är det mos eller magi?

Fick sällskap av fem New York-bor på färjan mellan Eminönö och Usküdar. Hade aldrig tagit den förut men hamnade långt bort på asiatiska sidan. De hade ingen aning, men pluggade statskunskap i Prag den här terminen. Passade på att resa under höstlov, skulle dessutom till Köpenhamn och Malmö senare i höst. Ägnade en halvtimme åt att prata om media och politik och New York känns ju spännande. Tipsade dem om alla second hand affärer jag vet här i Istanbul, de gillade min väska (för 40 kronor från röda korset i Norberg, söndertrasad från cykelhjul).

- If you ever come to New York, sa en av dem och gav mig en gmail. Jag stammade fram något om att jag nog ville det, för att plugga eller så. Sa hej då och gick sedan jättemycket vilse tack vare tysktalande turkiska. Hittade till slut bussen mot Sile och sedan vidare mot Agva.

Jättemycket förorter, i typ två timmar. Istanbul tar aldrig slut. Jättelång resa på buss. Allt ser likadant ut som på vägen mot Tuzla, där campus ligger och där jag bor. Men så plötsligt så är det som man typ skulle vara i Skåne, lövträd och små smala vägar som kringelikrokar sig fram. Sile var en håla som vilken håla som helst. Bussen från Sile till Agva var försenad och tar sedan en timme för 3 mil. Brantaste backarna jag någonsin åkt uppför, svarta havet skymtar och övergivna badorter susar förbi. Kommer fram till Agva, lite som platsen gud glömmer varje år efter september. Agva är ett tillbaks-till-naturen ställe, enligt min guidebok (som bara blir bättre och bättre för varje läst sida. Inga raka puckar, mer lite filosoferande hit och dit. ”Gå igenom stan så kommer du fram” kombinerat med noll kartor.) Tillbaks till naturen i form av massiva kullar, långa, långa sandstränder och pirar som delar upp vattnet. Vågorna vräker in över kusten och det regnar. Bara män går på gatorna och jag underar verkligen på vad som är poängen med ett så här segregerat samhälle? Jag förstår inte. Kan inte män och kvinnor kommunicera, umgås, njuta av varandras sällskap? Det är bara män, män, män som delar på frukttallrikar, går i armkrok, dricker te, röker, pipa eller spelar spel. Läser tidningarna. Kvinnor kan i nöd och näppe få gå i affärer.

Agva är ett mycket litet samhälle, inbäddat bland knivskarpa vita klippor. En flod tar fart från svarta havet och slingrar sig söderut, ner genom Turkiet. Det är vackert.

Väldigt lång sandstrand.

Satt och åt frukost på chillout hostel en onsdag morgon, det var te, vitt bröd och körsbärsmarmelad. Två tjejer frågar om de får sitta vid mitt bord och det visar sig att de är svenska.

De var i Istanbul för sitt projektarbete som avslutar gymnasiet, ni vet.

Projektarbetet gick ut på att undersöka hur kvinnor såg på mina könsrollet i Turkiet. De hade gjort djupintervjuer och de hade turistat.

- Vi har nog kommit fram till att det är väldigt mycket en klassfråga, hur man ser på sin framtid och så.

I Sverige också, sa vi. Egentligen är det inte alltid så stora skillnader på vilken syn man har på sig själv, sin framtid, vad man kan och vad man inte kan göra. Här kan återigen Mona Lisas leende får utgöra kontrasten om hur det var i USA 1950-talet. Plugga för att vara sällskapsdam, inget universitet utan man skulle gifta sig. Sen kunde man ha en otrogen man eller vad som helst, men man hade ju ALLT man kunde drömma om. Damsugare, småkakor och ett kedjehus. Finns ju många filmer va, om drömmarna, om hur man trodde det skulle bli. Kate Winslet och Leonardo Dicaprio i Revolutionary Road (såsom jag inbillar mig att det hade blivit om Leo inte hade behövt drunkna i Titanic, med lite tidshopp.) Mrs Dalloway. Läsa Karin Boye, Virginia Wolf, Simone de Beauvoir som samtida. Bara för att se hur lika alla system är.

