staden du hatade var jag
Jag är i staden du hatade
Jag kom tillbaka till staden som jag ändå älskade
Du är som en miljon mil bort
Åtta månader har jag spenderat på att lära mig det svenska språkets ordföljd rytm tempus men ändå vet jag inte vad jag ska säga till dig alla gångerna som du aldrig ringer.
Det här att vi aldrig pratar stör mig aldrig förutom när någon frågar om vi pratar
Borde vi det?
Det är som att det finns inget alls kvar
av det som vi ansträngde oss för att bygga bit för bit
Det var aldrig brandsäkert.
Den här texten skulle aldrig handla om dig den skulle handla om mig men som alltid med oss försvinner jag bort.
Vi sa att de var jag som gjorde det själv.
Din svarta olja hade inget med det att göra.
Hur gör de rent de där fåglarna från olja när det är oljeläckage vid haven?
Görs det inte så dör fåglarna,
det vet jag
Hittills har jag försökt med tårar, ensamt rödvin, te och kakorna som smulade sönder sig på golvet
och orden "det kommer blir bra" hamrade jag ner de otaliga gångerna när jag saknar dig för mycket för att kunna tänka.
Jag försöker att gå så långsamt jag kan genom staden jag ändå älskar.
Idag gick jag förbi platsen där de imorgon ska bygga ett torn.
Jag tar inte längre jobben jag hatar, tror jag.
Det känns aldrig riktigt säkert.
Klubbarna vi går på de räcker för mig.
Vi dansar och jag lutar mig närmare min vän och skriker att vi kan dansa som att vi inte hade en hjärna. Åtminstone i fem minuter.
15 mars
Gick ut i skogen bakom mitt hus. Det står tre höga hus snett bakom varandra efter att man gått över en parkering, uppför en slänt. Nerifrån tunnelbanan ser det ut som att det bara finns horisonten kvar där bakom.
Brukar vanligtvis gå en asfalterad gångväg upp på krönet där det finns grillplats och sittplats. Stigen ner till vänster förbi gravar från bronsåldern. Vika av ner mot vattnet och följa stigen så långt jag känner för. Ibland kommer man ända bort till de fina husen med stora båtar och studsmattor, höga staket, stora fönster och extrem närhet till golfbana.
Idag gick jag av stigen och in i skogen. Ingen vildvuxen skog utan björkar, tallar, granar på mark med tjockt vildvuxet gräs. Det var till en tredjedel grönt. Lite senare såg jag också smultronblad och gröna ormbunkar. Minns från ett tidigare år när björklöven började slå ut hur jag undrade hur de orkade. De slog ut trots otroligt hårt klimat, pinande vind. Och här är det inte ens mitten av mars, och det fanns smultronblad. Jag i mitt enfald är övertygad om att de är kvar sen ifjol, att de nog har klarat sig under snön. Kanske har den varit som ett täcke. Hur kan det annars finnas krullig ormbunke fastän isen inte ens smält bort? Bara ett stenkast från bronsåldersgravarna fanns gamla husruiner. Först såg det ut som klippblock, men formationen var för perfekt fyrkantig. Istället fanns det en gammal husgrund som tog vid precis där klipporna slutade. En plats att sitta och dingla med benen och se ut över Edsviken. I skogen fanns också många kojor, uppbyggda av nerfallet virke.
Jag som gick ut med ont i själen såg allt detta på ett helt annat sätt än när jag går ut, tänker att jag ska gå så långt jag hinner innan tvättmaskinen är klar. Brukar tydligen inte ge mig själv tid att se. Behövde den tiden. Behöver tid till att fundera.
Mitt emot husgrunden ligger Ulriksdals slott. Säkert gillar de också sitt läge vid Edsviken. Men vid husgrunden där man kan dingla med benen har man också solnedgången, där fanns sotat kol från en tidigare eld. Jag skulle hundra gången om hellre ta solnedgången, husgrunden och kojorna än studsmattorna, de stora båtarna och slottet.
Kände stygn av sorg över att inte dela det med någon.
Kände längtan efter att gå där och skrota med någon mer.
Kände ro när jag kom in.
Trettio minuter i en helt ny skog.
Och en kopp kaffe på det.
HÖST
hej bloggen.
det blev vår blev sommar och igår blev det höst. Det var när jag gick mellan husen bakom folkets hus och kände hur luften nöp mig i kinderna och gjorde dem en smula rödrosiga. Luften gick så lätt att andas igen. Det kändes så skönt mot huden när jag cyklade till jobbet 06.53 och händerna blev lite lite stelfrusna.
Det blev vår i Adana.
Jag reste hem och var med när sommaren kom till i Sverige. Det var i Borås, Skövde, Norberg, Stockholm, Linköping, Uppsala och på Gotland som sommaren kom till mig. En märklig sommar. Full med så oerhört mycket tillfredställelse. Och saknad. Längtan.
Det är svårt att komma hem precis när sommaren kommer. För då far alla andra. Desto lättare att sakna dem. Vilja bjuda hem dem till sitt hus. Sin icke-existerande kökssoffa.
Nu är det augusti. Hösten kommer. Snart blir det kanske frost och man kan koka rönnbärsmarmelad. Insåg på promenad hem från jobbet att det faktiskt finns en möjlighet att jag ska packa flyttkartonger en gång till. Och packa upp dem. För att vara på en plats jag själv valt och sökt mig till. Tillsammans med andra människor jag gillar och vill vara med. Och hur osäkert allting än är så var det en sån oerhörd känsla. Känslan att det här blir fett. Hösten, luften, känslan mot huden symboliserar att det är dags nu.
det blev vår blev sommar och igår blev det höst. Det var när jag gick mellan husen bakom folkets hus och kände hur luften nöp mig i kinderna och gjorde dem en smula rödrosiga. Luften gick så lätt att andas igen. Det kändes så skönt mot huden när jag cyklade till jobbet 06.53 och händerna blev lite lite stelfrusna.
