tre reflektioner
1. Tänker tipsa om att jag inte kan ändra mina kategorier för på något vis är den funktionen borta? Varför? Eviga frågor utan svar. Men hur som helst då, det finns en kategori som heter "tycker/tänker" och en som heter "skrivet" - och där hamnar allt som jag tycker, allt som jag tänker, och allt som jag skriver. Om det inte är något som jag tycker är alldeles brilljant för då hamnar det i "bra grejer". Alltså hamnar allt om feminism, genus och politik i kategorin "tycker/tänker". Förstår ni logiken?
2. Eftersom jag pratar om kategorier så har jag så klart kollat igenom dem. I kategorien "musik" hittade jag följande text, om en kväll på ÖG There is a crowd spelade och DJ'n bara körde Håkan Hellström.
Läs då:
"Istället ett galet rättframt konstaterande om att det är skönast att dansa nykter. Det är så sorgligt att se alla tomma blickar, fumlande och klumpiga attacker, tomma blickar och utmattade personer på verklighetsflykt. Alkohol gör saker med människor och den här dömmande attityden om att alkohol är dålig så störträtt. Läckert. Fan vad fint."
Så skrevs den fjärde april 2008, klockan kvar runt 02:15 - samtidigt som killen jag var tillsammans var rätt sjuk i en eskalerande alkholism. Nu håller jag på att börja skratta - för det är skrattretade. Han var sjuk utan att jag förstod för det gör man inte alltid när man är 22 år och han är 22 och livet består av annat. Men nu i efterhand säger jag att jag visste det omedvetet och kan dra kopplingarna idag. Och här en reaktion. Och idag; ja, alkoholism finns i studentvärlden. Folk mår dåligt.
3. Läste att jag åt pastasallad den elfte maj, i våras alltså. Det var kanske senaste gången? Inte konstigt att jag har carvings.
muffinssmulor i fotöljen, folktomt i biblioteket
Sen var det för sent.
Har bara ätit pasta en gång sen jag flyttade hemifrån för sex veckor sedan.
Min kropp saknar pasta.
Tänker att när jag kanske har en lägenhet i Uppsala till våren, då ska man alltid kunna äta psta där.
Fan, jag tänker på det här, fastän de sa att de skulle ha bacon i pastan.
Kanske för att bacon är mitt favoritkött av någon anledning.
Mamma och pappa verkar alltid köpa änglamarks bacon numera. Det är bra.
Lyssnar samtidigt på band of horses - no one's gonna love you och sneglar på bergen och den glassgula solnedgången.
UPPDATERING: Åt vi ens pasta hemma? I Norberg? Åt jag någonsin pasta när jag var i Uppsala? Jag och Andrea åt typ aldrig pasta när vi bodde på Barnängsgatan. Åt aldrig pasta hos Jossan. Alltid bara sallad och libanesmat och sushi. Och två gånger gjorde vi canneloni.
Om att försöka författa texter i bibliotek
Försöker sammanfatta något om Turkiet och om AKP's neoliberala influenser på landet och hur en arbetarrörelse skulle kunna ha chansen här, blandat med islam, militärkupper, utrikespolitik och att bara vara, gå på gator, leva, älska.
Har också läst att Pakistan stänger alla sina skolor, att skolor i Turkiet smittas med svininfluensan och att svenska ambassadören i Ankara säger att Turkiet är ute på en vinglig resa med stadigt mål - EU.
Man kan även sova här. Nice.
ps. om du känner för något helt annat har jag precis läst om när Pär gick på Galatasaray-Trabzonspor här i Istanbul. Här är hans blogginlägg om det. Då får du hela kittet med firmor, slagsmål, också rapport från tisdagens fest och när han förklarar för en turk att om man sitter i rullstol är man också människa.
På tema: nudelsoppa, frustration, ostbågar och attraktion
[Lyssna här: JJ N° 2, göre bara, det är vackrast i världen ikväll]
Alltså det här med att utveckla sin matlagning till svindyr nudelsoppa... Känns sådär... Spicy är den i alla fall. och på ett bra sätt. Men hallå, ge mig tips - vad lagar man med inget kylskåp, och enbart varmt vatten? Det är ju som att campa men utan utsikten, stillheten, skönheten.
På detta: ostbågar med ost och löksmak. Ehh.
Och schackrutiga kakor fyllda med chokladkräm.
Saltrostade mandlar.
Vatten som fortfarande smakar vinbär från vätskeersättningstabletter.
Det här är inget hotell. Snarare ett liv.
