HJÄRTAT

Jag klättrade nyss upp i ett träd och tänkte på min analys och inledningsdel. Skrev under gårdagen inte ord på den, skrev andra saker, sa andra saker, tänkte på vänner mot Island, dagen före det, vi sprang, vi bakade bullar, det var torsdag och öde i min hjärna efter hårt handledarmöte. Någonstanns måste allt få smältas ner och komma till en acceptansnivå.
Måste få läsa annan litteratur än kurslitteratur. Måste samtidigt se till att kurslitteratur speglar det som är vettigt i mitt liv, annars dör ju mitt liv lite. Måste se saker, måste skriva om annat än etnografisk emperi från himlans ödesdigra svenska skolan.
Måste få klättra upp i ett träd och tänka på analys.
Glömmer det så lätt. Glömmer så lätt vad städning gör för ordningssinne, vad långkok gör för själen. En presation på annat plan, något vettigt. Tanken får ro samtidigt som den får expressfart. Nya miljöer, andra människor, allt gör att det där som sedan måste bli bra, också blir det. Uppsats till exempel. Eller artiklar som måste skrivas. Gör något annat, så kommer det till dig.
Ska inte glömma det.

Och ska alltid städa själv. Om man inte hinner med sitt liv, sina bestyr, då måste ju något vara falskt och galet uppåt väggarna. Om man inte hinner bädda sin säng och äta croissanter till söndagsbilagan. Vad ska man då leva för?

Igår kväll, en natt på biblioteket, läste jag alla krönikor som jag hittade av Nina Björk. Här är en som avhandlar detta. Om att du blir mer av att göra olika, att inte missa för mycket, inte missa livet.

"Okej, nu ska ni få mitt bästa argument mot skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är att man blir en bättre människa av att städa själv. Ha, ha, ha. Nej, inte skratt. Jag menar det. Och innan jag säger något mer vill jag fråga dem som skrattar: vad tror ni att man blir en bättre människa av? Jag misstänkte det.
Antingen säger ni a) den frågan finns inte på den politiska dagordningen, det är en privatsak. Eller så säger ni b) av att arbeta med det man är (hög)utbildad för - och det har man inte tid till om man ska städa själv.

     På a) svarar jag: om frågan om människosyn inte fanns på den politiska dagordningen skulle vi inte leva i ett samhälle. Det gör vi. Alla politiska beslut handlar därför om den enskilda människans möjligheter och vår tillvaro tillsammans. Det finns ingen annan fråga. Antingen låtsas vi om den eller så låtsas vi inte om den.
     På b) svarar jag: nej, den specialiserade människan är inte den bästa. Hon missar för mycket. Hon förstår för lite. Vi kan tro att detta att vara människa är att gå omkring och kunna saker som ekonomi eller litteratur. Men det är det inte. Det är för smalt. Den som städar själv vet att mänskligt liv sätter spår. Den vet att någon måste ta hand om de spåren.

     Den som städar själv böjer sin kropp på konstiga sätt; i hennes rygg sitter erfarenheten av en kropp som gör motstånd. Det är en mänsklig erfarenhet. Inte mer än så. Men heller inte mindre.

[...]

     Och säg inte att den här diskussionen handlar om vad som är samhällsekonomiskt lönsamt för i så fall har du inte sagt någonting mer än att vi blir rikare om alla slutar städa och bara några gör det. Och då måste vi bara genast fråga: vad ska vi med vår rikedom till? Vad är målet med den? Att vi ska bli lyckligare? Vad blir vi lyckligare av? Snyggare brödrostar? Att vissa av oss slipper städa och att andra av oss städar hela dagarna? Det var ju det jag sa: det finns ingen annan fråga än den om meningen med människan."

Läs hela krönikan här.