är det mos eller magi?

Skulle egentligen rapportera från andra lektonen i min kurs om hur det turkiska nationella minnet är konstruerat. Jag har aldrig haft historia på universitet förut. Kommer bara ihåg Wärnulfs mantran om romarriket etc. Herr Professor ovan är rätt passionerad också, han har tidigare gett den här kursen på Harvard och smyger också mycket riktigt runt med tygkassar från Harvard bookshop. Han är så gullig. Mycket starkt drag hos lärarna här, de vill bekräfta sig själva genom att berätta om alla coola ställen de pluggat och undervisat på, och då måste jag så klart berätta vidare. Herr Professor är egentligen eknomisnubbe och det märktes idag när vi kom till hur det egentligen kom sig att Ottomanska riket hade råd att ha så många soldater, slavar etc. Det var en hybridstat med en mix av monetär bas och feodal bas. Alltså ren cash i kombination med ett feodalsamhälle där land delades ut till fältherrar som tog in skatt efter eget behag. Och hur kunde man då få in cashen? En del krigsrov, en del silvergruvor med den största delen är internationell handel va. Han lyser verkligen upp och det hela är rätt fascinerande faktiskt. Här får ni alla min NEK-vänner. Internationell handel där Ottomanska Riker var länken mellan öst och väst fick dem att gå runt och ha råd att rusta till ständigt krig i 600 år. Jippi! Siden och kryddor från Asien till, idag, turkiska hamnar och sedan vidare mot Romarriket och Europa. Jag läser Kristin Lavransdotter och även till Norge kom köpmän med dessa varor, mycket siden och dylikt till Kristin helt enkelt. Internationell handel i en globaliserad värld, nu som då. Undset fick nobelpriset för sin "mäktiga skildring om Nordens medeltida liv". Etnocentriskt? Hybris? Året var 1928 och kanske blåste rätt nationalistiska vindar vem vet, nordisk medeltid var hett i alla fall. Sidospår. Det är ju natt.
Slutsats; Jag kommer nog fortsätta ta den här kursen även om jag tycker det är lite krångligt att greppa hela historien, tidigare har jag ju bara fått andra sidan och nu ska hela pusslet flätas ihop. Hela djävla världen är så etnocentriskt. Vi pratar bara om fornstora storhetstider och lite Romarriket och här pratar vi bara om Ottomanska Riket. Det är samma värld, samtidigt. Samma känslor. Det skriver Undset också. Och Tanpinar. Om det oföränderliga i människans känsloliv. Lika kysk nu som då, om du är kvinna. Kanske. Vi ska uttreda mer.

- Greppar ni det här nu då? På riktigt alltså? Det är inga vanliga grejer jag bara öser ur mig till er, det här är inte det vanliga sättet att prata om Ottomanska Riket, säger herr Professor, - Det här är hela det socioekonomiska samspelet som ni bara måste förstå.

Okej då.

Det är måndag natt, jag har nya kakor till te och har lagat min middag själv idag. Ytterst trött på halloumi och fetaost varje dag. Sådant tror man liksom inte att man skulle säga. Maschalla liksom. Så okej. Imorgon äter jag halloumi igen, jag lovar. Men ikväll åt jag tomatsoppa och fullkornsbröd, det var rätt härligt. Drack te i café. Fick behövlig uppdatering om känsloliv. Såg Bon Iver spela på kyrkogård i Hollywood.

Ungefär exakt när denna bild tas går det upp för mig att detta är typ Medelhavet. Fast ändå inte. Men på samma breddgrad. Nu bannar jag mig själv för Istanbul har inget alls med Medelhavet att göra. Istanbul har något alldeles eget med Marmarasjön, Gyllene Hornet, Bosporen och Svarta havet.

Några andra var också med. Jag ser fram emot att åka denna färja när det blir mer höst, mindre varmt och mörkblåare väder, och inga turister. Bara tillsammans med alla tedrickande som måste fram och tillbaka. Båten var lastad med banankartonger med paprika, och med otåliga människor som ville iland.

Julia var med. Hon bor egentligen i Siegelhausen. Där har nästan jag bott också. Jemma dricker te och hennes klänning kommer från en liten, liten butik i Cornwall där damen som har butiken sitter och syr själv. Om det blir verklighet att jag och Koko kan överse brittisk landsbygd till våren har vi en inbjudan dit. Cornwall är små städer, kullar och gräs och kuster, stränder och klippor.

