är det mos eller magi?

Det här är berättelsen om vad man måste göra under orientation days. Fixa ett skattenummer, annars kan du inte betala hyran. Skaffa helst ett bankkonto här. För det måste du ha ett skattenummer.

Skaffa ett resident visa, hitta till polisstationen där man gör det, den ligger någonstans runtomkring Taksim. Det kostade bara 67 YTL vilket är massor. Du tar bussen för 1 YTL (okej, det är fem kronor). Fixa åtta foton av dig själv där du inte ser ut som en massmördare. Ta de åtta fotona och fixa student-id etc. Fixa fram någonslags gammal mobiltelefon för att toppa in ditt nya simkort i den, glöm inte att registrera ditt simkort med namn etc, annars kommer staten stoppa dig från linan.

Och inte minst, fixa fram din mac-adress och IP-nummer och maila till rätt mail för att bli registrerad här, din dators adress måste alltså bli registrerad.

”Det är ju till och med värre än Frankrike”.

 

Och det var allt jag kommer på just nu och som ska fixas nån gång snart, typ imorgon.

Utöver det; sign up for student societys. Byt kurser, ändra learning agreement, fundera på när du ska sluta använda oöversatta engelska begrepp.

Försök överleva med engelska som huvudspråk och turkiska som andra och sen kanske tyska och sen kan vi ta lite svenska där på slutet och här finns ändå svenska konsulatet och Johan, Pär och Magnus.

Man kom fram va. Mycket vackert så. Jag har till och med lärt mig hur man ska åka, att man bara tar färjan mellan Serkeci på europeiska sidan, dit man kommer med tåg från Europa (inte om man måste ta nattbuss, då kommer man till ingemansland och får åka vilse i metro), och den färjan tar man då till Kadögi som är en hamn på den asiatiska sidan, nu har vi alltså korsat två kontinenter för 7,5 kronor och på 30 minuter. I Kadögi ska man sen leta rätt på bussen som går mot Tuzla, det finns typ 100 bussar med den mot Tuzla går från hållplats 130 A och sen åker man den dryga 45 minuter, du får antagligen stå. Hoppa av där bussen kör av motorvägen och låt bussen åker åt höger medan du går över bron, över motorvägen åt vänster. Då kommer du fram till kafét och någon slags kiosk i det himmelsblå huset. Det syns från motorvägen också. Där kommer det fram en tjock glad farbror till dig, han har nog keps på sig. Sen har han sina två små adepters, jag tror det är deras kiosk. De viftar med händerna alldeles jättehetsigt och pratar turkiska. Du säger Sabanci University och frågar om de pratar engelska, påminner dig själv om att snabbt och smidigt lära dig att säga ”Jag skulle vilja ta en dolma till SU”. Hur som helst kommer du här byta en överfull buss mot en minibuss, Dolma (som betyder fullspäckad), du kommer se att den inte alls är så fullspäckad och att den har massa små skyltar framtill där det står hur den kör. Alla har sina fasta små rutter, du kan stanna dem när som helst och det kommer du göra här vid det blå kafét. Det är simpelt, dessutom kommer denna tjocka lilla farbrorn i keps stå bredvid och hoppa och säga något i stil med skynda dig, hoppa på och ropa till föraren att alla som går på ska till Sabanci University och det är bara att gå på. Sista biten tar nu ca 15-20 minuter och man åker genom Tuzla som är en förort till Istanbul uppe i bergen. När du tror att allt är kört, när din kompis frågar föraren vad han egentligen håller på med, vart han egentligen ska, då är du framme.

Det är rätt lätt. Och trevligt. Och det är vanliga människor. Och de hjälper dig om du frågar. Och kvinnan i slöja bredvid dig ler jättestort och ni håller jättehårt i samma räcke och när dina fötter gör ont så gör hennes fötter ont också.

 

Eller så kan du ta de Busshuttels som Universitetet erbjuder efter schema som kö dig ut på motorvägen, fram till Taksom eller Kadigkö eller vart du nu ska och du sitter där på ditt säte bredvid alla de utbytesstudenterna som pratar om att det är så synd att Starbucks inte finns i Israel och att man bara måste åka till Amsterdam och så kan du betala fyra gånger så mycket för det och säga tack och adjö.