Kom från outdoor-klubben (borde jag skriva friluftslivsklubben?) och det är ju världens sötaste människor. Vi ska bara campa hur mycket som helst, i bergen, på snö och sen åka till Antalaya och klättra på klippor vid havet. Jag känner mig helt fast. Nu är vi de första erasmusstudenterna som har signat upp oss för deras klubb - vi kan bara glida för alla regler är för turkiska studenter, hehe.
Men:
Man måste kunna sin blodtyp.
Det finns inga kartor, vi kör gps eller googlemaps, militären sabbar både orientering och youtube.
Tryck och vikt mäts i kilonewton.
Jag har två emergencypersoner.
Dessutom impat med mina skidskills samt med orientering.
Det är nice.
Och vi tar en te efteråt och frågar hur gårdagen var när invalid-jag inte gick på festen. Den var bra, ja och han hade hånglat med henne och det hela slutar i någon slags avancerad utläggning / analys om hur det egentligen funkar. HUR FUNKAR DET? Palla räkna med någon skillnad.
Hur ska man få privatliv på ett ställe med säkerhetsvakter och roommates?
Why can't she simply show up?
alternativt, min infallsvinkel nu:
Hmm, som tjej ska det alltså vara rätt lätt att kontrollera systemet?!
Jag säger:
Nattpicnic i tomma, men aldrig låsta, klassrum med varm choklad och kakor från vending machines. Det kunde duga som privatliv, i alla fall för mig.
Din isande diskant går igenom allt, jag fryser när ni pratar
För er som sover nu: Andra är uppe. Det är typ rusning i tvättstugan. Hallå, hur kan det komma sig?
Folk som är uppe och berättar om helger långt borta, närmare. I byggnaden bredvid, i Paris.
(Spiller cola över min dator. Vickar lite på den och låtsas som att det inte hänt.)
Kollar in vackra bilder, det är en sådan natt. Som de här.
Nej. Nu ska jag gå ner och hämta min tvätt, bädda min säng med rena lakan och läsa Kristin Lavransdotter. Den får mig att, oj vilken överraskning, bli osugen på det här med förhållanden. Verkar ju rätt krångligt, eller vad tycker ni?
hejssvejs
ps. tydligen finns det ett slags miljöparti här i Turkiet, som stöds av europeiska miljöpartier dårå. Senaste valet fick de 0,1 procent av rösterna. Yey, heja.
Hela livet var ett disco
Har i en timmes tid försökt ladda upp bilder från denna helgen. Problematiskt dels pga teknikaliteter men också för att jag inte orkar tänka på vilka bilder jag skulle ladda upp.
Små rosa plaststolar där man sitter och dricker te medan man funderar på vilka skor man ska köpa?
Andra te-bilder?
Demonstrationer och politiska utläggningar om hur socialismen mår i detta land.
Om hur poliserna mår i detta land?
Förra helgens bergsvandring?
Äta godis?
Fortsätta lyssna på Markus Krunegård?
Marathonbilder?
Min hjärna pallar helt enkelt inte att tänka klart. Jag kan inte gå och måste skaffa kryckor. Stressfrakturer i fotvalven, glassfärgat nagellack, gröt och PM inte ännu skrivna. Behöver skriva lång estetiskt snygg betrakelse av Istanbul, 20 år efter murens fall, filantropiskt i socialismens utkant.
Jag orkar helt enkelt inte tänka och ska försöka sova istället. Det gör ont. Somnade i trappan på färjan mellan Eminönü och Kadigköy. -Bayan, you have to wake up.
Vill inte röra mig. Lyckades dela till mig en discotaxi med Jia Li för 30 YTL. Han körde vilse som fan. Marta gav mig painkillers och choklad. Somnade med Kristan Lavransdotter och glasögon. Har jordnötter i sängen. Vet exempelvis inte vad jag gör hösten 2011. Vad gör du hösten 2011?
Jag fortsätter lyssna på Markus Krunegård.
Och ger er den här nattbilden från Istanbul. Det är så djävla vackert att jag går sönder lite, varje gång.
pusspuss.
En tyst minut
Middag med vänner med samtal om viktiga saker, tips och råd, krassa konstaterande
Men egentligen började dagen med en instormande lärare som ursäktar sina fem minuter försening för att ställa sig rätt upp och ner och på turkiska berätta om sin kollega, om en vän.
Sorgligsamt, kanske man kan uttrycka det. På rasten berättar Sey för mig vad som egentligen sades. Om den unga, oerhört intellektuella, kloka, även vackra, professorn som hade ett liv som var för hårt på henne. Som valde att låsa sin bil, lämna nycklar, plånbok och hoppa från den högsta bron över Bosporen.
För en vecka sedan berättade någon för mig om sin lärare som stått framme i klasrummet med ett bandage kring sin handled. Under lektionens gång färgades bandaget rött.