På Prinsöarna kunde man vandra längs med kusten, klappa katter, fota fåglar, gamla hus, träden där granatäpple växer, äta kebab och halloumi. Det är en ö utan bilar, men med många kyrkor. Hästar går på alla gator och vi såg flertalet vagnar med par på väg någonstans, som hem från affärer, till kyrkan, som att ta en taxi för att man är trött. Jag tänkte att det här är rätt amisch. Det var intressant. Namnet har ön fått för att man brukar internera prinsar här under Ottomanska riket, för att Sultanen skulle kunne regera ohotat. Bilar är förbjudna och länge har det varit något slags fancy resortort för välbeställda Istanbuliter. Nu var husen slitna, färgen repad och murbruk avfallet.

På vägen hem satt Jemma och jag i en dörröppning på övre däck och såg först solnedgång, sedan stjärnklar himmel och månsken som speglar sig i vattenytan och Istanbul som blinkar till och blir till ett glittrande hav av ljus som slickar sig upp längs med bergssluttningarna. Här kunde man prata om Cornwall, politik, bibliotekflörtar och annat som gör livet värt att leva.

Här som i så många andra städer är det lätt att stanna uppe. Med tända ljus och äppelte och Jennie Abrahamsson - When the sun's still upp en the sky's still bright. Och en dag som artade sig. Marta och jag tog oss till gymmet. Hängde med muskulösa turkar. Lyckades använda de två tvättmaskiner som finns för vårt hus. Åt middag med de två nya doktoranderna som ska kicka igång ett stort projekt om Media och Politik. Om hur media påverkar och spelar roll för människors åsikter, ett projekt som har samarbetspartners över hela Europa. Thomas och Margketa är sjukt trevliga, har dans som religion, åker skidor, ser på Greys Anatomy etc och jag kommer ta en del kurser med dem så det ska bli sjukt nice faktiskt.

Och det blir natt. Jag har spenderat tiden jag borde sovit någon slags skönhetssömn inför första skoldagen med att leta efter Greys Anatomy s5e19 och tittat igenom fanatiskt många bilder på vackra människor, vackra skor, samt försökt studera det tyska valet. Mina nya tyska vänner här ger mig ett eko från svenska valet 2006 och valförlusten då. Att den tyska förlusten för vänsterpartierna behövs för att de ska repa sig. Precis som sades då. Och Josefin ger mig över Skype en bokcirkel på När framtiden redan hänt och ett kortreferat om det gemensamma ordbruket och det gemensamma nedbrytandet för förespråkandet av generell kunskap för att utveckla den enskilda människan och ge den förmåga att kritisera det egna samhället och makten. Som att det inte behövdes när socialdemokratin hade makten. Som att man slappnade av och som att man var maktgalen. Sådant kan man tänka på sena söndagsnätter i kombination med konstfulla fotoalbum från Paris och recensioner av hur bra egentligen gårdagens dans var och legitimiteten att dejta fyra år yngre män. Slutsats; Det kan nog bli ett liv det här också.

Det här är en av hundarna på Campus. Söndag lunch och man kan prata med en hund. Allt är helt öde. Min roommate sover fortfarande, vi ramlade in vid halv fyra i natt efter en första utekväll i Istanbul. Min helt fantastiska mentor visade oss runt på alla bakgator till Taksim. Tänkte egentligen inte skriv om det. Utan om de här små hundarna som viftar på svansen om man ser dem. Det är något mycket vemodigt över dem. Jag tänker automatiskt att de inte har några människor att ty sig till utan bara detta flyktiga liv med studenter som kommer och går. Ändå bor dem här med halsband och märkningar och allt.

Kolla va. Här sitter hunden och tänker på hur flyktigt allting är. Han är precis lika vemodig som jag. Det är ju fint.

ps. Tittar man noga ser man nog Marmarasjön och bergen bakom. Det är utsikten från vårt campus och vi är placerade i perifirin, som att vi inte hör till. Förutom när vi rumlar runt på bakgator och bland barer då. Att gå in i Novizade var som att gå in i en galen värld där allt var upp och ner. Turkey will learn you how to shake your hips. Hot eller löfte? ds.

Och jag kom fram till Paris igår och åkte en massa metro. Man känner lätt igenom doften och en sekund kom jag ihåg hur det kändes att åka här i februari.

Säger hej då till mitt ressällskap Jenny som ska vidare till Montpellier för franskastudier.

Säger hej till helt fantastiska Josefin och en dylik liten vindsvåning med balkong som ger utsikt över takåsar.