Det blev vår i Adana.
Jag reste hem och var med när sommaren kom till i Sverige. Det var i Borås, Skövde, Norberg, Stockholm, Linköping, Uppsala och på Gotland som sommaren kom till mig. En märklig sommar. Full med så oerhört mycket tillfredställelse. Och saknad. Längtan.
Det är svårt att komma hem precis när sommaren kommer. För då far alla andra. Desto lättare att sakna dem. Vilja bjuda hem dem till sitt hus. Sin icke-existerande kökssoffa.
Nu är det augusti. Hösten kommer. Snart blir det kanske frost och man kan koka rönnbärsmarmelad. Insåg på promenad hem från jobbet att det faktiskt finns en möjlighet att jag ska packa flyttkartonger en gång till. Och packa upp dem. För att vara på en plats jag själv valt och sökt mig till. Tillsammans med andra människor jag gillar och vill vara med. Och hur osäkert allting än är så var det en sån oerhörd känsla. Känslan att det här blir fett. Hösten, luften, känslan mot huden symboliserar att det är dags nu.
jag kan inte prata med dig när du tittat bort snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Jag blir berörd.
Av allt möjligt.
.
Det är uteservering i fullt solsken klockan 07 på morgonen.
Och Sverige har aldrig kännts så långt borta på nått sätt.
Jag ser det på bild på datorn.
Men datorn ljuger liksom.
Den parallella världen.
Finns den.
.
Den finns.
Ni finns ju där.
.
Och världen här är så liten men samtidigt så stor.
Allt är så nära här.
Upproren i Syrien.
De som dog på Taksimtorget för 34 år sen.
Allt är nära men så långt borta.
Ser det mesta genom boklinsen.
.
Köper dussintals sjalar som aldrig kommer täcka mitt huvudet.
Men någon annans huvud.
Färgerna är ju så vackra.
Och de säger att just det vill de ha.
.
Om man inte vet om någon annan verklighet.
Kan man då veta att det är just det här som man vill ha.
Vill de verkligen ha sjalarna med blommorna mönstrerna broderierna vackra färgerna?
.
Vill jag verkligen ha korta klänningen med leopardmönstret prickarna blommorna?
.
En annan gång säger de att de vill gå i skolan bli sjuksköterska leva fritt skaffa aldrig barn säger de.
Och jag blir tyst och ledsen.
För det omöjliga och för att sjalarna fladdrar i ögonen och gör att man sällan ser klart utan bländas av skönheten flärden normerna.
.
Vad vill vi ha.
Hur vill vi leva.
Vilka vill vi vara med.
.
Livet.
Så långt borta och så nära.
.
Alla liv pågår parallellt och glimtarna av det andra tänder längtan hoppet viljan om något annat.
Men är det bättre?
.
Den lilla världen här.
Med så stora perspektiv.
Hur ska jag kunna komma hem till den stora världen.
Med så snäva perspektiv.
Av allt möjligt.
.
Det är uteservering i fullt solsken klockan 07 på morgonen.
Och Sverige har aldrig kännts så långt borta på nått sätt.
Jag ser det på bild på datorn.
Men datorn ljuger liksom.
Den parallella världen.
Finns den.
.
Den finns.
Ni finns ju där.
.
Och världen här är så liten men samtidigt så stor.
Allt är så nära här.
Upproren i Syrien.
De som dog på Taksimtorget för 34 år sen.
Allt är nära men så långt borta.
Ser det mesta genom boklinsen.
.
Köper dussintals sjalar som aldrig kommer täcka mitt huvudet.
Men någon annans huvud.
Färgerna är ju så vackra.
Och de säger att just det vill de ha.
.
Om man inte vet om någon annan verklighet.
Kan man då veta att det är just det här som man vill ha.
Vill de verkligen ha sjalarna med blommorna mönstrerna broderierna vackra färgerna?
.
Vill jag verkligen ha korta klänningen med leopardmönstret prickarna blommorna?
.
En annan gång säger de att de vill gå i skolan bli sjuksköterska leva fritt skaffa aldrig barn säger de.
Och jag blir tyst och ledsen.
För det omöjliga och för att sjalarna fladdrar i ögonen och gör att man sällan ser klart utan bländas av skönheten flärden normerna.
.
Vad vill vi ha.
Hur vill vi leva.
Vilka vill vi vara med.
.
Livet.
Så långt borta och så nära.
.
Alla liv pågår parallellt och glimtarna av det andra tänder längtan hoppet viljan om något annat.
Men är det bättre?
.
Den lilla världen här.
Med så stora perspektiv.
Hur ska jag kunna komma hem till den stora världen.
Med så snäva perspektiv.
det är vid köksbordet som de skarpaste analyserna gör
Spenderade en dag här i veckan med att komma försent, kliva av vid fel busstopp. Och ska man till polisstationen långt bort åt helvete för att fixa uppehållstillstånd – ta då inte med en bunt A4 med förbeställningar av en svensk bok om nationalekonomi istället för dina ifyllda formulär. Då får du nämligen åka hem med din trötta turkiska mentorstudent och bestämma dig för att åka tillbaka på torsdag.
Så vi åkte hem. Letade igenom tre olika mataffärer efter havregryn. Hann bli jätteledsen och känna mig långt bort från Sverige – finns här verkligen inga havregryn i Turkiet? Men självklart. Det var bara ingen som jobbade i någon av butikerna som trodde det.