Jag pratade med honom igen, denna kväll.
- But I still can't believe it, she was really beutiful. And she was so intelligent. Sa han.
Det var det enda jag förstod under den tio minuter långa hedersordet vi hade över henne. Tre gånger nämndes ord
et intellektuell. Samma på turkiska som på svenska.Helt enkelt, imorse hittades en av de yngsta professorerna vid detta universitet vid draggning av Bosporen. En vecka har de letat efter henne och vattnet strömmar hårt.
Här säger man till varandra om någon är tjock. - Ta inte illa upp, sa Güniz som är vår lärare i turkiska och även den som sagt att hon svarar på alla våra funderingar och berättar om alla små tricks som betyder mycket för socialt samspel. Att påpeka att du är tjock är att oroa sig, att visa omtanke.
Vi ombads att inte svara annat än "Bra tack - Iyiyim" när någon frågade "hur är det - Nasilisin" innan vi kan förklara oss mer utförligt. Att säga "Inte bra - Iyi degilim" blir fel för vi kan då inte berätta vad som är fel och grejen är att här ska man berätta vad som är fel. Det finns inget howdoyoudo - goodthanks, utan ibland suger det, man är sjuk, trött och det är man. Pamuks böcker berättar om hüsün - den ständigt närvarande melankoliska introspektionen i Pamuks böcker, i Istanbul. Det är okej. Det är som det är. Oskuldens museum verkar rätt fantastisk, läser recension om Pamuks första bok efter nobelpriset. Den boken ska då vara en ytterligare disketion av hüsün.
Här ägnas idag tid åt denna unga kvinnas självmord, här diskuteras det lågmält under middagen.
- Behöver du något kan jag hjälpa dig vad måste du göra nej nu måste vi fixa det här, säger de till mig.
Och det händer på riktigt.
Fascineras gång på gång över att allt verkligen löser sig här.
Starkt övertygad om att öppenhet bidrar till vänligheten, att det fixar sig.
Bara du berättar vad det är som suger så fixar det sig.
Det är ju också det svåraste, det är fruktansvärt svårt.
Det är kombinationen av melankolin - acceptansen därav - att det svåraste görs - vänligheten och glädjen som följer därpå som gör det antar jag. Mest att det är meningen att du ska säga vad som suger.
Därför är denna händelse så beklämmande. Trots blodiga bandage, varför såg ingen henne, vad är det som inte går att skrika ut att det suger. Nu vet jag inget mer, inget om vad som ligger mellan raderna. Jag vet inget så om detta skall jag låta vara osagt. Så här avhugget måste det bli.
ps. På ett plan är detta en parallell till ett svensk samhälle av hjältar. Att det skulle vara din ensak när du har ont, utvärtes, invärtes, att det gäller att lägga manken till ty utvikelser accepteras inte. Schåpa dig inte. Jag läste Annika Marklund - Glöm inte att dagens förlorare är gårdagens hjältar. Det är syndromet om utbrändhet som inte pallas med varken här eller där. Vad är värt det och när suger det mer än glimmar? Bron över Bosporen är inte sista utvägen. Du kan berätta när det suger, säga det rakt ut, acceptera din egen hüsün och se att varje uttalat ord hjälper dig själv att se helhet och klarhet.
Derdin Ne - en torsdageftermiddag i repris
FASS café. Äntligen en snubbe som ger mig turkiska specialteér som är vegetariska. Tack. Lite ost och stark sås på det och var som himmelriket. Detta foto är taget dagen efter onsdagen och jag somnade i solen efter att jag druckit mitt te.
Egentligen läser jag A mind at peace - Ahmet Hamdi Tanpinar.
Det är alltid världens vackraste solnedgångar här.
På vägen hem. Uppför trappan, förbi den stora restaurangen, över gräset och hemma.
En helt vanlig dag på campus
Här sitter Maria José Yeler och bara fixar allt åt oss som är utbytesstudenter. Om man pluggar här verkar inget vara något problem, man kan ta vilka kurser man vill och om det är något utöver det så kan de bara fixa. Hon bara fixar och skrattar och berättar allt man behöver veta i form av detaljer och vad man kan strunta i och vad som är viktigt. COME ON PEOPLE.
Dessutom är hon gravid i sjätte månaden och när jag kom dit för att beklaga mig och fråga om råd hur jag skulle hantera min förnyelse av learningagreement så pratade vi bara om föräldraförsäkrning.
Livet är hårdare här, än i Spanien. Spanien är ändå rätt konservativt, som hon valde att uttrycka det.
