en natt
På den senaste tiden känns det som att jag passerat just Norrköping fler gånger än någon annan stad. Kanske skulle vara Köpenhamn. Åkt hemskt mycket tåg. Tågets dunk mot ryggraden som en andra puls. Nattbussar och annat. Varit i Norrköping, i Oslo, i Stockholm, i Köln. Nu känner jag faktiskt inte alls för det. Känner mer för att vandra omkring i Uppsala, på grusgångarna i Engelska parken, ner för drottninggatan från Carolina, över Kyrkogården på väg hemåt genom sena nätter.
Vill vandra på de här gatorna just nu helt enkelt. För jag ska inte göra det så länge till. Så enkelt är det.
.
.
.
Vill sparka i löven som ligger mot kyrkogårdsmuren när man går uppför S:t Johannesgatan. Springa fram och tillbaka över Sysslomansgatan när man inte kan bestämma sig om det är till Palermo, Upplands, V-Dala eller Göteborgs man ska till. Det var under valrörelsen som jag slutade vara både mörkrädd och rädd för kyrkogården som ligger mellan vår lägenhet och stan. Mörkret var tyst och lugnt. Kyrkogården en grön oas där det både kändes lugnt och tyst men heller aldrig ensam. Alla de vedermödor vi slåss mot har de slagits mot tidigare. Kanske någon grad av självdistans? Vad är en flygbladsutdelning jämfört med hela livet förutom just det att det är en del av livet. Dessutom finns en väldigt vacker allé med höga träd som man kan spatsera genom.
.
.
.
När jag igår kväll klev på uppsalapendeln var tåget överfullt. 17.41 hade varit inställt. Man fick stå på liten yta. Och då kändes det väldigt starkt; vi är alla på väg åt samma håll. Vi ska faktiskt till Uppsala. Gick genom Bäverns gränd, över ån, upp genom slottsparken. Det var fint.
.
.
.
Vill läsa böcker här, vara arg över ojämlikhet och dåligt medvetna ickefeminister här, vill lära mig tiotusen turkiska glosor här. Vill sitta nätter genom vid köksbordet här, se halvvissna vackra pelargoner, ta emot offerter och uppdatera hemsidor, här.
Vill vandra på de här gatorna just nu helt enkelt. För jag ska inte göra det så länge till. Så enkelt är det.
.
.
.
Vill sparka i löven som ligger mot kyrkogårdsmuren när man går uppför S:t Johannesgatan. Springa fram och tillbaka över Sysslomansgatan när man inte kan bestämma sig om det är till Palermo, Upplands, V-Dala eller Göteborgs man ska till. Det var under valrörelsen som jag slutade vara både mörkrädd och rädd för kyrkogården som ligger mellan vår lägenhet och stan. Mörkret var tyst och lugnt. Kyrkogården en grön oas där det både kändes lugnt och tyst men heller aldrig ensam. Alla de vedermödor vi slåss mot har de slagits mot tidigare. Kanske någon grad av självdistans? Vad är en flygbladsutdelning jämfört med hela livet förutom just det att det är en del av livet. Dessutom finns en väldigt vacker allé med höga träd som man kan spatsera genom.
.
.
.
När jag igår kväll klev på uppsalapendeln var tåget överfullt. 17.41 hade varit inställt. Man fick stå på liten yta. Och då kändes det väldigt starkt; vi är alla på väg åt samma håll. Vi ska faktiskt till Uppsala. Gick genom Bäverns gränd, över ån, upp genom slottsparken. Det var fint.
.
.
.
Vill läsa böcker här, vara arg över ojämlikhet och dåligt medvetna ickefeminister här, vill lära mig tiotusen turkiska glosor här. Vill sitta nätter genom vid köksbordet här, se halvvissna vackra pelargoner, ta emot offerter och uppdatera hemsidor, här.
Kommentarer
Trackback