Men vi hittade. Och gick hem till Erkan och gjorde chokladbollar. Eller jag gjorde. Och han jobbade med sitt projekt med kolsyrade vassledrycker som han ska vinna värsta feta tävlingen med och få 100 000 TL för att starta en liten fabrik med. Så funkar det här. Han lagade middag och vi hängde vid köksbordet.
- För dig gör vi ett undantag. Men annars pratar vi inte om politik i det här hemmet. Det leder bara ingenvart, sa Erkans lägenhetskompis och stirrar stint på mig. Jag har lyckats förklara min uppsatsidé på turkiska och Erkan har nickat imponerat över min turkiska. Ett projekt på DISK för att undersöka deras politiska vision angående EU. Lägenhetskombon menar att den visionen förändras varje gång de får en ny ordförande. På samma sätt som turkisk politik förändras vid varje val.
- För 15 år sen höll vi på att få socialism här. Men det gick åt helvete. Nu har vi islamisterna. Men det spelar ingen roll att de är muslimer. Det är deras ekonomiska politik. Visst, det går bra för Turkiet, det går jättebra. De har vänt vårt fokus från väst till öst. Vi fick bara köpa massa saker jättedyrt och aldrig sälja mot EU, nu åt öst kan vi sälja saker och det går jättebra. Men det är för företagen det går bra. De flesta människor i Turkiet får ingen del av detta, säger han med samma stinna blick.
Det behövs ingen sekulär opposition i Turkiet. Men det behövs ett uppror mot den neoliberala politik som AKP för. Och CHP är ideologiskt döda och insnöade på nationalism och sekularism. Man kan bli galen på alla bilder av Atatürk. Med ett av de två stora partierna på fritt fall är oppositionen splittrad. Supernationalister finns, kurdisk opposition finns. Men vad som behövs är ett trovärdigt alternativt som lägger striden kring sekularitet åt sidan för att föra politik för de människor som faktiskt bor i Turkiet.
- Och hur är politiken i Sverige, säger Erkan som ett skämt mer eller mindre. För dem är Turkiet ickepolitik.
- Social demokrat? Fortsätter han.
- Ja? Nickar hans kombo.
Nej. Får jag säga. Svensk politik är inte socialdemokrat och berättar i korta drag om den liberala högerpolitik som bedrivits i vårt land de senaste 4,5 åren.
Men det är närmast vördnad i deras röster och blickar när vi pratar om svensk socialdemokrati. Och när jag berättar att jag jobbar med Tvärdrag och samma vördnad kvarstår har jag aldrig känt mig stoltare över det vi gör och kämpar för.
Längre än så kom vi inte på de minuter som de tillät politik som samtalsämne. I Turkiet är det rättså långt.
Förövrigt. Middagen var fantastiskt. Potatis och kyckling i ugn täckt av tomatsås med mynta och massa svartpeppar. Yoghurt. Så klart. Om man inte äter det tycker de att man är galen.
Och förövrigt. Jag saknar mitt eget köksbord så himla mycket.
tur att aftonbladet inte är valberedning
Okej hej Sverige igen. Kan inte låta bli att lägga mig i.
Var tvungen att posta följande kommentar om Karin Petterssons ledartext i morse.
fick precis gratis kaffe på han som jobbar på Ergörens café. Livet är gött också.
Var tvungen att posta följande kommentar om Karin Petterssons ledartext i morse.
"Karin Pettersson kritiserar S manliga maktstruktur. I texten lyfter hon fram gubbiga män och ägnar två rader åt att negligera Sommestad och Palm som oförmögna "att hålla ihop och leda partiet", eller vad sägs om "utan kapacitet att bli partiledare". Karin Pettersson och AB får nog förklara hur den kapaciteten ska definieras. För min del vill jag slänga ut KP och AB tillsammans med S manliga maktstruktur. HEJ DÅ."
fick precis gratis kaffe på han som jobbar på Ergörens café. Livet är gött också.
Köln renässans
Museum Ludwig.
Snett ner bakom Kölner Domen.
Först tusen ton Roy Lichtenstein. Jag och mamma ser en dokumentär i ett hörn, mest om konsten som populärfenomen. Inser att jag håller med när de pratar om vikten av belysa varumärkesplacering i samhället genom att också ha det som en del av konsten. Allting kan köpas. Men i Lichtensteins fall är det ändå han som har övertaget, han äger tolkningsföreträdet.
Högst upp har de en utställning med foton från 1890-talets Japan. Detta i kontrast med en fotoutställning med samma tids parisbohemer. Ser framför mig hur dagens facebookalbum blir till samma typ av utställning om 100 år.
På en annan våning, en vit vägg med en blå matisse och en bred divan i brunt slitet skinn. Tyst rum. Där låg jag och tänkte att på detta museum ställs exakt de frågor som jag funderar över just nu. Och det gör jag för att de väcktes där och då. Som någon slags andlig upplevelse, som om det vore en kyrka där man samlades. Att ligga på den där divanen var något helt annat än att tycka att Picasso har en intressant formlära eller vad någon nu vill kalla det, något annat än att tycka att Lichtenstein utmanar denna formlära.
Snett ner bakom Kölner Domen.
Först tusen ton Roy Lichtenstein. Jag och mamma ser en dokumentär i ett hörn, mest om konsten som populärfenomen. Inser att jag håller med när de pratar om vikten av belysa varumärkesplacering i samhället genom att också ha det som en del av konsten. Allting kan köpas. Men i Lichtensteins fall är det ändå han som har övertaget, han äger tolkningsföreträdet.
Högst upp har de en utställning med foton från 1890-talets Japan. Detta i kontrast med en fotoutställning med samma tids parisbohemer. Ser framför mig hur dagens facebookalbum blir till samma typ av utställning om 100 år.