Men ändå som att hon lever i en bubbla på Sabanci och med utländska vänner.
Men att anpassa sig till turkiskt samhälle, det är hårdare.
Här har mannen i förhållandet möjlighet till att ta ut hela tre dagar ledigt när han får barn.
Kvinnan har fyra månader, sen är det obetalt tjänstledigt som gäller.
Jag berättar om Sverige och vår diskussion om delad föräldraförsäkring och hon säger: Wow, that's really philosofical. And so great. Vi pratar om Island och slutsatsen är: Det är rätt grymt för barnet, för familjen och för hela samhället att män och kvinnor har en individuell rätt att vara med sina barn.
Filosofiska diskussioner?
Det är rätt spännande att vara här. Man är som sjukt stolt över sitt patriarkala hierarkiska samhälle, som dessutom är sjuk segregerat. Det finns så många människor med alltför låga löner som jobbar här på campus. Det är äckligt. Men snart känner man kanske dem lite bättre, det är alltid samma personer som kommer och städar hos oss. Maria berättar om människorna som är anställda enbart för att servera te till de anställda. Hon har aldrig använt den servisen, hon vill inte uppmuntra den. Under föreläsningen om kulturskillnader berättade föreläsaren om sina egna klascher när hon varit utomlands. Om att det i USA inte fanns någon som serverade te på kontoret där hon jobbade. Och hon bara; Hallå, om jag orkade gå att hämta te själv, då skulle jag ju inte behöva det. Hur dumma är de liksom?
Kulturkrock. Krock. Krock. Krock.
Men med spännande menade jag mest att man bara öser in genusperspektiv integrerat i många kurser.
- And I don't wanna have any papers written on the issue female adverisment or something like that, come on, we are beyond that today. A genderperspective should be included whatever you write. Am I clear? Min professor i Media and Politics förtydligar sitt budskap.
Detta rätt bra synsätt i kombination med denna totala trångsynthet som råder i övriga samhället. I Sverige är nya grepp implementerade steg för steg, men akademin har ibland svårt. Här är akademin rätt grym, men samhället hopplöst efter. Maria uttrycker det som så; Här är det bara eliten som förespråkar genus.
Verklighetens folk i Turkiet ser vi istället i den omröstning om en ny lag i Ankara nu i dagarna. På agendan; Kan vi lagstifta om att män och kvinnor är jämlika och att de därför ska ha lika rättigheter?
Det lutar åt nej.
VIDCEO
VIDCEO eller dylikt kallades detta first party of the season på min skola. På ett hotell långt borta med inhyrda bussar från Campus och dit. På ett hotell med en simbassäng och massagestolar. Först är det folktomt men efter midnatt är det fullt. Jag tycker ju mycket om många av de jag lärt känna, alla mentorer och dessutom utbytesstudenterna.
Känslan av att komma till ett ställe där man kände folk, där man kunde slänga sig på dem och krama dem, det var ju nice. Verkligen.
Men vi var på riktigt i ett badhus. Med rökmaskin och blitzande vitt ljus. Alla var där, skulle man kanske kunna säga. Det var lätt att inbilla personen i insläppet att man visst stod på listan.
Och det är som att kliva in i den stora salen på värmlands nation blandat med stora golvet på stocken. Fast värre. För på båda nämnda ställena har jag kunnat dansa. Gick runt och kände med som en gammal och gnällig person som ständigt fick kommentaren: - Du har druckit för lite.
Screw you.
Taktiken var sedan att äta choklad tillsammans med rökarna samtidigt som man försöker se sofistikerad ut i basker.
Det här är osmakligt ställe med folk som har för mycket pengar, dricker för mycket vodka och tar fel typ av piller ibland.
När jag kom hem vid 02-tiden i natt och ambulansen svängde ut från sin parkeringsplats ville jag bara spy. Så djävla sorgligt.
Kompost, glasinsamling, petflaskor och returburkar, jag saknar er.
Media&Politics för andra veckan nu. Den är så bra. Sätter ord på allt som jag tänkt om svensk mediasituation. Kommer återkomma. Ska försöka binda ihop teorierna vi läser om med den svenska situationen, för att hålla mig lite uppdaterad. Eller låt oss säga så här; Teorier från media&politics i kombination med tidningsläsandet till Turkish foreign politics, det skulle vara något det. Kan jag ägna mina förmiddagar åt, kanske.
Vi sitter och fikar. Några röker, och fimpar i frigolitmuggarna. Glöder smälter stora hål. Dricker te under tystnad i kombination med småprat på tyska. Sonja, från Copenhagen business school utbrister:
- Jag blir så djävla ledsen.
Ledsen så man typ vill gråta.