Det är så sjukt, jag kan som inte berätta om Sverige. Inte än. Folk frågar, killen här i receptionen på Orient Hostel Istanbul till exempel, han ska göra interrail i November och frågar varför han ska till Sverige. Som att jag inte vet vad som finns där och nej, det gör jag inte, och det hela blir helt sjukt i jämförelse med allt man ser på vägen hit.

Men jag önskar ju ändå att alla kineser, turkar och andra åker till Sverige och pratar om politik, öppenhet, allemansrätten, yttrandefrihet, tryckfrihet, avsaknad av censur, mänskliga rättigheter. Jag har haft vissa sådana samtal, säg med kinesen om vem hon röstade på i senaste valet. Hennes enda svar var ”jag förstår inte”. Men världen behöver sådana samtal, och på något vis måste jag kunna samla mig och förmedla att bakom de där små sjöarna, mitt bland älgarna, inne i de röda husen, i min egen hjärna och i det samhället där jag växt upp i finns det en hel djävla stor hög med självklarheter i form av demokrati, grundlagar, mänskliga rättigheter. Och att utvisningar av homosexuella, av apatiska flyktingbarn, lågt valdeltagande, det hotar den där idyllen.

Jelena som jag fick sällskap med i Serbien, vi pratade om utbildningssystem och hälsa. Om trygghet, system och hennes historia, vår. Om sociala skyddsnät på knackig engelska. Kan ha varit bland de finaste timmarna, och Serbien blev som verkligt i mina ögon genom hennes berättelser om sitt liv, om sin familj, om pappa soldaten och mamma med egen arbetsförmedling.

 

Om att vi inte haft krig, snacka med en turk om det.

Om nationalism. Också ett ämne.

Det sjuka är att komma ut och möta det hela i form av möten med människor. Deras ord, kroppar, ansikten får bli symboliskt för alla andra världar så långt bort från våra.

Jag trodde inte att jag tog det här för givet. Jag ska försöka att aldrig göra det igen.

Det är här och nu som jag måste minnas känslan från Pride, de sjuka homofobiska strömningarna i Litauen och Polen, Sara Pahlin och inte minst vad vår egen regering gör med sjukskrivna, med de som inte har ett arbete.

Och nu får jag snacka med alla om att jag ska plugga på deras snobbigaste Universitet för de som erbjöds i Uppsala var de enda, och det blir liksom knäppt för jag kommer aldrig matcha en Porche, men det är här jag hamnar för det är Uppsala som det är universitet har utbyte med.

 

Jag vet att andra vänner faller tillbaka till samma sak, ”Well, Sweden is the big welfarestate.” Och när man tänker efter så kan man faktiskt åka och titta på den, den svenska modelle'''''''n är kött och blod. Den är hus som inte faller sönder, trottoarer längs med gatorna, skolor för alla barn etc. Och när den hotas vill jag helst inte vara den som tog den för given.

 

Det är så sjukt, jag kan som inte berätta om Sverige. Inte än. Folk frågar, killen här i receptionen på Orient Hostel Istanbul till exempel, han ska göra interrail i November och frågar varför han ska till Sverige. Som att jag inte vet vad som finns där och nej, det gör jag inte, och det hela blir helt sjukt i jämförelse med allt man ser på vägen hit.

Men jag önskar ju ändå att alla kineser, turkar och andra åker till Sverige och pratar om politik, öppenhet, allemansrätten, yttrandefrihet, tryckfrihet, avsaknad av censur, mänskliga rättigheter. Jag har haft vissa sådana samtal, säg med kinesen om vem hon röstade på i senaste valet. Hennes enda svar var ”jag förstår inte”. Men världen behöver sådana samtal, och på något vis måste jag kunna samla mig och förmedla att bakom de där små sjöarna, mitt bland älgarna, inne i de röda husen, i min egen hjärna och i det samhället där jag växt upp i finns det en hel djävla stor hög med självklarheter i form av demokrati, grundlagar, mänskliga rättigheter. Och att utvisningar av homosexuella, av apatiska flyktingbarn, lågt valdeltagande, det hotar den där idyllen.

