HJÄRTAT

Aggeborn kontrar i Odell-debatten. För att marknadsanpassa konsten. Och att man inte kan säga vad bra konst är men att man fan får ta lite ansvar för vad man gör och att det inte är okej att åka hem och bajsa på någon (han tar mig som exempel) och sedan kalla det konst.

Så här skriver han:
"Är inte Anna Odells konstverk tillsammans med en del andra examensarbeten på konstfack det yttersta exemplet på det "klasshat" som Nordström påstår existerar? En kulturintresserad elit som anser sig speciellt utvald att omskaka samhället mot dess vilja på ett olagligt sätt? Hundratusentals människor besöker de kungliga slotten varje år och anser att dessa byggnader är värda att bevara. Hur många anser att Anna Odells projekt förtjänar finansiering via skattesedeln? Ett hundratal insnöade klasskompisar från konstfack och några kulturradikaler? Detta vore marknadsanpassningen om något. Låt efterfrågan i större utsträckning styra var skattepengarna ska gå till istället för att finansiera de mest "nyskapande" projekten."

Detta är helt klart en högintressant aspekt. Det är den gamla klassikerna finkultur mot fulkultur. Men på något slags omvänt sätt. Här representerar slott en traditionell finkultur som enligt Killen Som Älskar Slott har blivit folklig. (tro honom inte allt för mycket, han är köpt av sin arbetsgivare aka ett slott.) Anna Odells konstverk representerar egentligen någon slags fulkultur med moderna inslag i form av våld, videoinstallationer etc, men detta omvänder Aggeborn till att vara finkultur för en elit. Så här skrivs det i DN idag - "Där flera kritiker har uppfattat ett rakt och rått reportage ser jag en sofistikerad videoinstallation", skriver DN:s Ingrid Elam om Anna Odells omdiskuterade konstverk om psykvården. Ja. Elams tes kanske späder på detta här att det skulle handla om ett projekt för en elit. Men läs hela hennes text, för hon fångar känslan av att Odell verkligen berör med sitt verk. Hon har lyckats skapa något. Igenkännande, eftertänksamhet.

"Stämningen är laddad på ett respektfullt vis. Att ”konsten skall pröva gränser” har ofta sagts i den debatt som förts med anledning av Anna Odells examensarbete, men vad betyder det? Att den skall springa som en vakthund och nosa längs taggtrådsstängslet mellan fiktion och verklighet, eller mellan det rumsrena och det olagliga? Odells verk ”Okänd kvinna” prövar inga gränser, det gestaltar ett ensamt lidande. Det kanske inte förändrar psykvården, men det är uppenbart att det förmår beröra. Det är ett stilla under att Odell lyckas med det trots alla förebud om misslyckande som byggts upp i media."


Men kärnan i diskussionen då. Vad vill vi ha för kulturpolitik? Vill vi marknadsanpassa kulturutbudet, eller vill vi nå ut med en bredare form.
Denna diskussion fördes gällande EU's kulturpolitik idag, det hela skedde på gmail-chatten med god vän. När EU skapar projekt som till exempel kulturhuvudstäder etc, så handlar det inte om att skapa eller forma kulturell identitet eller sprida kultur, utan verkar snarare vara för att öka ekonomiska strömningar och stärka turism. En ekonomisk agenda, EU, ett projekt för ekonomin.
Och frågan som ställdes, där och då av henne: Finns det ett alternativ till ett kapitalistiskt tänk kring kulturen?
I Sverige. I EU.

Och det slår mig om hur musikalen We will rock you handlar om en kommersialiserad musikbranch där plastdockor sjunger gagagagaga och all annan musik för förbjuden. (Kanske passar killen vars musiksmak identifieras av Afterski och reklamradio.) Men passar det en fri och demokratisk idédebatt? Och jag tänker att det är läskigt hur hårt skivbolag går ut i debatten om Pirate Bay och fildelning för det verkar vara så att mest av allt förlorar skivbolag, de starka kommersiella krafterna på att folk utnyttjar musik. Små, självständiga musiker kan slå sig fram just för att ett nytt system finns. Det finns vägar för individer, man behöver inte längre vara beroende av skivbolag för lycka och framgång. Men sen lyckas ju inte alla. Men så var det inte förr heller. Då blev man inte heller rik på musik. Då som nu måste man slå bland publiken. Men jag tänker att skivbolag och andra jättar är rädda för den nya ordningen som är friare, där de inte kan sätta agenda och ha kontroll. Och jag tänker att just det är så läskigt. Att vi ska ha stora jättar som bestämmer. Vi ser det ju överallt. Filmbolag, industrier, multinationella företag, musikbolag och allt, allt. De får monopol och vill ha sin makt. Men vill vi att de ska sätta agendan? Vill vi köpa enbart vad de erbjuder för att andra konkurreras ut? Vill vi ha ett kommersiellt enväldessamhälle?

Eller finns det alternativ? Vill ha mångfald, tänker jag. Vill ha frihet att kunna agera efter egen agenda, inte behöva styras efter skapade behov. Nina Björk pratar om vår kapitalistiska kultur som en indoktrinerande kraft som får oss att längta efter att uppfylla behov den skapar.

- Hur vet man när det är riktigt, och när det inte är riktigt? Speciellt när man lever i en kultur som är så stark och högljudd, så genomträngande på att styra våra begär bortom vårt förnuft. Att få oss att, inte med hjärnan förstå och vilja ha saker, utan att få hjärtat att bulta för snygg bil, den perfekta kvinnokroppen, den perfekta dukningen till nyårsfesten, säger Björk om hur den kapitalistiska kulturen styr våra drömmar.

Detta vill jag ska vara ett argument för att det är farligt att låta kapitalistiska krafter styra samhället. För då handlar det om ekonomisk vinning fullt ut, och inte alls om vad ett gott människoliv är. Om vi vill något med kulturen, då måste vi skapa det själva, och inte låta marknaden erbjuda oss saker till lägsta pris.