- Det spelar ingen roll hur mycket mitt lilla land på fem miljoner sopsorterar om inte ens en enda stad i Turkiet gör det.
Nej, det är sant. För det finns inte ens soptunnor vid våra caféer. Vi förväntas bara lämna vårt skräp på borden, på marken. Det hamnar i poolen, det flyger runt på gräsmattan. Och vi förväntas köpa vårt vatten i plastflaskor, du dricker din cola och ditt iste ur vanliga aluminumburkar som vi i Sverige/Danmark är så starkt inpräntade att sopsortera.
Här ska du slänga allt du förbrukar på marken, någon annan ska plocka upp dem. Man står faktiskt inte ut. Hittills har jag plockat upp allt skräp jag ser. Men vart ka jag slänga det? Inte ens en soptunna.
Sverige och Danmarks befolkningstal tillsammans är mindre än Istanbul.
Och vi säger till Istanbul; Let's take care of the garbage the scandinavian way. Please.
Det är som en djävla bön. Kom igen, vi gör nya bilar av de gamla colaburkarna. Vi gör kläder av alla petflaskor. Vi gör tidningar av pappret. Ni kommer tjäna på det.
Kanske låter det naivt, att man blir ledsen av att se kontrasterna.
Och kanske ännu mer när vi bestämmer oss för att försöka introducera Sopsortering ala skandinavien på Sabanci, åtminstone på Sabanci.
Visst. Det kanske är så djävla naivt.
Men jag undrar ändå vem man ska prata med.
Någonstans måste man ju börja.
Puss.
Tell me your passion in life and I tell you mine.
Har hittat en plats i biblioteket, vilar fötterna på den fantastiska, tjocka blåa heltäckningsmattan.
Hittat en låt att lyssna på om och om igen.
Och ska bara svara på frågan:
"Vad brinner du för?"
Jag får inga goda råd när jag frågar.
Och tänker att okej, back to basic, läs om allt och alla som inspirerar mig för att hitta rätt i min egen inspiration.
Hittar bara detta; Om Charlotte Roche, ni vet hon som vände upp och ned på hela Tyskland efter att ha skrivit Våtmarker. Och funderar alltid på vad jag tycker om Annika Marklund. Kommer oftast fram till att hon skriver vettiga saker på en viktig plats, då Sofies Mode säkerligen läses av många unga tjejer. Jaja, jag läste även den här, om att komma över sin första kärlek, kanske.
Och kanske hittar jag någonstans där ett svar.
Men det går segt, oj så segt. Med feta kurskompendier framför mig och en tanke att jag verkligen borde förbereda mig inför imorgon och fixa förnyat learning agreement, och du vet.
Och lyssnar på sådan höstmusik nu och det kanske slår mig att det här är vad man behöver. Den här tiden för att krypa ihop och ge sig själv eftertanke på eftertanke. Distans och perspektiv och tid till att ha tråkigt/ta reda på vart man ska, vad man vill. Det är ju relativt vettiga saker. Och hösten är årstiden då det är fullt ut legitimt.
Repris: Fredag eftermiddag
- Merhaba, Ege salata y Hellim, y su, lütfen!
Jag kan beställa grekisk sallad med extra halloumi. Rätt värt att vara lycklig för. Jag kunde dessutom beställa glass - dondurma. Att plugga turkiska är det bästa jag någonsin gjort., maschalla.
Marta är min spanska room-mate som nu ligger och sover efter en rätt hård lördagsnatt. Pluggar ekonomi och är typ världens sötaste.
Sara är den andra spanjorskan från Madrid, hon lär mig säga Matitio på spanska och lär sig själv kombinationen hot-heiss-het-snygging.
Marketa har precis påbörjat ett projekt på doktorandnivå och är dagens idol rätt många dagar i veckan. Kombinationen av att läsa 30 ects på masternivå, undervisa 10-20 timmar i veckan och på det göra forskning inom media och politik är rätt hård.
Mat är bra. Jag ska utöka mitt vegetariska ordförråd efter att nu ätit halloumi fyra dagar på raken.
Vi bestämde oss för att åka till Kadigköy senare och först gå på cocktailparty med alla internationella studenter. Efter att ha druckit rödvin och ätit pumpakärnor till diskussioner om situationen i Iran nu, så att jag höll på att börja gråta, gick jag hem. Idag hade jag fått mail från killen med iran-diskussionen som bad om ursäkt för högt intag av rödvin och ville ge mig journalistvän för mer info om Iran. Jag vet inte vad jag ska göra med denna möjlighet och det är jag som vill be om ursäkt för att omvärlden bara fuckar upp sig och för att hans vänner sitter i fängelse. I Iran. Det gör så djävla ont i magen.