Jelena som jag fick sällskap med i Serbien, vi pratade om utbildningssystem och hälsa. Om trygghet, system och hennes historia, vår. Om sociala skyddsnät på knackig engelska. Kan ha varit bland de finaste timmarna, och Serbien blev som verkligt i mina ögon genom hennes berättelser om sitt liv, om sin familj, om pappa soldaten och mamma med egen arbetsförmedling.

 

Om att vi inte haft krig, snacka med en turk om det.

Om nationalism. Också ett ämne.

Det sjuka är att komma ut och möta det hela i form av möten med människor. Deras ord, kroppar, ansikten får bli symboliskt för alla andra världar så långt bort från våra.

Jag trodde inte att jag tog det här för givet. Jag ska försöka att aldrig göra det igen.

Det är här och nu som jag måste minnas känslan från Pride, de sjuka homofobiska strömningarna i Litauen och Polen, Sara Pahlin och inte minst vad vår egen regering gör med sjukskrivna, med de som inte har ett arbete.

Och nu får jag snacka med alla om att jag ska plugga på deras snobbigaste Universitet för de som erbjöds i Uppsala var de enda, och det blir liksom knäppt för jag kommer aldrig matcha en Porche, men det är här jag hamnar för det är Uppsala som det är universitet har utbyte med.

 

Jag vet att andra vänner faller tillbaka till samma sak, ”Well, Sweden is the big welfarestate.” Och när man tänker efter så kan man faktiskt åka och titta på den, den svenska modelle'''''''n är kött och blod. Den är hus som inte faller sönder, trottoarer längs med gatorna, skolor för alla barn etc. Och när den hotas vill jag helst inte vara den som tog den för given.

 

Det är tisdag kväll den femtonde september och jag klev precis ombord på ett tåg som utger sig för att vara orientexpressen. Jag dör lite när en konduktör möter mig och visar mig till min kupé och frågar om jag vill ha te eller kaffe till frukost.

Nån som hjälper!

Mat!

Det känns som att man är i himmelriket.

Och tågkupé är mysigt. Nu har jag ”casey hold on” med marit bergman på repeat, pyjamas och min dator och kan bara sitta här och kolla ut genom fönstret där Stuttgart och alla de här tyska floderna susar förbi. Såg till och med ett pariserhjul. Hur trevligt är inte det?

I övrigt så var detta en sjuk dag som startade i Paris och slutar här på det här nattåget mot Wien. Däremellan var jag i Heidelberg. Första stoppet var secondhandbutiken My Way. Hur coolt är det inte att den finns kvar precis som den var när jag bodde där för tre år sedan? Att Bibi dessutom hoppar upp ur sin fotölj och säger ”Det är ju du! Du köpte ett par stövlar, ja kanske mer. Var inte du au pair här?” Och jag får säga min intränade mening om hur glad jag är att butiken och hon fortfarande finns kvar och köper dessutom ett linne med veck i stil med någonslags avancerad frackskjorta. Sen bara allt annat jag ville göra. Dessutom gå vilse på Heiligen Berg, smyga mig förbi familjens hus med luvtröja djupt nerdragen över ögonen och sen kolla på Inglorius Bastards på Gloria. Köpte dessutom bara min favoritchoklad som råkade bli middag. Den här nya tarantinofilmen då. Tyskarna skrattade. Jag fick lite bråttom från bion till tåget. Och ska springa rakt ut bland öldrickande tyskar efter att ha kollat på de där nazislaktarna. Det blir alltid så här för mig ju. Där går jag och tänker på Förbindungen och hur bruna de är, klättrar upp på Heiligen Berg för att fota Tingstette, mycket kungsmynta där förövrigt och man vet aldrig vad de tänkte när de inveg det här 1936 som samlingsplats för typ 10 000 människor. Men NSDP verkade inte vilja samlas där, trots att Heidelberg var ett rätt brunt distrikt. Idag kör man utomhuskonserter på den specialbyggda amfiteatern i grekisk stil. Bibi har förut berättad om att man när hon var ung kallade det Stairways to heaven. Jag har firat Valborg där, men också kört otaliga trappintervaller. Om någon läst eller tänker läsa (GÖR DET!) ”Rädd att flyga” av Erika Wang så skriver hon om huvudpersonens tid i Heidelberg och mer om Tingstettes historia, från 60-70-talet när tyskarna helst inte snackade om sin historia. Så ner och se denna filmen. Sen blir jag förvånad över att alla tyskar jag möter är så trevliga och sen kommer jag ihåg hur starkt Anne uttryckte att hon var trött på att dra historien om och om igen. Jag tycker att det är en smula komplext. Och även med glorifierande filmer i stil med Inglorius Bastards. Och samtidigt är man ute på så djävla djupt vatten och jag väljer att säga att jag inte njuter av att se mordiska män skalpera andra mordiska män.