På en annan våning, en vit vägg med en blå matisse och en bred divan i brunt slitet skinn. Tyst rum. Där låg jag och tänkte att på detta museum ställs exakt de frågor som jag funderar över just nu. Och det gör jag för att de väcktes där och då. Som någon slags andlig upplevelse, som om det vore en kyrka där man samlades. Att ligga på den där divanen var något helt annat än att tycka att Picasso har en intressant formlära eller vad någon nu vill kalla det, något annat än att tycka att Lichtenstein utmanar denna formlära.
en natt
På den senaste tiden känns det som att jag passerat just Norrköping fler gånger än någon annan stad. Kanske skulle vara Köpenhamn. Åkt hemskt mycket tåg. Tågets dunk mot ryggraden som en andra puls. Nattbussar och annat. Varit i Norrköping, i Oslo, i Stockholm, i Köln. Nu känner jag faktiskt inte alls för det. Känner mer för att vandra omkring i Uppsala, på grusgångarna i Engelska parken, ner för drottninggatan från Carolina, över Kyrkogården på väg hemåt genom sena nätter.
Vill vandra på de här gatorna just nu helt enkelt. För jag ska inte göra det så länge till. Så enkelt är det.
.
.
.
Vill sparka i löven som ligger mot kyrkogårdsmuren när man går uppför S:t Johannesgatan. Springa fram och tillbaka över Sysslomansgatan när man inte kan bestämma sig om det är till Palermo, Upplands, V-Dala eller Göteborgs man ska till. Det var under valrörelsen som jag slutade vara både mörkrädd och rädd för kyrkogården som ligger mellan vår lägenhet och stan. Mörkret var tyst och lugnt. Kyrkogården en grön oas där det både kändes lugnt och tyst men heller aldrig ensam. Alla de vedermödor vi slåss mot har de slagits mot tidigare. Kanske någon grad av självdistans? Vad är en flygbladsutdelning jämfört med hela livet förutom just det att det är en del av livet. Dessutom finns en väldigt vacker allé med höga träd som man kan spatsera genom.
.
.
.
När jag igår kväll klev på uppsalapendeln var tåget överfullt. 17.41 hade varit inställt. Man fick stå på liten yta. Och då kändes det väldigt starkt; vi är alla på väg åt samma håll. Vi ska faktiskt till Uppsala. Gick genom Bäverns gränd, över ån, upp genom slottsparken. Det var fint.
.
.
.
Vill läsa böcker här, vara arg över ojämlikhet och dåligt medvetna ickefeminister här, vill lära mig tiotusen turkiska glosor här. Vill sitta nätter genom vid köksbordet här, se halvvissna vackra pelargoner, ta emot offerter och uppdatera hemsidor, här.
Vill vandra på de här gatorna just nu helt enkelt. För jag ska inte göra det så länge till. Så enkelt är det.
.
.
.
Vill sparka i löven som ligger mot kyrkogårdsmuren när man går uppför S:t Johannesgatan. Springa fram och tillbaka över Sysslomansgatan när man inte kan bestämma sig om det är till Palermo, Upplands, V-Dala eller Göteborgs man ska till. Det var under valrörelsen som jag slutade vara både mörkrädd och rädd för kyrkogården som ligger mellan vår lägenhet och stan. Mörkret var tyst och lugnt. Kyrkogården en grön oas där det både kändes lugnt och tyst men heller aldrig ensam. Alla de vedermödor vi slåss mot har de slagits mot tidigare. Kanske någon grad av självdistans? Vad är en flygbladsutdelning jämfört med hela livet förutom just det att det är en del av livet. Dessutom finns en väldigt vacker allé med höga träd som man kan spatsera genom.
.
.
.
När jag igår kväll klev på uppsalapendeln var tåget överfullt. 17.41 hade varit inställt. Man fick stå på liten yta. Och då kändes det väldigt starkt; vi är alla på väg åt samma håll. Vi ska faktiskt till Uppsala. Gick genom Bäverns gränd, över ån, upp genom slottsparken. Det var fint.
.
.
.
Vill läsa böcker här, vara arg över ojämlikhet och dåligt medvetna ickefeminister här, vill lära mig tiotusen turkiska glosor här. Vill sitta nätter genom vid köksbordet här, se halvvissna vackra pelargoner, ta emot offerter och uppdatera hemsidor, här.
eeeeh
kan inte koncentrera mig @köksbordsdisträ.
borde ha packat klart.
borde ha skrivit klart.
borde ha sovit.
Fortsätter på tespåret
I förrgår satt jag i ett hotellrum vid Börsen i Oslo. Såg ut över hamnen, såg en skyskrapa speglas i fönsterglaset.
Hade precis hängt på lunchseminarium med Manifest Analyse och sett vad de gjorde på AUF. Läst om feministisk organisering på 60-talet och Perry Andersson om antikens historiebeskrivning på ett litet café mot Grünerlykka. Satt vid skrivbordet och kände en sådan fantastisk arbetsro. Sedan somnade jag.
.
.
Dagen därpå åt vi rårakor i köket här på S:t Johannes och pratade om ekologiskt jordbruk, MSU's kampanjmetoder och distansförhållanden. Sedan somnade jag.
.
.
Idag. Idag. Bara massa fina möten. Tusen anteckningar i marginalen. Vi ska nog göra det här. Tidningar, böcker, seminarier. Sätter ner en fot. Men bäst var ändå när jag och Elina gick runt hela Flogsta kolonilotter, åt äpplen och drack te.
episka stunder
Man kommer på sig själv med att vara lite för blödig när man tycker att en bok som har följande titel är vacker.
"MAKTA
MIDT
IMOT
Kampen om EU og
Arbeidarpartiets sjel"
.
.
.
Men det är väl det där med kampen för arbeidarpartiets sjel som slog an någonstans inom mig.
episkt ögonblick
Träffade på en gammal vän utanför Engelska parken. Var småspringande på väg mot kvällskursen i marxistiskt idéhistoria.
