Publicerat i efterhand: Om att återbesöka Heidelberg och om att ta tåget därifrån mot Wien
Det är tisdag kväll den femtonde september och jag klev precis ombord på ett tåg som utger sig för att vara orientexpressen. Jag dör lite när en konduktör möter mig och visar mig till min kupé och frågar om jag vill ha te eller kaffe till frukost.
Nån som hjälper!
Mat!
Det känns som att man är i himmelriket.
Och tågkupé är mysigt. Nu har jag ”casey hold on” med marit bergman på repeat, pyjamas och min dator och kan bara sitta här och kolla ut genom fönstret där Stuttgart och alla de här tyska floderna susar förbi. Såg till och med ett pariserhjul. Hur trevligt är inte det?
I övrigt så var detta en sjuk dag som startade i Paris och slutar här på det här nattåget mot Wien. Däremellan var jag i Heidelberg. Första stoppet var secondhandbutiken My Way. Hur coolt är det inte att den finns kvar precis som den var när jag bodde där för tre år sedan? Att Bibi dessutom hoppar upp ur sin fotölj och säger ”Det är ju du! Du köpte ett par stövlar, ja kanske mer. Var inte du au pair här?” Och jag får säga min intränade mening om hur glad jag är att butiken och hon fortfarande finns kvar och köper dessutom ett linne med veck i stil med någonslags avancerad frackskjorta. Sen bara allt annat jag ville göra. Dessutom gå vilse på Heiligen Berg, smyga mig förbi familjens hus med luvtröja djupt nerdragen över ögonen och sen kolla på Inglorius Bastards på Gloria. Köpte dessutom bara min favoritchoklad som råkade bli middag. Den här nya tarantinofilmen då. Tyskarna skrattade. Jag fick lite bråttom från bion till tåget. Och ska springa rakt ut bland öldrickande tyskar efter att ha kollat på de där nazislaktarna. Det blir alltid så här för mig ju. Där går jag och tänker på Förbindungen och hur bruna de är, klättrar upp på Heiligen Berg för att fota Tingstette, mycket kungsmynta där förövrigt och man vet aldrig vad de tänkte när de inveg det här 1936 som samlingsplats för typ 10 000 människor. Men NSDP verkade inte vilja samlas där, trots att Heidelberg var ett rätt brunt distrikt. Idag kör man utomhuskonserter på den specialbyggda amfiteatern i grekisk stil. Bibi har förut berättad om att man när hon var ung kallade det Stairways to heaven. Jag har firat Valborg där, men också kört otaliga trappintervaller. Om någon läst eller tänker läsa (GÖR DET!) ”Rädd att flyga” av Erika Wang så skriver hon om huvudpersonens tid i Heidelberg och mer om Tingstettes historia, från 60-70-talet när tyskarna helst inte snackade om sin historia. Så ner och se denna filmen. Sen blir jag förvånad över att alla tyskar jag möter är så trevliga och sen kommer jag ihåg hur starkt Anne uttryckte att hon var trött på att dra historien om och om igen. Jag tycker att det är en smula komplext. Och även med glorifierande filmer i stil med Inglorius Bastards. Och samtidigt är man ute på så djävla djupt vatten och jag väljer att säga att jag inte njuter av att se mordiska män skalpera andra mordiska män.
Och sen citera die Linkes valkampanj – Raus aus Afganistan. Deutschland will keine kriege. Tyskland ska inte kriga utan verka för en fredlig värld i frihet. Det är val snart. Det märks.
Här är några andra valslogans.
FDP – die Liberalen. - Det måste löna sig att arbeta.
SPD – Lägg din första röst på mig- Lothar, och ”vårt land kan mer”, ”vår ingenjörer fixar klimatkrisen”
Die Grüne – Krisen kan bara lösas på ett grönt vis. Olja, det svarta guldet, nej tack. Dessutom marknadsförs 1 miljon nya jobb.
Nu ska jag lyssna på marit en gång till och sen sova.
Hela min kropp gör ont efter resor resor och bergsklättring.
Puss hej