 

Och sen citera die Linkes valkampanj – Raus aus Afganistan. Deutschland will keine kriege. Tyskland ska inte kriga utan verka för en fredlig värld i frihet. Det är val snart. Det märks.

Här är några andra valslogans.

FDP – die Liberalen. - Det måste löna sig att arbeta.

SPD – Lägg din första röst på mig- Lothar, och ”vårt land kan mer”, ”vår ingenjörer fixar klimatkrisen”

Die Grüne – Krisen kan bara lösas på ett grönt vis. Olja, det svarta guldet, nej tack. Dessutom marknadsförs 1 miljon nya jobb.

Nu ska jag lyssna på marit en gång till och sen sova.

Hela min kropp gör ont efter resor resor och bergsklättring.

 

Puss hej

Okej. Sedan senast har jag rest från Paris.
Via Heidelberg där en dag spenderades.
Vidare till Wien som var så mycket bättre än jag någonsin kunde tror. En favoritstad som alla borde besöka. Second hand, konstmuseum, historia (!), caféer från andra tider där man kan känna tidens rytmer, där man läsa massor med böcker och skriva massor av texter, det gjorde jag iaf. I Wien fick jag mig en tyrolerkofta till packningen men också en stulen kamera. Jag hade så mycket fina bilder.
Från Wien till Budapest där jag hade 11 minuter på mig att byta tåg. Man kunde ana det och ja, jag missade det bytet och spendera en natt på Budapest Centralstation innan nästa tåg mot Belgrad avgick 07:05. Det var åtta timmar utan mat och tillsammans med tjeckiska vandrare på väg hem från rumänska berg. De bjöd på vodka och tog hand om en vilsen backpacker. Dessutom berättade de spännande historier om hur många bananer man fick köpa innan murens fall etc. Fem till jul om familjen hade tre barn, ja du fattar. Om organisatoriska problem när systyemet inte riktigt hänger med, stor stor hierarki där du inte kommer någonstans och det är trögt att jobba.
Budapest-Belgrad tog evigheter, jag hade dessutom läst fel. Kom fram tio timmar senare och hade sällskap med bland annat Jelena som pendlade mellan två städer för att plugga, vid sidan om hade hon och hennes mamma en arbetsförmedling. Det är samma arbetslöshet i spåren av finanskris där som här. Industrier släcks ner. En pappa från militären och två döttrar som älskade att dansa. och How's sweden frågade hon? Man får verkligen tänka till, för hur har vi det i Sverige egentligen? Jämfört med Serbien. Passerade också. Novisad på vägen till Belgrad. Exit musikfestival nästa sommar?
En kväll i Belgrad som också var en fantastisk stad. Här åts ett första ordenlig måltid sedan brakfrukost på Kafé Jelinek (ett måste i Wien!) och det kan ha varit resan trevligaste och bästa måltid. Jim och Ann från Budapest samt Krakow var också i Belgrad just över kvällen och vi gjorde sällskap. De skulle till Skopje, jag till Thessaloniki - det är samma tåg.