Det var himla trevligt att träffa dem. De skulle återvända till Stockholm och Kungsholmens Gymnasium. Jag skulle till Usküdar och vidare till Agva.

Och;

Lätt att moralisera kring vi och dem etc.

Förtryckande kvinnornormer men i olika skepnader världen över.

Slöjan är en kvinnornorm bland andra.

Hederkultur är en patriarkal hierarki bland ansra patriarkala hierarkier.

Grupptryck som grupptryck.

Förväntningar som förväntningar.

Och alltid det där gnagande att det gör ont att gå mot normen.

Du uppskattas och belönas av att följa normen.

Du upplever lyckokänslor av att shoppa vackra kläder.

Blir uppmuntrad av att se vackra bilder.

Människan tycker om skönhet.

Så du blir glad av att vara snygg.

Men mer glad om nån annan tycker du är snygg.

Snygg enligt normen således.

Så normen kan bestå av mode och trender.

De är olika.

Varför är det en klassfråga? Varför är världen friare för kvinnan som hade en läkare till pappa och en arkitekt till mamma än för kvinnan som kom från en bondefamilj på landet. De gick på samma universitet men hade olika framtidsutsikter. Den ena kunde gifta sig med vem hon ville. Den andra sa att hon hoppades att hon fick gifta sig med någon hon skulle kunna tycka om, bli kär i. - Annars skulle hon ge all sin kärlek till sina barn, sa hon med sorg i ögonen.

Varför är det så?

Starkare hederskultur, högre förväntningar, viktigare normer om du är fattig? Eller om du är rik? Inget direkt uppenbart.

Handlar det om upplysning i fallet om den fattige?

Handlar det om rädsla när du inte får gifta dig nedaför din klass? Rädsla för det du har, din aktning etc?

Samhället sätter upp vissa normer som det till synes verkar som att du tjänar på.

Enligt Bourdieu har vi ju då ingen fri vilja som människor utan allt är produkt av omgivningen.

Hur blir det då?

Ah. Blir galen och slutar skriva. Återkommer när analysförmågan är mer frekvent med mig.

How are “digital technologies” in the process of transforming traditional newspapers-print journalism?

Huffington post är professorns lilla exempel. Ekonomiska intressen och vad som egentligen blir stora nyheter är det som ska problematiseras. Säkerligen mer. Och allt är bara USA USA USA.

Hoppas ni ser spegelbilden i fönstret tydligt. Jag hänger i djupblå fotöljer, Julia till höger studerar som en galning och samma med Marta till vänster.

Nu kör vi tänker jag så smått.

Och ett bevis på min utprydnad av dator.

Ska läsa och skriva media&politics, turkish foregin politics.

Skriva responsepaper och summary.

Självklar dagdrömma om tåg österut etc.

Hänga på biblioteket är trivsamt.

Sen solnedgång.

Det är söndag.

Folktomt campus.

Utbytesstudenter som äter lunch för länge.

Solen skiner ju.

Så nu kör vi.

Bjuder på en förvirrad bild av mig själv.

Det är en bra dag idag.

Chokladmuffins i solsken. Om ni tittat efter noga ser ni signumet sm betyder att det här är en transfettsfri muffin. Sådant har de koll på här i Turkiet.

Idag pratar vi om livet för kvinnor vid Ottomanska rikets hov.  Betydelse etc. Makt och tillträde till offentliga rum. Obefintligt. Inga kvinnor en i historieböcker. Att koranen ska förbjuda omskrivelser om kvinnor och hur då det hela mynnar ut i en diskussion huruvida det åtföljdes eller inte. Killen som alltid sitter längst fram, till vänster opponerar sig speciellt. Om att ingen muslimsk man någonsin skulle omnämna sin fru, aldrig berätta om hennes privatliv eller vika ut hennes kropp.

