Fortfarande domedagen
Idag är en tung dag. Det är alla korrigeringar, massa små, små vassa meningar som skrivs in i analys för spetsig känsla. Sådan är jag. Hellre spetsig känsla än akademisk tyngd.
Jag blir aldrig akademiker, inte fullt ut. Inte med passion för korrekta referenser etc. Även om medvetenhet av referensers praktiska funktion präglar mig. Att kunna stödja sig på sina källor. Inte lika ensam i resonemang. Men inte den här insnöade akademikern som kan sitt ämne fullt ut men inget annat. Det går bara inte. Inte sådan tyngd. Lite småspetsig kanske.
Men idag är en tung dag.
Just nu 13 603 ord och jag som ska sitta på biblioteket en hel massa timmar till.
Man vill ju gråta lite. Och fråga sig; ska det verkligen behöva göra så här ont?
När jag bara vill gråta, då tänker jag på det här:
- Ikväll ska jag bara prata om Nina Björk och hur det här med biologisk feminism och särartsfeminism egentligen funkar, och om en annan ordning och hur ändra vårt resursanvändande.
- Och jag tänker att jag kan gå till någon slags pressbyrå och köpa Bang för vettiga tankar en torftig måndagsnatt.
- Att Centralbadet är bra för verklighetsflykt.
- Man borde städa sitt rum.
- Ska fortfarande läsa melankoliska rum av Johannisson i soffa nätter igenom.
- Och snart ringer min chefredaktör med upplyftande samtal om vettiga artiklar som ska skrivas.
- Kanske borde jag gå på seminarie "Vad ska vi ha EU till?" och få vara med och prata om konreta, viktiga saker.
- Om inget hjälper, ja, då kan man tänka på att efter 17.00 imorgon så finns det inga ord i huvudet längre. Då är en milstople passerad och uppsats snart ventilerad och betygsatt och livet går vidare liksom. Och jag kommer vara som en sönderstressad, hårt arbetande person som inte fattar ledighet fören två veckor senare. Ser fram mot det.
Jag blir aldrig akademiker, inte fullt ut. Inte med passion för korrekta referenser etc. Även om medvetenhet av referensers praktiska funktion präglar mig. Att kunna stödja sig på sina källor. Inte lika ensam i resonemang. Men inte den här insnöade akademikern som kan sitt ämne fullt ut men inget annat. Det går bara inte. Inte sådan tyngd. Lite småspetsig kanske.
Men idag är en tung dag.
Just nu 13 603 ord och jag som ska sitta på biblioteket en hel massa timmar till.
Man vill ju gråta lite. Och fråga sig; ska det verkligen behöva göra så här ont?
När jag bara vill gråta, då tänker jag på det här:
- Ikväll ska jag bara prata om Nina Björk och hur det här med biologisk feminism och särartsfeminism egentligen funkar, och om en annan ordning och hur ändra vårt resursanvändande.
- Och jag tänker att jag kan gå till någon slags pressbyrå och köpa Bang för vettiga tankar en torftig måndagsnatt.
- Att Centralbadet är bra för verklighetsflykt.
- Man borde städa sitt rum.
- Ska fortfarande läsa melankoliska rum av Johannisson i soffa nätter igenom.
- Och snart ringer min chefredaktör med upplyftande samtal om vettiga artiklar som ska skrivas.
- Kanske borde jag gå på seminarie "Vad ska vi ha EU till?" och få vara med och prata om konreta, viktiga saker.
- Om inget hjälper, ja, då kan man tänka på att efter 17.00 imorgon så finns det inga ord i huvudet längre. Då är en milstople passerad och uppsats snart ventilerad och betygsatt och livet går vidare liksom. Och jag kommer vara som en sönderstressad, hårt arbetande person som inte fattar ledighet fören två veckor senare. Ser fram mot det.
Kommentarer
Trackback