Ett nattåg och du väcks vid sjutiden för passkontroll in i Makedonien och kan sova vidare fram till elvatiden med den förvånande lyxen att ha en mjuk säng i tågkupé och inga andra, ett så gott som tomt tåg. Detta var ett av de bästa tågen, kan starkt rekomendera sträckan Belgrad-Thessaloniki med nattåg. Även om det tgo tre timmar för lång tid. Ibland står tiden bara still, gilla läget och se vad som händer. Skulle aldrig funka Stockholm-Göteborg.

Thessaloniki var sista stoppet innan Istanbul. Nu är det så att det har regnat, männiksor har dött och tågen är inställda. Men det går nattbussar om man hittar på bakgatorna i Thessaloniki. Det gör inte det. Men efter att ha frågat mig fram hittade jag - och många med mig. Bussen mot Konstantinpol och jag sitter bredvid Yelin. Han lärde mig så mycket och vi pratar fram till klockan 02. Tack vare honom kan jag nu ta mig fram hjälpligt på turkiska. Dessutom tog han mig smärtfritt genom turkiska passkontroller med pistoler. Tack vare Kath, Emma, Julie och Anna från London hade jag dessutom ett ställe att bo på och efter att ha åkt vilse i metron kliver vi av framför Hagia Sofia och man vill typ bara gråta av lycka och glädje. Där och då kändes det som ett enda stort JA! Är framme.

Såg Sultanhmet under Bayran. Ät godis.
Tog färjan till Kadigköy. Tog buss mot Tuzla. Fick hjälp att hitta rätt Dolma. Kom till Sabanci Universitesi. Har ett rum. Har en roommate.

Har erasmuskompisar. Har solnedgång över bergen bakom marmarasjön.
Börjar se att detta kan bli ett liv.

Ska nu publicera en del grejer som skrivits under resan. Ingen ström, inget wlan. Det här har varit oldschool travelling och det har varit fantastiskt.

Puss&kram
/yours truly

Tröjgård är ett bostadsområde fyllt av vackra hus i rött tegel. En tvåa med balkong är Lindas, hon delar den med Tonje. Högt i tak och trågolv, struckatur i taket och stora fönster och man bara undrar hur de lyckades få den här lägenheten. Tonje är en tjej från Norge och också läser femte och som spelar Natasha Bedingfield högt från spotify samtidigt som hon borstar håret och äter frukost. Vi pallar äpplen och går gatan ner, och in i en bokskog. Här kan man springa långa sträckor och jag hade tyckt så mycket om det. Skogar av lövträd är så fantastiska och jag kunde ha bott här 2,5 år om jag hade tackat ja. Man kommer ner till havet och badplatser. Kan ta vägen längs med havet in mot stan. Kan strosa längs med Stråget och Linda som tagit ledigt från dygnet runt studier i neurofysik och kemischeman inser att hon måste lyckas hitta höstskor och helst annat. Nästa gång hon går på stan är i december bedyrar hon. Jag tycker så mycket om Århus och så mycket om Linda. Och vi hittar höstskor. Och egentligen hittar även jag skor men har inte mage att fylla min väska med ytterligare prylar även om prylen i detta fall skulle varit de vackraste och mest bekväma skor jag skådat. Så kan det vara i Århus. Århus är tegelhus, stor unipark, lövskog, havet, en å som genomkorsar stan med tusen broar och Linda tillsammans med alla andra med.studerande. Jag får använda flera greys-termer, bland annat code blue och får höra hur det är när ens första patient dör, om löner och om stafettläkare och om alla extrajobb. Om att undervisa för semestrarna under och om alla fantastiskt söta danska män. Jag upplever faktiskt folk som mer öppna här men kanske är det för att jag är med Linda som är så bra och fin. Hon följer mig till stationen, bär min väska och vi säger hej då och jag ska mot Kolding-Köln-Paris.

