaller! Klart det är underhållande, klart man kan älska det och klart man kan leva sin in. Men det tar ner politiken till en simpel marknadsföringsnivå. Det handlar ju inte visioner, Väninnan handlar ju inte en politisk agenda. Det är en personlig betraktelse där man får djävligt mycket politik på köpet. Men genomgående i denna typ av bok är avsaknad av samhälleliga visioner. Och det är ju synd.

Människor älskar skvaller.
Men människor älskar också att ha något att tro på.
Att kämpa för.

Så kom igen då.
Ge oss personliga betraktelser, men ge oss det tillsammans med agenda att tro på.

Något slags sorg.



Och läs en kontringsrecension här, Aggeborn vill ha mer skvaller.