Man bara; Jaha? Läraren är tvungen att fråga; Menar du sexuella omskrivningar, och killen nickar entusiastiskt.

Så hur ska man förstå honom? Att om kvinnor omskrivs så görs det sexuellt, med manliga ögon? Han menar att kvinnan enbart ses som ett sexuellt objekt - och för att ära sin kvinna kan hon inte omskrivas. Hon kan således inte ha några tankar, inte vara av politisk vikt, behöver inga rättigheter. Hon har nog ingen hjärna.

- I hope this made you put a greater interest in the life of women in the royl court, sa professorn som avslut.

Visst. Det var en viktigt föreläsning, mycket vackra porträtt och tavlor kollade vi på. Och pratade om inflytande, på vilket sätt de blev avmålade, vad deras klädsel stod för. Offentligt skulle kroppen, huvud täckas, modest och ära måste visas genom att vara en ärad, alltså täckt, kvinna. Många tavlor visade på privatliv i exempelvis Harem. Harem som betyder hemlighet och var ett tillhåll för kvinnor vid hovet och för deras hemliga liv. Var betydelsefulla för sina män, men ändå, allt är mycket vagt. Det finns inte så många brev bevarade, de som finns är inte daterade. Det är svårt att se vad som fanns mellan raderna.

Vårt bibliotek har sedan alla filmer och tv-serier du kan tänka dig. Bara att låna. Six feet under, sex and the city, mycket tyska dramor, också greys anathomy, filmatiserad Jane Austen, star wars. Typ allt.

Vi lånade Queen Christina, men också Queen Margot. Sen finns ju Elisabeth i antal utgåvor. Även filmer med Gwyneth Paltrow, Meryl Streep och Julia Roberts. Så himla fint. Och mitt när jag står där och rotar inser jag att mitt intresse för kvinnor vid hovet ökades. Är sjukt intressant att jämföra livet i Ottomanska Riket med det jag redan vet om Sverige, Norden, Europa. Om vetenskap, rättigheter, krig.

Varför är det viktigt att studera dylika kvinnor? Svaret ges inte bara av det uppenbara, närheten till makten, men också i djupare analyser av Woolf och de Beauvoir när de reflekterar över kvinnors möjlighet till att vara skrivande, tänkande, läsande. Att det alltid handlade om överklasskvinnorna, men fler krävdes för att göra revolt mot samhället.

Också ges svaret av en sådan som Kristina.

Hennes liv, och på det vis som filmen gestaltar hennes liv är underhållande. Middagen idag gav en jakt på definition av queer. Rätten att vara bara människa utan att behöva eller förväntas anpassa sig till normer? En drottning Kristina i manskläder antogs alltid vara man. Inget intresse av att gifta sig med en man - hon måste vara helt sjuk i huvudet. Det gick så långt att man 1965 grävde upp hennes grav - man misstänkte att hon var hermafrodit, utan livmoder? Med manliga hormoner? Över halloumisallad försökte jag berätta hur jag såg det - och varför det är viktigt. Om att låta barn vara barn, inte putta in den i könssterotypa lådor med bilar eller leksaksspisar. Att inte ta förgivet att män är män, kvinnor är kvinnor och så skall förbli i äkta traditionell stil.

Greta Garbo spelar fruktansvärt bra. Driver med allt - filmen är inspelad 1933.  Kristina föddes 1626. Smarta, roliga. Att vara smart och cool provokatör är tidslöst. Att vara smart nog att gå emot strida strömmar av konservativa traditionalister handlar inte om att leva i någon speciellt tid. Mod kanske krävs, och insikt om ens eget, om andras värde.

Se Queen Christina.

Förra fredagen i Kadigköy hamn. Det regnar och man behöver prickiga paraplyer.

Det regnar fortfarande, vi tar färjan mellan Kadigköy och Kabatas. Dricker te och är lediga.

Åker tunnelbana mellan Kabatas och Taksim. Ska möta upp andra men köpa Istanbuls enda par jeans med hög midja först. Och det är verkligen det enda paret som finns.