Han cyklade. Stannade och gav mig en kram.
Så sa han att jag luktade te och frågade om jag hade druckit te.
.
Och det kändes bara så trevligt. Kändes trevligt att lukta te.
.
.
Speciellt när det berodde på inget särskilt och jag egentligen legat avdäckad i min säng hela eftermiddagen. Blivit väckt av min syster som ringt för att säga att hon hittat en sjal som var min som jag kanske ville ha. Sen sa hon att vi skulle lägga på för att jag skulle kunna tänka.
Så gjorde vi det, efter att jag frågat om hon kunde ta med mina springskor till Köln.
Och jag smårusade iväg.
Om att knacka dörr
Idag har vi knackat på varenda dörr i Flogsta höghus.
Det är rött, vackraste rött.
Vackrast var två chilenska familjer. Jag är nog mer vänster än du, sa han. Vi pratade om demokrati och röstdeltagande. Man möter de här människorna som gör djupa politiska handlingar i sitt vardagsliv. Som pratar med sin familj och sina vänner om politik, om alternativen vi har. Chile känns alltid så nära. Men det är så långt bort.
En gammal tant som sa; Jag har bestämt mig, jag ska rösta på socialdemokraterna. Fast det har jag ju alltid gjort.
En annan gammal tant; Nej, politiken, det är så tråkigt, det ser jag på TV varje dag. Men rösta ska jag. Jag ska rösta på er. (Till henne sa jag att jag också tyckte politik på TV var tråkigt. Det är att vara ute hos sådana som henne som är roligt. Och att politik inte är tråkigt utan spännande och viktigt. Det är så här vi bygger vårt samhälle.)
En sista korridor i Flogsta höghus 5, de ber oss stiga in. Frågar om vi vill ha digestivekex. Jag och Ardalan andas ut och slår oss ner i köket. Då börjar de peppra oss på belopp i värnskatt, antal nya tjänster i sociala, hur vi ville skapa ekonomisk tillväxt och vilken vår definition av arbetarklassen var. Hur såg vi på psykvården? Världens mysigaste samtal. Blev avbrutna vid varje floskel, blev ifrågasatta på varje påstående.
När vi gick sa Marie med en menande blick; Mig behöver ni inte övertyga.
Röda äpplen hänger tungt på grenar med gröna blad som börjar bli bruna och skrynkliga.
Plötsligt när jag stod framför äppelträdet och tittade på de små gröna karten som ska bli röda äpplen den här förmiddagen kunde jag känna hur det brukade dofta om träden i september när morgonarna redan kan vara frostnupna och gräset daggigt ruggit. Luften är höstklar och att andas in den gör att man känner sig helt hög av någon slags livsglädje. Och ha en hel höst framför sig. I detta låg inte bara luftens känsla mot mitt ansikte utan också det självklara att man kan kura ihop sig i köket och dricka te, läsa, pyssla när det är för mörkt utanför.
Det är bara det att det är juli nu. Det är bara det att jag verkligen kunde känna något igen.
Det är bara det att det är juli nu. Det är bara det att jag verkligen kunde känna något igen.
Kärlek och kakor
Upplysningsvis; Det är natt här på St Johannes. Ägnade kvällen åt att hänga på balkongen istället för på Värmlands. Inte så konstigt men vi gjorde många iaktagelser. Det är vår liksom. Måste nog mata in det bit för bit. Och det är sommar. Så aggressiv sommar. Plockade in syrenkvistar. Tittar på dem och undrar; Är ni verkligen här redan?
Försöker fråga björklöven hur de orkat slå ut det här året. De bara finns där, och fullt utslagna med den här djupgröna färgen som innebär något slags fullt engagemang för kraften. Mer än jag kan hantera. Hur orkade de slå så fruktansvärt mycket ut i år, alla de små björkbladen?
Imorgon, Billie the vision and the dancers spelar i Uppsala. Jag kunde inte gå, trodde jag. Men det kan jag. Och fint känns det på sätt och vis. Kanske blir det katastrof. Ska lyssna på no one knows you och känna efter. Har ingen styrka som björklöv.
Love will lift you up where you belong
Love will give you strenght to carry on
Försöker fråga björklöven hur de orkat slå ut det här året. De bara finns där, och fullt utslagna med den här djupgröna färgen som innebär något slags fullt engagemang för kraften. Mer än jag kan hantera. Hur orkade de slå så fruktansvärt mycket ut i år, alla de små björkbladen?
Imorgon, Billie the vision and the dancers spelar i Uppsala. Jag kunde inte gå, trodde jag. Men det kan jag. Och fint känns det på sätt och vis. Kanske blir det katastrof. Ska lyssna på no one knows you och känna efter. Har ingen styrka som björklöv.
Love will lift you up where you belong
Love will give you strenght to carry on
sorg
Vad är sorg?
Att sörja av medlidande.
Att sörja av saknad.
Att sörja för att man hade unnat den personen så mycket mer av livet.
Att sörja för att världen blir sämre utan den här personen.
Att sörja för att personen kommer fattas oss så otroligt.
För ångest, saknad, panik, ilska.
För att man inte kan förstå, acceptera.
Hur blir det meningslöst, hur blir det meningsfullt.
Sorg är också glädjen och skönheten av alla minnen.
Detta är det. Sorg har så många olika dimensioner att jag förstår inte alls. Vart finns jag i det hela?
Jag finns också i alla de tankar som detta väcker inom mig, som går långt utanför själva sammanhanget.
Att sörja av medlidande.
Att sörja av saknad.
Att sörja för att man hade unnat den personen så mycket mer av livet.
Att sörja för att världen blir sämre utan den här personen.