Tåget mot Kolding är nästan tomt. En man sitter bredvid och han läser skvallertidningar och dricker en öl. När han går av nickar han och ler mot mig. Jag har slängt upp benen på sätet och sitter med dator, hörlurar och all min packning så mysigt uppslängd runtomkring mig. Att åka tåg genom Danmark är kullar, åkrar, stora gårdar, små korsvirkeshus och hav och broar. Man passerar hamnar och segelbåtar. Det är så vackert.

Natasha Bedingfield var bättre än jag kom ihåg. Hon hade en hit någongång? Vet inte. Jag lutar mig tillbaka och läser Bodil Malmsten och hennes sista bok från Finestre som jag fick av Elina och Maja när de besökte mig i Norberg för några dagar sedan. Jag hade inte läst den och den handlar om hennes uppbrott från Finestre men verkar också vara ett försök att skriva en rolig erotisk roman om medelålders kvinnor som fötterna i make-love-not-war-generationen. Det verkar ju hur lovande som helst och jag tänker lägga Obama åt sidan även om även det också verkade lovande och det här med hans avstamp i Hawaii och mamman och pappans kärlekshistoria är fin och allt.

Vi stannar i Vejle just nu. Jag kommer inte kunna lägga upp detta förens i Paris misstänker jag. Lyssnar på Nina Kinert och jag misstänker att det är tack vare Josefin jag har henne på min ipod. Tack för att du uppdaterade den i somras, ja hon är så himla bra. Resten har Johan lagt in och jag har egentligen rätt dålig koll på omfattningen av musik på den där prylen. Jag har lagt in det som jag tror du gillar, sa han. Och sa hon. Och jag fick höstmusik som playlist. Det är så fint. De är så fina.

Måste skaffa Itunes så att jag kan vara lite snäll mot mig själv.

Kommer fram till Paris och Josefin imorgon 11.35.

Först nattåg mot Köln som visst ska vara världens största tågstation? Jag tänkte åta frukost där för jag kommer fram 06.14 och ska stanna ända till 07.24. Den tiden borde räcka för att hitta rätt spår för nästa tåg, enligt Veronica på SJ utland.

Ska läsa mer om Bodil och hennes ljusblå Rover och den där fantastiska trädgården som hon har anlagt i sin fantasi. Och se fram emot Paris, falafel i Marmais, Linuz på Cité Universitét (jag kan inte franska) och att träffa Ebba och se hennes Paris. Jag börjar nog gilla Paris. Kommer fram till Kolding om 32 minuter.

 

Puss&hej

Jag älskar SJ.

Nu sitter Veronica och bokar in alla biljetter och sittplatser och plats i liggvagn och det är så himla skönt att bara kunna få alla biljetter i handen. Dessutom är den här servicen lite gammelmodig på ett sjukt charmigt sätt. Allt som allt verkar en tiodagars resa gå på ca 4983 kronor och då är det fem nätter på sovtåg inkluderat. (okej, jag är rätt skraj för dylikt, det dunkar och så men ändå. Får köpa sovmask och öronproppar och sen bara gilla läget. Men ja, jag kommer tro att vi spårar ur i varenda kurva.)

Många tidiga nätter. Uppstigningar som börjar på 05 eller 06. Frukost i många okända städer. Men också i städer som Paris och Heidelberg. Som i kontrast mot de andra känns de städerna som hemma.

Tack SJ för bra service. Åka tåg i Danmark är förövrigt svindyrt. Men jag ska till Istanbul!

Nu: Lunch.
Sedan: Action!

Vad ska man saga om gamla bruksorter, egentligen?

Att det är det som var, säger någon på chatten.

Men vad är de imorgon då?
Löjliga kurorter?

Ingen vet.

Men jag håller på att fundera över dylikt då min hemort är just en gammal bruksort med nerlagda gruvor etc, ja hög arbetslöshet och man vill veta mer om framtidstron. Här anordnas festivalet och dylikt, gatorna är fortfarande fina att gå på och vissa har bott här väldigt länge. Vi bestämde på fredags förmiddagsfika att släktforska på pappas farmor Matilda som kommer härifrån. För att veta mer om rötterna. Mer om detta senare.