Det här är Istanbuls största gågata och vi stiger först förskräckt, sedan mer upplyft åt sidan. En sjuk stor demonstration passerar.

Fattar till slut vad det handlar om, frågar killen som filmar det hela.

- Oh, yeah, they're protesting against that this women are left to die in prison.
Who she is? That's a socialist arrested 14 years ago because she was in opposition to the government.

Först en liten förskräckelse över demonstrationen men jag blev riktigt rädd när jag såg det här. Hundratals svartklädda militärer med stora vapen, tårgas och batonger. De kom med skyddssköldar gående på led efter demonstrationen. För 14 år sedan röstades CHP ner, Atatürks parti som beskyddas av militären etc.

Klarade inte av att se poliserna. Vi flydde in i Novizade, fortfarande med Bella Ciao ekandes i öronen. Det är ett politiskt mycket ostabilt läge och ett brott mot mänskliga rättigheter att inte ge cancersjuka fångar vård. Enligt ansvariga på fängelse fanns det inte utrymme i fängelset för att vårda Güler Zere. Hon har 40 procents chans att överleva om hon får vård. Google translator hjälper mig få information översatt från turkiska, läs här.

Jag är lite som i dimma, det är så lätt att hamna i en väldigt skyddad bubbla som upprätthålls av mentorer, snälla professorer, skyddsvakter, privata bussar. Som att vi ska skyddas från allt det tunga, svåra och hemska som finns i det här samhället. Jag är så tacksam för att ha förlorat mina skygglappar.

Man kan även sova här. Nice.

ps. om du känner för något helt annat har jag precis läst om när Pär gick på Galatasaray-Trabzonspor här i Istanbul. Här är hans blogginlägg om det. Då får du hela kittet med firmor, slagsmål, också rapport från tisdagens fest och när han förklarar för en turk att om man sitter i rullstol är man också människa.

Mellan raderna finns allt det andra. Det vet ni. Här är några bilder. Inga alls från Barnängsgatan, Svartmangatan, Drottninggatan, typ. Inget jobb, inga bilder från mina hem, inga bilder från balkonger, pannkaksfrukostar, långa nätter. Sådant som gör livet på riktigt. Lite andra grejer, helt enkelt.

Jag har så himla fina syskon. Ett av dem bor i Kristineberg och där kan man grilla, mest slappa och även bada.

Aida vid almedalsbiblioteket efter en sjukt hektiskt almedalsvecka. Älskar intensiteten, seminarierna, får lätt nog av hetsen. Presskonferanser, glass, strandpromenader. Kvällarnas tal, miljöpartiets karaoke. Semester i Visby.

En kväll när jag, Andrea, Kristian och typ alla hans kusiner såg Ternheim / Thåström. På vägen hem äter man falafel på Folkungagatan, som vanligt.

Linda och jag på väg mot Uppsala, en helt vanlig tisdag och Snerikes en hel natt. Bäst är att få glida förbi M Modin och träffa Hanken, Siddan, Majk - dricka vin och känna att man lever.

M Modin är i Uppsala. Idag är det faktiskt hennes födelsedag. Hon är så himla bra. På bilden är hon tyvärr, tyvärr, tyvärr suddig. Blommorna jag stal är rätt skarpa.

Den enda bilden jag hittar på mig och Andrea. På skum klubb och jag har på mig mitt bästa SH-fynd den sommaren. Vi ser ut som emo-14åringar.

Även nätter på Trädgården, innan de tvingas stänga. Man kunde se bra band och ta en öl under Skanstullsbron.

När man går hem igenom natten är det disco på Bondegatan.

Josefin posar och visar något fint när vi är på väg för att snika in på jazzfestival. Kaffe och David Boyazieouglu. Kan ha varit sommarens finaste konsertkväll?