En stad som aldrig sover
En stad som aldrig sover, en stad som förenar två kontinenter, en bro mellan öst och väst, melankolins hemvist. Och så mycket historia. Jag tycker om Hagia Sofia som byggdes för att helga den eviga kunskapen. På fem år. Med åtta kolonner från Artemisttemplet i Efesos, ett av världens sju underverk. I Hagia Sofia kan man ta på dem. Otroligt vackert okrafärgat tak på den övre våningen, balkongerna avsedda för kvinnor oavsett om man avser när den var en ortodox kyrka eller när den förvandlades till en moské. Idag är det muséum och kvinnor får vistas i den nedre främre delen. Så mycket. Och kontrasterna gör helheten. Nyonljusen mot de gamla fasaderna, skyskraporna och de otaliga flaggstångarna i skinande silver mot solnedgång över Marmarasjön.
Man kan säga så mycket klicher om en sådan här stad. Men jag säger en sak då. Istanbul är så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag gillar att dricka cay i små glas, att åka färja över Gyllene Hornet eller Bosporen, att äta sesamkringlor och små kakor, chips med yugurtsmak, hela stämningen över staden, Pamuks intellektuella melankoli, och jag gillar de här sjukt bra kurserna jag ska läsa här. Jag gillar gymet, kattungarna och pistagenötterna, kurspaketen vi ska läsa. Och att jag sover åtta timmar varje natt och äter gröt till frukost varje dag.
Magnus, Emma, Alexander, Tal, Julia, Marta, Sara, William i Hagia Sofia.
Santas, restaurang med terass med solnedgång över Istanbul. Berk och Ayline tog oss dit. Man kan sitta i timmar, äta meze, ha solnedgång och försöka inse att det är här jag bor. Det är lördag natt och vi spenderar resten av tiden i Nevizade som jag sökt fånga på undre bilden. Här är gatorna smalare, med bord långt utanför restaurangers gränser, pubar, mat, affärer, ljud, ljus och människor. Kommer man bakom skalet är detta lätt det trevligaste jag varit med om Istanbul. Du ska ta ett steg uppför en trappa, bakom en dörr och komma till de bästa klubbarna, dansen, innergårdarna.
Måndag, en ny vecka, ett nytt liv
Följande är mitt schema:
09:40 - 11:30 Political Philosophy (som jag hoppar då det är en undergradkurs och istället äter frukost, fixar med andra grejer och trevliga saker!)
11:40 - 14:30 Media and Politics (som verkar sjukt bra på kursbeskrivningen)
17:50 - 20:30 Texts and constructions of National Memory (om nationalism och hur man bygger upp sitt land kring det)
Och emellan de utsatta tiderna kommer jag aldrig vänja mig vid alla BMW på parkeringen, alla lokala studnter som betalar 10 000 euro per termin för att gå här, de hemlösa hundarna och de hemlösa kattungarna. Aldrig kunna ignorera barnen som springer bland filerna på motorvägen för att sälja varor när det är rött och akta sig för tusentals bilar när det är grönt. Avgaserna och det patriarkala oket som ligger över det hela. Det är ett rätt tjockt täcke med skit man måste svälja för att hänga här, där handlingar i nationalismens fotspår är en del.
Man tänker att oj vad praktiskt, vi kan bli hämtade 02:00 av skolans chaufför, som nog hade tackat ja till bättre arbetstider. Alla butiker är öppna, vilket livligt samhälle det här är, tänker man, fantastiskt. Eller så hade de hellre sett andra möjligheter till att försörja sig än att sälja choklad och vatten till berusade människor. Man kan aldrig veta.
Topikule palatsets museum med unika religösa reliker som Moses stav, den han delade vattnet med, profeten Mohammeds skäggstrån, Davids svärd han använde för att slåss mot Goliat eller ett av Abrahams kokkärl. Spridda kommentarer som "skulle vilja ta en kol-14 på den där staven va", och dylikt som incinuerar att det hela skulle vara fejk.
Det är inte fejk. De där relikerna är så djävla avgörande för hur vi lever idag.
Deras existens är det som ligger bakom George Bush legendariska promenader där han bad till gud om seger och succé i Irak i Vita Husets trädgård. Samma gud.
Som ligger bakom Jihad.
Som har byggt upp vårt andliga väsen. Rätt många kyrkor, synagogor, moskéer. Rätt fet utbildning. Rätt mycket makt.
Men sant. Sekularismen har satt rätt djupa fotspår i den västerländska ungdomen. Och vi tror inte på det. För oss är det fejk, det som är livsavgörande för andra människor, för krig, etc. Jag tror de har tagit ett kol-14 på den där staven, jag tror inte de är dumma. Jag tror den är rätt gammal dessutom.