Nu bloggar vi här istället. Mycket spännande utlovas. Ny layout. Något slags vassare ton. Vad missar vi? Det här komplexa oförståeliga, sjukt arga. De sorgsna tonerna till Håkan kanske. Arga inlägg mitt i natten kan nog utlovas ändå. De är ändå bäst.

Puss och kram

Man kan vakna och säga morgonstund har guld i mun. Dansa genom sitt rum som en galning, fastän solen inte ens skiner.

Man kan ägna sin eftermiddag åt att spatsera i halvhård motvind djurgården runt femton varv och spela bitter tillsammans med finaste vännen. Äta ekologiska bullar (aka vara snäll mot naturen) och stirra mot solen och prata om att man borde ha kommit nån vart. "Men du har ju kommit nån vart", "Men det har ju du också." Man kan göra det också, man kan satsa på att gräva ner sig i saker, handlar kanske mest om att vara tillfreds med sammanhanget. Liksom tänka som så att jag har faktiskt valt så här för att det här är vad jag vill. Sjukt tillfredställande, även om man är 23 år fyllda.

Man kan sitta i sin soffa lyssna på svunnen röst som sjunger om en fråga - vad har du gjort ikväll, vad har du bestämt. du sa du behövde tid, du hade tid. Tänka; Nu kokar jag te och skriver mig igenom den här natten.

Man kan faktiskt det.

Om att vara glashus / sten, inte kunna se, men mest av allt; inte kunna kommunicera på ett rakt sätt.

Om man är som jag så sparar man på saker. Typ tidningar. Det kanske man har efter sin morfar som sitter och lägger på hög dagarna i ända.

Idag har jag sparat reportage som hette "Livet ska levas nu" om cancer. Och om melankoli när de hängde hemma hos professor i idé- och lärdomshistoria, hon bor i Kåbo. Himla fint. Så här avslutas artikeln - Det är också en del av melankoli, att våga vistas i de skenbart passiva rummen. De kan vara trista och mörka och jobbiga, men de kan innehålla kraft också. Pendlingen som uppstår mellan olika mentala tillstånd skapar energi. Och har man lätt för att vara melankolisk kan man ofta ha lätt för att känna lycka, det gäller åtminstone mig, säger Karin Johannisson som intervjuas under rubriken Känslans nyckfulla historia.

Nåväl. Det var vad jag sparade idag.

Hobby:
Att varje månad gå tillbaka i bloggen och läsa vad som hände för exakt ett, två och tre år sedan. Notering: Jag kollade på mycket mer skräptv förr, och läste mindre böcker. Hackade mer lök och gick på cinemag. Annars var det hela den här biten med oskuldfullhet etc.

Men jag fick också det här fina tipset av mig själv. För en lång, lång tid - Håkan Hellström

En stilla undran:
Varför måste vi såra varandra? Någonting säger mig att du blir borta för en lång lång lång lång lång lång tid. Jakttrofé alltså.
Du säger att du vart igenom det här förut, du kommer fortsätta, det finns inte mycket mer att säga nu.

Nähä.

Någondag är jag din jakttrofé som du rår över. Någondag kanske jag kör över dig här utanför.
Varför måste vi döda varandra?
Något säger mig att du blir borta för en lång, lång tid.
Kommer inte älska dig, för resten av livet.
Vill inte leva med tungan hängande utanför, och tycka synd om mig själv.
Jag kommer inte höra av mig igen. Och jag kommer inte ta skulden.
Så säg det, och säg det fort, det finns bara ett sätt att brinna upp.

Jaha.
I Turkiet är youtube censurerat. Då blir det ingen Håkan. Får ladda ipoden och sen flyga.
Innan dess, lyssna på den här låten femton gånger i sträck under en liten tid denna kväll va, och sen då, va, va, va.

Puss&hej


ps. det här med att flytta. Man måste ju packa då. Bra grej: Man får rensa bland alla prylar. Jobbig grej: På sätt och vis ligger mitt liv i de där banankartongerna och när jag kommer hem igen kanske vi har glidit isär. Alla böcker liksom, ska vi glida isär.