Ljusmanifestation mot vidriga morallagar som den dagen hade gått igenom i Lettland. Utanför Lettlands ambassad tillsammans med andra. Här hittar jag inte riktigt ord. Vi rusade ut från Strand och tisdagsjazz för att ta tunnelbana och möta upp nånstans på Östermalm. Skärrande - skrämmande med dylika föraktande lagar.

Linda klappar getter på Skansen. Egentligen klappar nog jag mest. Emma fixar visum för Tampa / USA. Himla fin dag.

Även ibland på Södra Teatern med små killar med stora gitarrer. Fluffigt hår, etc, allt som hör till.

På väg hem, en av alla kvällar.

Norbergshelger. Ängelsberg och vandring hemåt. Gilda badar. Vi plockar kummin, åker rälsbuss.

I Uppsala för att göra tidning när SSU har kongress.

Josefin hälsar på mig på jobbet en dag. Man kan sitta på balkongen och äta glass. Smyga in på Strindbergsmuseet eller ta för lång lunch i Whyredbutiken. Världens bästa sommarjobb.

Flytta ut från Uppsala / Stockholm och packa in hemma. Flyttar hem. Det var så himla stökigt överallt, ville bara gråta.

Mestadels behöver man också dricka te och läsa tidningen i smart kattsällskap.

Pappa och Gilda lämnar av mig vid Krylbo. Tog min packning och åkte:

Sala

Norrköping

Köpenhamn

Århus

Kolding

Köln

Paris

Karlsruhe

Heidelberg

Stuttgart

Wien

Budapest

Belgrad

Thessaloniki

Istanbul

Och nu är det inte sommar längre.

Köpte så djävla dyra nudlar idag.

- Ne kadar?

- Yirmi lira, lütfen.

Och man bara hahahahahaha. Köper jag just i detta nu verkligen nudelsoppa för 100 spänn? Verkar liksom inte bättre. Fotade mina nudelsoppor där de nu står på mitt skrivbord bredvid lite fina bilder från Wien.

Passade på att fota min pixliga bild på Mona och Margot också. Ser ut som att de gör eskimåhälsning.

Fotade dessutom det som jag dekorerat väggen bredvid min kudde, sängens huvudända, vad du vill. Bodil Malmsten och Könskrig, då sover man gott sen. Dessutom kylskåpspoesi. Valde att ta med bara de orden jag tyckte var finast.

Syns kasst, jag vet, men här ser ni:

GRACIÖS

UPPRYMD

POLARE

GLAD

FANTASTISK

UPPVAKTA

BEGÄR

BRA

VÄNNER

Jag lyssnade på det här om och om igen i våras, i engelska parken bakom humanistiska, under träden i Uppsala. I det där djävla gräset, under de där träden och förbannade min c-uppsats tillsammans med något som var så mycket större än så. Jag tycker att det här är viktigt.

Taksim metro. Micha har tagit fantastiska bilder. Här gör det ont att gå.

Låt oss kicka as precis som vi är, utan att behöva överkompensera sig vare sig som kvinnlig chef eller manlig föräldrar eller what ever. Har mycket svårt att tro att effektivitet, humor, produktivitet är omöjligt att prestera över könsgränser. Men visst, diskussionen kanske gynnas av att dras till sin spets. Generalisera, basera på fördomar, mera.

Annars; berätta vad man inte kan prata med kvinnor om. Vad kvinnor inte är intresserade av? Berätta om den manliga jargongen.

Storm vid Svarta havet.

- Jag tror att jag ville komma åt att vi pratar om moderniteter på ett sätt som inte inbegriper hur den ser ut, alltså att vi har en bild av moderniteter och det vi lever i, som handlar om att vi har genomfört det förnuftiga samhället. Att vi agerar mera som rationella varelser som tänker logiskt och fattar kloka beslut i en kontext av hjärnans verksamhet. Den delen av moderniteten, jag tycker att sen kapitalismen har den blivit svagare, alltså det är ju inte så att reklamen eller livsstilsmagasin vänder sig till en förnuftig och rationell människa som sitter och tänker att nu ska vi se vad vi ska välja för produkt eller vad jag ska drömma. Det är ju massa estetisk förförelseyta, sen ja, det är ju den diskursen som jag anstår på, att vi ska bli förförda utan att hjärnan ska va med, och den delen av moderniteten som vi glömt bort.