Att sörja för att personen kommer fattas oss så otroligt.
För ångest, saknad, panik, ilska.
För att man inte kan förstå, acceptera.
Hur blir det meningslöst, hur blir det meningsfullt.
Sorg är också glädjen och skönheten av alla minnen.
Detta är det. Sorg har så många olika dimensioner att jag förstår inte alls. Vart finns jag i det hela?
Jag finns också i alla de tankar som detta väcker inom mig, som går långt utanför själva sammanhanget.
Live - blogg
Min syrra skrev nyss det här.
vi har skypat lite. Och lyssnat på gammal musik. Det skriver hon om.
Nu säger jag god afton till er och oss och drar mig tillbaka för ett glas vin och en god film.
vi har skypat lite. Och lyssnat på gammal musik. Det skriver hon om.
Nu säger jag god afton till er och oss och drar mig tillbaka för ett glas vin och en god film.
Adjö, farwell, auf wiedersehen
Kära bloggen,
Idag sa jag hej då till en så himla fin vän. Hon reser ikväll till London för att i slutet av veckan gå på sin graduation exam i Exeter. Sedan reser hon till Tjeckien och Prag. Sedan reser hon tillbaka hit. Jag har under den senaste veckan inget riktigt kunnat göra, men bara se på medan hon två gånger varit uppe i 48 timmar för att göra kvantitativ statistik, diagrammer, grafer, använda STATA alldeles för mycket, skriva, hoppa över luncher för att hon inte hinner, lämna in allt och sedan plugga till nästa prov för att dagen därpå undervisa sina små kids och sedan rätta deras uppsatser och bekymra sig om deras referenser och sedan göra en hemuppgift som gick ut på att på att med kvantitativa metoder tolka data och sedan skapa en egen teori utifrån detta. Hennes teori gick ut på i vilken grad din mammas utbildning påverkar din tendens att gå att rösta. Hög singifikans. Sedan rätta lite fler uppsatser, lämna in kidsens betyg, packa fyra resväskor, städa ur ett rum, vara provvakt åt de små kidsen.
Sådana här människor kan man inte riktigt hjälpa. Jag insisterade på att vi skulle äta middag, vilket vi försökte men så klart inte hann. Man vill ju hjälpa. Rätta uppsatser eller dylikt. Kunde bära en väska och vi konstaterar när vi går med raska steg ner mot bussen mot flygplatsen mot London att det inte är tid för sorgliga farväl.
Hon fick Klimts Lebensbaum av mig. Jag fick hennes omelett. Sen var det tack och adjö. Fick nyss sms; "Maja, I ate. Come back soon." Gick och letade efter Marta för att dela middag med. Hittade henne efter många om och men, hon hade gått hem. Nukte är sjuk. De är också fina.
Det här är verkligen sista dagarna här.
Och ursäkta romantiseringen av att arbeta sådär sjukt mycket. Det jag vill säga med det är att undertecknad brukar gå hem och sova efter att ha tvångsspelat "spice up your life" på kontoret. Brukar äta dubbelt så mycket. Och vidare, det är lite så att med rätt människor och med rätt saker på bordet, då kan man göra vad som helst. Om man fattar att man behöver vila, att man behöver lita på människor, ha dem i sitt liv, skratta massor.
Hon har lärt mig ha en chill inställning till arbete, att det mesta funkar och öppna mina ögon för en större värld. Jag har lärt henne allt jag kan och tycker om feminism och socioekonomisk förutsättningar. Generellt mycket om att ha en mer avslappnad inställning till omgivningens krav och normer.
Det här är verkligen sista dagarna här. Jag skriver på min sista uppsats. Sedan ska jag åka hem och läsa statskunskap C och jobba med Tvärdrag, RAF, hänga.
Puss och kram.
Ta hand om er.
Idag sa jag hej då till en så himla fin vän. Hon reser ikväll till London för att i slutet av veckan gå på sin graduation exam i Exeter. Sedan reser hon till Tjeckien och Prag. Sedan reser hon tillbaka hit. Jag har under den senaste veckan inget riktigt kunnat göra, men bara se på medan hon två gånger varit uppe i 48 timmar för att göra kvantitativ statistik, diagrammer, grafer, använda STATA alldeles för mycket, skriva, hoppa över luncher för att hon inte hinner, lämna in allt och sedan plugga till nästa prov för att dagen därpå undervisa sina små kids och sedan rätta deras uppsatser och bekymra sig om deras referenser och sedan göra en hemuppgift som gick ut på att på att med kvantitativa metoder tolka data och sedan skapa en egen teori utifrån detta. Hennes teori gick ut på i vilken grad din mammas utbildning påverkar din tendens att gå att rösta. Hög singifikans. Sedan rätta lite fler uppsatser, lämna in kidsens betyg, packa fyra resväskor, städa ur ett rum, vara provvakt åt de små kidsen.
Sådana här människor kan man inte riktigt hjälpa. Jag insisterade på att vi skulle äta middag, vilket vi försökte men så klart inte hann. Man vill ju hjälpa. Rätta uppsatser eller dylikt. Kunde bära en väska och vi konstaterar när vi går med raska steg ner mot bussen mot flygplatsen mot London att det inte är tid för sorgliga farväl.
Hon fick Klimts Lebensbaum av mig. Jag fick hennes omelett. Sen var det tack och adjö. Fick nyss sms; "Maja, I ate. Come back soon." Gick och letade efter Marta för att dela middag med. Hittade henne efter många om och men, hon hade gått hem. Nukte är sjuk. De är också fina.
Det här är verkligen sista dagarna här.