Jo, men så att, alltså, eh.

Idag gillar jag:
Eva Franchell
Nina Björk
Samson for President


Men det var väl inte vad jag hade tänkt säga.

Jag beställde på bokbörsen, bland annat:
För Lydia - Sundström
Det som inte hamnade i tidningen - Alving
Syreners sång - Björk

Alltför sena nätter i stillasittande läge tar tid och energi från den tankeverksamheten.

Take your pearls of, you don't need to shine for me.
Take my clothes off, and keep me company.
Take my mind off
One last time.
One last time.

jag tycker facebook är fruktansvärt obehagligt i en globaliserad värld där allting ändå går så fort. man får veta så mycket saker som man inte är säker på om man vill veta så att säga. Och oavsett om inte jag vet dem så vet andra dem. Och så är man hopplöst efter ändå.

Dagens senaste googling: Lacan. Mer psykoanalys än så blir det inte.

Mulen dag full med snöstorm och pressandet av ord går faktiskt över förväntan strålande. Sluttning ner mot Glafsfjorden, lila skymning och jag såg nyss ett tåg. Man borde jobba mer vid fönster är min slutsats av det.

Senare: Tematisk fördjupning i form av individuell läskurs, ynka 800 sidor. Sådant löser sig.

Puss&kram
Nu ska vi äta bullar.
Och se Mia och Klara.
Och basta.

Sen lämna in PM.
Sen ha födelsedagsvecka.
Storslaget.
Hurra!
 

Du ska tacka

Du ska tacka dina gudar, om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på.
Du ska tacka dina gudar, om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt lite längre in.
Det som hela världen dömer reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången, vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar, när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna blir ditt enda val.

Karin Boye

Internet funkar igen.
jag vill bara säga hur tacksam jag är till mitt liv och leverne. stillsamhet roar mig extremt imorgonbitti, I asssure you. Och om du bryr dig, snälla säg vettiga eller åtminstone ärliga saker, rakt i mitt ansikte, så att säga.

Som gengäld; jag kan citera tusen vettiga låttextwer eller åtminstone Bang om Bang om att bli inte kär, försök inte ens i vem som helst för i slutända är det endå bara en person som ska få din kärlek, skaffa vänner istället. vackert och klarsynt.

Puss&kram

åh, summercat. Åh, vad som helst.
Är det ändå inte lite fantastiskt att sitta i sin soffa tillsammans med jättemycket ren tvätt som jag vikt alldeles själv. Jag lyssnar vagt på billie the vision and the dancer efter hemkomst från deras fab konsert på Nalen. Åh. jag tyckte om Nalen. Jag tyckte om allt ikväll. Pizza och tacky rosévin framför lokalnyheterna. Vad som helst kan vara livet. Whatever. Denna ständiga plattfvdiskussion. Skriver inga konkreta rader här nej.


Skulle nästan kunna säga att jag tycker om allt och alla. Mest denna antydan till beslutsamhet kanske, hos mig själv då. Imorgon ska jag hänga på biblioteket, och hoppas på stillhet och ännu mer beslutsamhet. Vad sägs om att skriva asmycket. Vad sägs om att sluta skriva det här och istället konkretisera, gå rakt ut i verkligheten.


Jag tänker på Barbro BANG Alving en stund innan jag somnar,

Puss&godnatt

kreativitet skapar kaos.

Kajsa Grytt - jag hatar den här platsen, den äter upp min vadå? Jag hörde inte. Kanske man kan få fylla i valfritt ord.

Dagens borde/måste/bör/förståndiga val:
Dricka the och äta äpplen istället för taskig tax-frrechoklad.
Gå en rättstavningskurs
Men mest av allt. Fixa den här biffen nu. Skapa litterära referenser och kicka igång. Skriv!

(Parantes: Igår åt vi brasiliansk nougat och såg Värmlands Salonger. Hur fab var inte det? En kille från biblioteket hade huvudroll. Ännu mer fab.)