Alltså - Du ska köpa och känna att du behöver köpa med kropp och själ. Du ska må dåligt om du inte gör på vissa sätt. Och kanske är det för att vi stammar från apor, är ett flockdjur, som det funkar. Man vill vara som grannen. Och det går det att tjäna pengar på.

Fria själar är Björks avhandling i litteraturvetenskap. Så här förklarar hon den boken, och tro mig, att läsa den här texten som nu följer är rätt mycket lättare än att läsa avhandlingen.

Vad ville du komma åt med kritiken i fria själar?

- Jag tänker att vi berättar om oss som om vi vore våra egna herrar som skapar oss själva, vi skapar vår längtan, våra drömmar, våra begär. Och att vi därför kan säga att det är upp till individen, att gillar du inte det inslaget i vår kultur så behöver du inte bry dig om det, eller det bestämmer du själv.  Då menar jag att det inte stämmer, och att jag vill visa på vilka sätt människan är relationell och vi är i relationer och inte kan sägas skapa våra inre begärstrukturer eller vara fri att göra vad vi vill om dagarna. För att vi inte ska kunna säga så om allting: Ja, ja gillar du inte reklam så behöver du inte titta på reklam! Och tro att vi liksom kan bestämma så själva, fastän vi lever i en kultur och att vi påverkas av att leva där och av varandra. Om vi inte har en diskussion om vilka sidor den här kulturen tar i anspråk, vilka sidor tycker den är bra, utan bara säger: Det kan vi inte prata om, utan det får var och en bestämma, var och en får sätta sin egen moral! Men var och en kan inte sätta sin moral om vi formas av varandra och av kulturen.

- Man gör så här för att inte ta diskussionen på en kollektiv nivå, på en övergripande stor nivå. Hur ska vi få en fler människor att arbete, vad tycker vi är viktigt i vår kultur. Ah, vi verkar tycka att det är viktigt att konkurrera, vill vi ha ett samhälle där det är viktigt att konkurrera? Ah, men nej vi tycker inte att det är viktigt, utan det får var och en bestämma! Det kan man välja att göra, att konkurrera, och det kan man välja att inte göra. Men då menar jag att man är inte så fristående att man kan välja bort en så stark sak som kulturen. Speciellt inte i en tid där kulturen kommer till en hela, hela tiden genom reklam, tv media, det är sällan man sitter med sig själv och bara är.

Har du gjort det här med en önskan om att förändra vårt sätt att vara i kulturen?

- Nej. Jag tror inte man kan förändra så mycket med böcker. Tyvärr. Nu är det ju böcker jag skriver.

Hur tror du att man kan förändra?

- Alltså jag tror ju att ekonomin i sista hand bestämmer väldigt mycket, både vad vi ska göra om dagarna rent konkret. Att vi ska gå till ett jobb och göra saker, producera tjänster, och att som i en kapitalistisk ekonomi, att  det är viktigt att konkurrera, att det även bestämmer själen. Viktigt att drömma och begära, men drömma och begära saker som går att köpa för pengar, det måste ju en kapitalistisk ekonomi ha, tillväxt då. Det är svårt, att om man har en ekonomi som vill att människor dels ska utföra vissa handlingar, typ konsumera, gå till jobbet, och dels vill att vi ska ha en själslig struktur, typ tycka att jag är värdefull av att gå till jobbet, att jag blir lycklig av att konsumera. Då tror jag att om ekonomin behöver det, då kan inte människorna vara nån helt annanstans, liksom, Ekonomin bestämmer väldigt mycket.

Alltså - Kulturen förändras. Man har rätt ifrågasätta dem, man har rätt att drömma. Man har rätt att tro att de kan förändras.