En söndag i Paris var en rätt obligatorisk falafel i Marmais, massa trottoarpromenader, att jag äntligen fick åka till Cité Universitet och dessutom träffa Emma och Linuz som hänger på Science Politics (jag kan fortfarande inte stava rätt på franska) sedan två veckor. Vackra hus, vackra parker. Skyst läge för studenter att bo. När jag var här kände jag mig som mer hemma i Paris. Vet inte varför. Kommer eventuellt, kanske, kanske inte utvecklas. Men franska språket alltså.

Nu: Paris en dag till och jag ska verkligen hetsa mig själv så jag kan möta upp min kusin för frukost. Kommer lätt föreslå den mest franska frukost med pain de chocolate eller dylikt. Helt förfallen. När Jenny tog en croissant och jag världens tyngsta macka till frukost i Köln 06:30 insåg jag det sköna i att inte äta så jobbiga saker till frukost (tror att gröt alltid kommer vara undantaget. Och kanske fil.).

Måste duscha. Ikväll middag i Cité Universitet. Imorgon tåg till Heidelberg.

Puss&kram

Jag skrev inget inlägg som var i stil med - ”hej då nu åker jag till Istanbul och pluggar ett halvår. Det känns konstigt för jag har bara varit där i åtta timmar sammanlagt i mitt liv men ska bli spännande för av någon anledning så har jag velat det här sedan en information om utbytesstudier på Engelska Parken för 1,5 år sedan och nu ska jag åka.” Inget om att det känns overkligt och inget om vilka vänner jag ska hälsa på på vägen, inget om städer jag ska passera, inget om det vackra i att åka tåg. Bara en liten droppe i havet om hur sorgligt allt kan vara och vilka fina saker människor har sagt till mig och en droppe i havet om hur mycket jag tycker om dem.

Kunde nog inte riktigt föreställa mig. Inte det sorgliga att säga hej då till familj och vänner och inget av det fina i att se fram emot att komma hem. Inte att förglömma det fina i att vara galet spänd på hur allt kommer bli. Vem ska jag dela rum med? Vad ska jag plugga tillslut? Måste jag äta kött? Hur är det med översvämningarna? Är det så vackert och coolt som alla säger. Ingen aning, sjukt kul att ta reda på.

Första resan var Avesta Krylbo – Sala. Baggis, har jag åkt 100 gånger. Alla gånger till och från Forsmark, Uppsala, Stockholm. Mindre baggis att verkligen stiga på det första tåget.

Sen åkte jag Sala – Norrköping. Aldrig åkt, konstiga orter svischade förbi och tåget var fullt med studenter på Mälardalens högskola.

Sen X2000 mellan Norrköping – Köpenhamn. Ett tåg att må illa på och det bästa är alltid att komma ner till Skåne och se landskapet öppna upp sig och allt är så djävla vackert.

Så Köpenhamn – Århus som var en så vacker sträcka. Speciellt över lilla Bält och stora Bält. Intrycken var mycket soldater och jag tänkte på Holst Drottningoffret och hur hon beskriver Danmarks Afganistanssoldater och deras psykiska men. Det såg ut som så tuffa killar, så hårda ögon under deras baskers. Tre timmar tog tåget och de killarna mitt emot mig hinner dricka upp alla sina öl. Jag väntar bara på att de ska bli tillsagda samtidigt som de ler större och större. Man hade lätt fått en öl men jag äter godis istället. Ingen säger till dem utan istället blir de serverade fler öl och tågpersonalen och medpassagerare frågar förstrött vilken som är nästa station. När vi väl är framme i Århus och klockan är kvart i nio en fredagskväll har de där killarna redan däckat sedan ett tag. Nu är det fest.

Ja. Jag har fått sms om att ta en taxi till Ole Worms Alle och Medicinerhuset. Äntligen. Världens största fredagsbar på ett område fyllt med circustält och vi köper öl för 10 danska kronor. Jag möter upp Linda som är inne på femte semester som är väggen. Här är läsesalen öppen dygnet runt och folk pluggar till elva-tiden men bakschema för både bröd och kakor. Fredagar är undantaget och idag är det fredag. Festkommittén öppnar upp fredagsbaren redan vid 13 och kör så länge de orkar. ”Ni dricker, vi städar” står det på deras tröjor. Jag är så glad att jag är här och får se Lindas liv och vänner och huset där hon ska spendera sin höst för att spika tentor på vägen mot läkareden. (not. Jag är förundrar och stolt över att det är mina mest brighta och nogranna vänner som ska bli läkare. Känns rätt tryggt faktiskt!)

puss/hej