Och ursäkta romantiseringen av att arbeta sådär sjukt mycket. Det jag vill säga med det är att undertecknad brukar gå hem och sova efter att ha tvångsspelat "spice up your life" på kontoret. Brukar äta dubbelt så mycket. Och vidare, det är lite så att med rätt människor och med rätt saker på bordet, då kan man göra vad som helst. Om man fattar att man behöver vila, att man behöver lita på människor, ha dem i sitt liv, skratta massor.
Hon har lärt mig ha en chill inställning till arbete, att det mesta funkar och öppna mina ögon för en större värld. Jag har lärt henne allt jag kan och tycker om feminism och socioekonomisk förutsättningar. Generellt mycket om att ha en mer avslappnad inställning till omgivningens krav och normer.
Det här är verkligen sista dagarna här. Jag skriver på min sista uppsats. Sedan ska jag åka hem och läsa statskunskap C och jobba med Tvärdrag, RAF, hänga.
Puss och kram.
Ta hand om er.
hur går det för gudrun i let´s dance?
Igår var det verkligen en så himla fin dag och sen fin kväll.
Kanske började det hela för länge sen i stil med kaosteorin - en fjärils vingslag.
Skrev hur som helst klart uppsatserna om slöjan och hedersvåld i torsdags kväll. Gick skrattade hem. Lite åt eget enfald, lite åt att det var så himla härligt att vara klar med två rätt tunga grejer. Nästa dag var ännu bättre när jag insåg hur lätt jag kände mig med bara en enda liten grej kvar att göra - en 20-sidors research paper. Ska undersöka korrelation mellan online och offline aktivism med fokus på iranska motståndsrörelsen och piratpartiet. Roligaste kursen. Sötaste läraren och bästa klasskompisarna - Nükte, bästa turken på denna jord, Hippiekillen, allt han säger blir till guld, och sen Efe, mitt senaste tillskott är en helt galen kille som i vanliga fall har ett eget TV-program. När han inte har det brukar han sitta och sova i klassrummet eller ha lysande presentationer om civic journalism. Gillar honom. Gillar alla. Slutsats: Är motiverad att skriva denna uppsats.
Tillbaks till kaosteorin.
Förra fredagen misslyckades jag ju med att hålla en presentation för att jag fick någonslags black out, var första gången som det hände. Igår skulle jag göra om den. Till skillnad från förra fredagen så hade jag nu jobbat klart med båda uppsatserna. Lektionen hade vi flyttat fram tre timmar vilket jag glömt. Gick upp till Marketas kontor och klagade. Fick en kram och vi konstaterade att det skulle bli en grym kväll som avslut på denna dag. Hängde således sedan tre timmar i mitt favoritcafé. Drack läsk och lät bli att förbereda mig. Exakt samma strategi som jag haft under frukosten med Alex när vi istället pratade om hur himla gärna vi ville gå på Indigo (namnet på Istanbuls mest kända, och mainstreama, indieklubb.). Ingen förberedelse alls. Skrev fem stödord. Skrev en artikeln istället. Drack mer läsk. Lyssnade på the Clash. Artikeln heter "Sverige och Gud".
Gick till lektionen och bad att få börja. Tänkte bara presentera mina rubriker och berätta typ fem ord om varje. Hade egentligen tänkt be om att få slippa. Men började. Alla satt som på helspänn - ska hon flippa ur igen eller? Såg lite hur de led ( alla i mina klasser är alltid så himla proffsiga doktorander egentligen) men sen såg de gladare ut.
Det gick bra. Kändes som att vi pratade i en evighet om hur hedersvåld ska definieras med exempel från turkisk och svensk kontext. Det var mycket intressant. Vi pratade också om kulturteoretisk förståelseram och en feministisk teoretisk ansats. Jag berättade om allt jag läst mig till om svenska domstolsfall och prejudikat. Går inte mer in på det nu.
Sen kom en fråga; Alltså, det här var verkligen en bra presentation och dina exempel är jättebra, men vart kommer den historiska aspekten in?
Och äntligen fick jag säga: Jag har ju försökt rama in hedersbegreppet med ett historiskt perspektiv men huvudsyftet har varit att analysera fenomenet i ett nutida komparativt perspektiv. Jag har verkligen tyckt jättemycket om den här kursen och lärt mig massor, men det är min första kurs på universitetet i historia och jag har väl också insett att jag inte är någon historiker. Kan vara antropolog, kan vara journalist, kan vara statsvetare, kanske. Min motivation har varit att skriva något med historisk bakgrund för att sedan kunna skapa någon slags verktyg för att använda i eventuellt framtida skrivande.
Så nej, detta var ingen redogörelse för användandet av abort i historien eller analysen av en amerikansk missionärs liv i Istanbul 1870-1924.
Ni kanske tycker det här är jättetöntigt och vad vill jag egentligen säga? Kanske något i stil med att om man inte tycker något är så jätteroligt och inte gör det så bra helt enkelt - i mitt fall historiska detaljer - så tycker inte jag att man ska skämmas för det. Men, faktum är ju att det är rättså lätt för att skämmas för dylik sak när man sitter med finaste historieläraren i en klass som man gillat jättemycket och så bara, nä, det här med historia alltså. Och faktum är faktiskt fortfarande att jag tycker att jag kunde försökt mer.
Ja, sen var det en fantastisk kväll med galen dans på Babylon och barhäng på Indigo (som verkligen var ett trashigt ställe).
Och undrar fortfarande hur det går för Gudrun i Let's dance?
Kanske började det hela för länge sen i stil med kaosteorin - en fjärils vingslag.