Man känner sig rätt nonchalant.
På tema vemodighet
Makalös AB - telemarking, kan ni sluta ringa mig typ en gång om dagen?
Det gör ju allt bara rätt trisst att ha missade samtal och det är +46850535771 hela tiden. Det tråkar mig.
Vad vill ni sälja liksom? Antagligen kan jag inte ens köpa det eftersom ni inte skickar det till Istanbul. Det är helt hopplöst.
Okej. Ring inte en gång om dagen. Lämna åtminstone ett trevligt meddelande nästa gång?
Låt oss skapa en annan värld där materiell hets tvingar fram denna typ av jobb.
Draft: Sept. 25, 2009
Mötte en helt fantastisk lärare idag.
Han var rätt cool.
Hade undervisat flera år utomlands i fyra olika länder. Danmark, Tyskland, Nderländera, Italien och sen alla de åren han bott i Washington.
Ställer sig rätt upp och ned och bara öser på om turkiets utrikespolitik.
Vet inte vad jag gillar mest.
Kanske att Sabanci ser det som en angelägenhet för alla att få de här introducerande föreläsningarna. Det borde det alltid vara. Vi har haft modern historia, turkisk kultur och då turkisk utrikespolitik.
Oavsett om du är civilingenjör, datavetenskap, finans, konst eller marknadsföring. Tänk om det kunde vara så här i Sverige, det kanske det är?
Bara berätta, rakt upp och ner, svart på vitt, så här är det. Ni har kanske sett massa flaggor, massa statyer och sen hela köret om Atatürk och nationalism och modernisering, hela bilden. Ottomanska riket 700 år tillbaks i tiden, koloniseringar och ideligen paralleller med forna Persien, Kinas utveckling, andra stormakter som förlorat makt och projicerat sin förlorade stolthet inåt, till en komplex nationalism. Man förlorade allt, var så rädd att förlora allt, blir som galen efter minsta lilla.
Professor ger oss ordspråk: "Their is no friend of the turk, but the turk himself"
Detta beskriver känslan som skapat denna moderniseringshets och nationalism.
Lita inte på nån, alla vill åt dig, skapa rädslan för att förlora allt och fight for your right to keep at least a little.
Och moderniseringen, västernaliseringen, för att det bästa sättet att slippa bli förintad etc, andra ordval möjligt, är att en del av det som hotar dig. Och sedan 1960-talet vill Turkiet in i EU, men antalet för minskar, nu ligger vi på 50 % och just nu beskrev läraren det hela som rätt upp och ned. Parter som varit för förut är mot nu och vice versa. Enkelt beskrivet; atatürkanhängarna var tidigare för som del av moderniseringen, nu har nationalismen slagit över och Turkiet hotas av EU. Förespråkare av islamska värden var tidigare emot, EU typisk oislamskt och etc men nu är det dessa, med the Justice and development party i täten så antar de mer och mer demokratiska värden och vänder sig således mot Europa, ja så säger de. Och sen finns det då lite problem och det vet ni ju från Erdogans debattartikel på DN debatt etc, Cypern (grekland måste bjuda till tycker de), Armenien (ja krångligt tycker de, kanske dödade vi lite för många), Kurderna. Ursäkta mina generaliseringar. Jag återkommer. Det är en helt annan känsla. Sverige känns torrt jämförbart. Här mixas historia, politik, kultur, konflikter upp i en nutid som faktiskt står mig upp till halsen i detta nu.
Men hur som helst. Man pratar om det. Det verkar distansserat. Nynserat. Man får fråga vad man vill. Det är kommer bli grymt.
Den här terminen kan börja! Läsårets första föreläsningar avklarade
Man kan ju bara ta en liten paus liksom, låtsas att man hämtar sitt pass för att få sitta femton minuter på en stol. Dricka te och äta torkade mullbär och skalade pistagenötter och salta mandlar och apelsinkakor, helst allt på en gång. Tracy Chapman – Womens Work, Laleh – Det är vi som bestämmer.