Nina Björk kallar det skitdrömmar. Hon tror på ett samhälle bortom skitdrömmar. Där man blir lycklig av annat än ytlig bekräftelse, lycklig av annat än konsumtion. Ett samhälle som inte är uppskruvat och fullt med psykisk ohälsa och mer tid för sådant som människor tycker är viktigt. Ett samhälle, en kultur, där mer inte är bättre.

En sista fråga, - Om människor vill ha det här livet då?

- Ah. Hur vet man det liksom? Hur vet man när det är riktigt, och när det inte är riktigt? Speciellt när man lever i en kultur som är så stark och högljudd, så genomträngande på att styra våra begär bortom vårt förnuft. Att få oss att, inte med hjärnan förstå och vilja ha saker, utan att få hjärtat att bulta för snygg bil, den perfekta kvinnokroppen, den perfekta dukningen till nyårsfesten.

----

Och hur går man vidare härifrån? Om man upprörs härav, vad gör man? Från mitt håll vill jag hävda att det är viktigt att diskutera ekonomi såsom ideologi, och inte som en enhetlig vetenskap. Ekonomi är inte eviga sanningar, nationalekonomi är inte som 1+1 = 2. Ekonomi är teorier om hur samhället fungerar, och hur man vill att det ska fungera. Med dessa teorier och dess tyngd kan man förverkliga och skapa strukturer där makt fördelas, där pengar tjänas.

Det måste få finnas andra röster inom ekonomi som ämne. Det finns inte en slutgiltig lösning.

Jag var i Wien för några veckor sedan. Vandrar omkring i en fantastisk stad, oändliga gator, små och stora cafér. Konst och musik överallt. Parker. Museumkvarteret är magnifika byggnader och en innergård full med restauranger, sittplatser och stora, stora ytor. Leoplodmuseumet visar Gustaf Klimt och Egon Schiele. Accepterade konstnärer, Klimt speciellt. Omtyckta. Deras konst är upptryckt på vykort, säljs över hela staden. Följande bilder går alldeles utmärkt att köpa som vykort.

Flicka med gröna strumpor 1

gulligt barn

Flicka med gröna strumpor 2

"[...]Schiele fick till slut tillbringa 24 dagar i fängelse sedan han anklagats för att ha förfört minderåriga. Brottsrubiceringen ändrades dock till 'spridning av pornografiskt material till barn'.", och läs mer här. Idag är det här konst som fyller hela museum.

(Schiele föddes 1890 och dog i spanska sjukan 1918. Gick på Wiens konsthögskola, kickades ut. Var mycket god vän med Gustav Klimt, en stor inspirationskälla och vän. Befrielsen från den konservatica konsthögskolan gjorde att Schiele kunde utforska människan och dennes sexualitet mer fritt.)

Jag hittade det här stället, in på en innergård och nerför en trappa. Jemma och jag gick dit efter att ha hängt alldeles för länge på Istanbuls största polisstation i Fatih (lika spännande varje gång. Träffade tyskar och att höra tyska får mig att känna mig hemma på ett underligt vis. Tjej till äldre dam och det låter så mysigt sofistikerat).

Suddig man närmast är ägaren, en turkisk designer med vänner som Robert Cavalli, vilket bland annat märks på hans sortiment av klänningar. Paret som provade brudklänningen köpte den sedan. Helt galet. Annars är denna butik stående leverantör av kläder till turkisk filmindustri.

Jag kan inte hjälpa det. Den här klänningen kändes äkta och använd i dekadent 1920-tal.

Jemma fick sitt hår klippt samt köpte klänningen hon har på sig.

Killen klipper Jemmas hår. Helt galet.

En riktig installation i butiken. Jag frågade vad hennes jobb var, hon sa "earn money". Och jag frågade på turkiska. Sen åt vi turkish delight, kollade in dior-klänningar och lutade oss tillbaka i fotöljerna.

Jag är nog den mest missmatchade med butiken. Stannade i två timmar. Köpte en prickig blus.

