15 mars
Gick ut i skogen bakom mitt hus. Det står tre höga hus snett bakom varandra efter att man gått över en parkering, uppför en slänt. Nerifrån tunnelbanan ser det ut som att det bara finns horisonten kvar där bakom.
Brukar vanligtvis gå en asfalterad gångväg upp på krönet där det finns grillplats och sittplats. Stigen ner till vänster förbi gravar från bronsåldern. Vika av ner mot vattnet och följa stigen så långt jag känner för. Ibland kommer man ända bort till de fina husen med stora båtar och studsmattor, höga staket, stora fönster och extrem närhet till golfbana.
Idag gick jag av stigen och in i skogen. Ingen vildvuxen skog utan björkar, tallar, granar på mark med tjockt vildvuxet gräs. Det var till en tredjedel grönt. Lite senare såg jag också smultronblad och gröna ormbunkar. Minns från ett tidigare år när björklöven började slå ut hur jag undrade hur de orkade. De slog ut trots otroligt hårt klimat, pinande vind. Och här är det inte ens mitten av mars, och det fanns smultronblad. Jag i mitt enfald är övertygad om att de är kvar sen ifjol, att de nog har klarat sig under snön. Kanske har den varit som ett täcke. Hur kan det annars finnas krullig ormbunke fastän isen inte ens smält bort? Bara ett stenkast från bronsåldersgravarna fanns gamla husruiner. Först såg det ut som klippblock, men formationen var för perfekt fyrkantig. Istället fanns det en gammal husgrund som tog vid precis där klipporna slutade. En plats att sitta och dingla med benen och se ut över Edsviken. I skogen fanns också många kojor, uppbyggda av nerfallet virke.
Jag som gick ut med ont i själen såg allt detta på ett helt annat sätt än när jag går ut, tänker att jag ska gå så långt jag hinner innan tvättmaskinen är klar. Brukar tydligen inte ge mig själv tid att se. Behövde den tiden. Behöver tid till att fundera.
Mitt emot husgrunden ligger Ulriksdals slott. Säkert gillar de också sitt läge vid Edsviken. Men vid husgrunden där man kan dingla med benen har man också solnedgången, där fanns sotat kol från en tidigare eld. Jag skulle hundra gången om hellre ta solnedgången, husgrunden och kojorna än studsmattorna, de stora båtarna och slottet.
Kände stygn av sorg över att inte dela det med någon.
Kände längtan efter att gå där och skrota med någon mer.
Kände ro när jag kom in.
Trettio minuter i en helt ny skog.
Och en kopp kaffe på det.