Tänka över hela köret. Väldigt passionerad föreläsning om Modern history in Turkey och en ännu mer passionerad föreläsning om Culturedifferenses. Det kan låta som tacky grejer, speciellt den sista men det var imponerade jobb föreläsaren lagt ner för att introducera oss och bakom sig hade en en hel hög med antropologer och sociologer. Världen består av kulturella skillnader som är svåra att tackla. Här upprätthålls fortfarande könsstereotyper baserade på den patriarkala hierarki som dominerade det ottomanska riket i kombination med de normer som upprätthåller den muslimska familjeordningen. Kollektiv känsla med familjen i fokus, där hierarkin baseras på kön och ålder och där hierarkin inte ifrågasätts. Som kvinna gör du karriär, visst, högre poster har procentuellt fler kvinnor än i många Europeiska länder, Sverige säkert bland dessa, men dessa karriärskvinnor är i sin tur beroende av lågutbildade kvinnor som passar deras barn, städar deras hus, lagar deras mat det vill säga, de är beroende av tjänstefolk och av kvinnliga släktingar. Det är ju den typen av jämställdhet som ska ge alla lika rättighet till karriär, men på bekostnad av vad? Är det inte här helt uppenbart att det kan bli så fel? Varför ska man göra sin karriär på bekostnad av andra kvinnor, på sin mamma, sin syster, sin moster? Hur kan männen bara slippa igenom, förbi, helt oifrågasatt. Inte med ett ord omnämndes mäns ansvar för familjens grundarbete. Däremot är det fortfarande tabu för kvinnor att spendera en eftermiddag på lokala kaffehuset. Det märkte jag bland annat igår när jag vill köpa en macka på dylikt i Tuzla, närmaste tätort från skolan sett. Dessa män gav mig blickar som var tjockare än en betongmur och min känsla för detta sade mig – här går vi inte in.
Detta är inte jämställdhet. Man kan inte nöja sig med egen lycka och frihet på bekostnad av andra medmänniskors.
Och det handlar som vanligt inte om systerskapet, utan det handlar om medmänskligheten, om att vara human och om allas rätt att få finnas till för annat än att vara dörrmatta åt bättre beställda människor.
Det är simpelt.
Nu har jag hämtat passet. Nu ska jag gå och fixa grejer och få information om ett av Turkiets största informationscenter med öppet dygnet runt. Vi kommer ses där.
Du måste ha passet för att få hämta ut ett användarnamn för att kunna logga in på mySU för att kunna se ditt schema och för att kunna ändra dina kurser under ad/dropperiod som börjar typ nästa vecka, när du bara kan gå runt och shoppa kurser, som Maria José Yeler uttryckte det.
Att inreda ett klinskt rum och om att göra det med inget alls förutom papper fyllda med mening
Jag har inrett mitt rum med följande citat, upplockade spillror från tidigare liv;
”Hela kungariket ska vi ta” - rödklädda små kottar på klistermärke med röda flaggor.
”Wij zijn van sterrenstof gemaakt” - prof. dr. E.P.J van den Heuvel, Sterrenkunde
”Du fragst mich, was soll ich tun? Und ich sage: Lebe wild und gefaerlich, Artur” Ett älsklingsvykort från Heidelberg.
”Es gibt keinen Gott – Gutes tun ist menchlish” - från Wien
”Vad vore livet utan böcker?” - Bodil Malmsten
”Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop” - Ett omslag till en bok att läsa
”Make poverty history” - Svartvita små figurer av våra politiska ledare i världen
”The next generation – from Sweden with love” - en gåva från en vän
”New York – Statue of liberty” - För det goda i världen också finns i USA
”Wish-tree” - För att man måste veta vad man vill ha och vart man ska för att uppnå det.
”Vilken kultur är värd att subventionera?” - Reconsider it darling, come on!
”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den” - Min favorit om din egen förmåga och din egen plikt att påverka.
”Solen skiner” - för det gör den alltid någonstans.
Och mer. Och bilder. Och foton. Och gåvor i form av små papperlappar. Det är hemtrevligt. Det är frågan om det är för hemtrevligt.
Borde man låta sig bli mer utlämnad?
Om att bo på campus och om roommates
Jag bor i ett kliniskt rum med vita skrivbord utan repor. Två våningssängar med skrivbord under. Röda stolar. En hurts. En bokhylla ovanför skrivbordet. En dusch med klinkers och stort handfat och allt är vackert och kliniskt.
Marta Fernandez Lopez från Madrid ska ha den andra sängen och jag hoppas verkligen att hon kommer snart. Hennes syster är här för att lämna av henne och de hänger bara inne i Istanbul men imorgon måste hon komma för orientation days är obligatoriska och jag vill faktiskt ha min roommate nu!
Hon verkar trevlig.
Jag har faktiskt läst spanska ett år.
Hon ska läsa managment och lära sig engelska, sa hennes syster.
Jag sa: ”Everything is gonna be okay, really”.
Hon verkar homesick.
Hallå Marta, åk inte hem!
UPDATE! Marta kommer imorgon och hon har köpt massor med kuddar till vårt golv. Och jag gillar Marta, Madrid och hela Spanien.