Skrev hur som helst klart uppsatserna om slöjan och hedersvåld i torsdags kväll. Gick skrattade hem. Lite åt eget enfald, lite åt att det var så himla härligt att vara klar med två rätt tunga grejer. Nästa dag var ännu bättre när jag insåg hur lätt jag kände mig med bara en enda liten grej kvar att göra - en 20-sidors research paper. Ska undersöka korrelation mellan online och offline aktivism med fokus på iranska motståndsrörelsen och piratpartiet. Roligaste kursen. Sötaste läraren och bästa klasskompisarna - Nükte, bästa turken på denna jord, Hippiekillen, allt han säger blir till guld, och sen Efe, mitt senaste tillskott är en helt galen kille som i vanliga fall har ett eget TV-program. När han inte har det brukar han sitta och sova i klassrummet eller ha lysande presentationer om civic journalism. Gillar honom. Gillar alla. Slutsats: Är motiverad att skriva denna uppsats.
Tillbaks till kaosteorin.
Förra fredagen misslyckades jag ju med att hålla en presentation för att jag fick någonslags black out, var första gången som det hände. Igår skulle jag göra om den. Till skillnad från förra fredagen så hade jag nu jobbat klart med båda uppsatserna. Lektionen hade vi flyttat fram tre timmar vilket jag glömt. Gick upp till Marketas kontor och klagade. Fick en kram och vi konstaterade att det skulle bli en grym kväll som avslut på denna dag. Hängde således sedan tre timmar i mitt favoritcafé. Drack läsk och lät bli att förbereda mig. Exakt samma strategi som jag haft under frukosten med Alex när vi istället pratade om hur himla gärna vi ville gå på Indigo (namnet på Istanbuls mest kända, och mainstreama, indieklubb.). Ingen förberedelse alls. Skrev fem stödord. Skrev en artikeln istället. Drack mer läsk. Lyssnade på the Clash. Artikeln heter "Sverige och Gud".
Gick till lektionen och bad att få börja. Tänkte bara presentera mina rubriker och berätta typ fem ord om varje. Hade egentligen tänkt be om att få slippa. Men började. Alla satt som på helspänn - ska hon flippa ur igen eller? Såg lite hur de led ( alla i mina klasser är alltid så himla proffsiga doktorander egentligen) men sen såg de gladare ut.
Det gick bra. Kändes som att vi pratade i en evighet om hur hedersvåld ska definieras med exempel från turkisk och svensk kontext. Det var mycket intressant. Vi pratade också om kulturteoretisk förståelseram och en feministisk teoretisk ansats. Jag berättade om allt jag läst mig till om svenska domstolsfall och prejudikat. Går inte mer in på det nu.
Sen kom en fråga; Alltså, det här var verkligen en bra presentation och dina exempel är jättebra, men vart kommer den historiska aspekten in?
Och äntligen fick jag säga: Jag har ju försökt rama in hedersbegreppet med ett historiskt perspektiv men huvudsyftet har varit att analysera fenomenet i ett nutida komparativt perspektiv. Jag har verkligen tyckt jättemycket om den här kursen och lärt mig massor, men det är min första kurs på universitetet i historia och jag har väl också insett att jag inte är någon historiker. Kan vara antropolog, kan vara journalist, kan vara statsvetare, kanske. Min motivation har varit att skriva något med historisk bakgrund för att sedan kunna skapa någon slags verktyg för att använda i eventuellt framtida skrivande.
Så nej, detta var ingen redogörelse för användandet av abort i historien eller analysen av en amerikansk missionärs liv i Istanbul 1870-1924.
Ni kanske tycker det här är jättetöntigt och vad vill jag egentligen säga? Kanske något i stil med att om man inte tycker något är så jätteroligt och inte gör det så bra helt enkelt - i mitt fall historiska detaljer - så tycker inte jag att man ska skämmas för det. Men, faktum är ju att det är rättså lätt för att skämmas för dylik sak när man sitter med finaste historieläraren i en klass som man gillat jättemycket och så bara, nä, det här med historia alltså. Och faktum är faktiskt fortfarande att jag tycker att jag kunde försökt mer.
Ja, sen var det en fantastisk kväll med galen dans på Babylon och barhäng på Indigo (som verkligen var ett trashigt ställe).
Och undrar fortfarande hur det går för Gudrun i Let's dance?
Otillräckligt om tillstånd i limbo
Hur ska jag kunna leva utan att få hänga i piGastro och lyssna på den här låten? Har dessutom upptäckt att de gör en helt okej gözleme där och att de har sjukt god chili.
Himla tricky.
Jag och Pär konstaterade krasst att han kommer hänga på Värmlands om typ 2,5 veckor. Bland det första jag ska göra är att slå klackarna i taket på Snerikes. Han skulle ragga lammkött. Eller så inte. Men det är väl det man gör där?
Men det blir chockstart Uppsala. Och de kommer nog inte spela Bizde Böyle, fast man kan kanske tipsa?
Jag är i limbo! Aaaah!
Mina tankar ör överallt. Kommer det bli jobbigt att flytta bokhyllorna? De 14 kartongerna med böcker? Vilken typ av mattor vill jag ha, vill Josefin ha, och hur stort skrivbord behöver jag egentligen? Dessutom lite andra triviala frågor.
Himla tricky.
Jag och Pär konstaterade krasst att han kommer hänga på Värmlands om typ 2,5 veckor. Bland det första jag ska göra är att slå klackarna i taket på Snerikes. Han skulle ragga lammkött. Eller så inte. Men det är väl det man gör där?
Men det blir chockstart Uppsala. Och de kommer nog inte spela Bizde Böyle, fast man kan kanske tipsa?
Jag är i limbo! Aaaah!
Mina tankar ör överallt. Kommer det bli jobbigt att flytta bokhyllorna? De 14 kartongerna med böcker? Vilken typ av mattor vill jag ha, vill Josefin ha, och hur stort skrivbord behöver jag egentligen? Dessutom lite andra triviala frågor.
I Uppsala kan man äta pannkakor på balkonger. Det gör man inte här.
