HJÄRTAT

Apropå detta med att få ångest över barn och barnens framtid.

 

För någon vecka sedan satt jag på kulturhusets teatercafé med Azar Mahloujian. Hon skriver en grej för tidningen jag redaktörar. Vi drick te och delar på en snickers. Pratar mer om annat, om röda ringar kring ögonen, maktfulla mäns maktmissbruk men också om just detta. 

 

Försöker förklara att det finns många i min generation, vi som nu är någonstans 25 år + som inte riktigt vågar tänka på våra barns framtid. Som inte känner att det är moraliskt rätt. Som spyr på vårt överflöd. 

 

"Så kände vi också." säger Azar då. Hon är nog jämngammal med min mamma. 

Och jag hade inte förstått hur hårt krisen i Biafra, rapporter om en värld i kris, kalla kriget, atombomber, hur oansvarig den världen kändes. Hur man inte kunde ta ansvar för sina barn i den världen. 

 

 

 

Tänker på de samtal som jag och mamma ibland har i bilen när hon ska skjutsa mig till tåget efter att jag varit hemma. Om hur vi representerar så skilda läger i den demografiska konflikter. Som ung idag kan det vara lätt att tänka på sina föräldrars generation som de som "fick allt". Man kan se ganska tydligt hur offentliga investeringar i skola, universitet, sjukvård, barnbidrag, förskola, facklig kamp, progressiv bostadspolitik etc har krattat manegen och skapat välutbildade generationer. Inte för att allt var en dans på rosor. Men det är ändå skillnad mot inställningen till dagens unga och resruserna man satsar på bostäder och utbildning för unga. För att inte tala om ungdomsarbetslösheten. Mycket är det en polariserad debatt där unga arga står mot äldre bekväma. Många konflikter har den dimensionen. 

Det jag och mamma brukar säga är att vi borde göra något tillsammans. Över generationsgränserna. De äldre med alla resurser, de yngre med allt uppgivet engagemang.