Dagens inlägg går till tjejen som inte får dricka för sin kille för att hon blir för svartsjuk. Han måste ju göra något. - Det här är mitt liv, säger han och rycker på axlarna när hon skriker ut sin frustration över hans påträngande ex.

Eller varför inte till henne som vägrar gå upp på en scen om benen är orakade. Publiken kan ju se de håriga benen.

Kanske till hon som säger sin dejt att hon föredrar om han frågar henne när och vad de ska göra.

Hon som sa att det är klart man kan göra karriär i Turkiet som kvinna, om din mamma eller syster kan ta hand om dina barn och hushålle är det ju lugnt.

Den begåvade som inte kunde ta ett annat jobb, i en annan stad för hon kunde inte tänka sig sin man någon annanstans än i hans uppväxtstad, ville inte göra det mot honom.

- Det är så svårt för oss att prata om framtiden. Jag vill ha ett jobb där jag reser, kanske vara borta flera år. Men min kille vill inte. Han måste vara här, säger han, om han är borta för länge har han inget jobb, någon annan kommer ta hans plats. Han förväntar sig att jag hittar ett jobb på ett kontor, och kanske kan resa en-två månader om året. Eller om jag vill resa, att jag kan bli hans manager och resa med honom, säger hon som säger att hon kanske alltid har haft fel typ av killar.

Idag tänker jag på henne som bryr sig om hon har mer eller mindre fett på sin kropp än kvinnor i sin ålder.

På hon som var elva år och sa att man måste lära sig att kissa tyst.

På idol-deltagaren som på kommentaren om att hon var för mycket tant, att hon borde vara sexigare: - Klart jag vill vara sexig, jag ska verkligen försöka ta åt mig av kritiken.

Dagens fråga? Vad betyder hår på benen? Kan man vara kvinna ändå? Vem bestämmer vad som är sexigt? Eller kort och gott; vad är det för värld vi lever i?

Bild från Istanbulstreets

Det här var mitt liv idag. Gick upp 06:30 för att äta frukost i Kadigköy, te och fetaost tillsammans med skäggiga gubbar och andra gubbar som putsade äpplen de ville sälja, och köpa svarta kängor i second hand butiken jag äntligen hittade. - You like cay? Frågade han som skulle sälja converse till mig och vi drack te medan vi funderade på vilka färger som var vackra och vilken färg man skulle ha.  Blev mörkgrå, kass färg, jag vet. Sen kom jag hem med Katarina 12 timmar senare och satt nersjunken i röd sammet och såg REDD uppträda inför alla förutom bergklättraren, typ. Jag satt i röd sammet och sjönk längre ner. Han var inte där. Vi drack cay och försökte reda ut viktiga saker som hur många språk andra kan säga "I love u" på och "how many times did u say it and ment it?", om ottomanska krigsbåtar, kickboxning, vatten, ekologisk bomull. Typiskt hjärndött.

Åkte färja mellan alla saker idag. Man ska alltid åka färja här, åka färja och dricka te. Det var storm och när vi kom i land var alla färjorna inställda tillsvidare. Det var bergochdalbana över Bosporen och jag funderade seriöst på att falla överbord. Sen slog vi vad om huruvida tågförsäljarna på Kadigköy tågstation pratade engelska. Det gjorde de inte. Jag förlorade. Men lyckades få reda på att "the way is broken. Maybe two-thre-four more months". Inga tåg till Damaskus helt enkelt. Hur ska vi nu ta oss dit? Plan B är en roadtrip. Vi drack lite mer te och köpte bläck och bläckpennor.

Det var min dag. Och inget resident permit. De hade eftermiddagsstängt där man skulle lämna in papprena efter att man fått de stämplade av killen i andra rummet. Drack te i skuggan av träd bredvid ytterligare poliskillar medan vi väntade på att andra poliskvinnor skulle komma tillbaka från lunch för att öppna kön till att få en kölapp. Är trött på poliskillar idag. Igår var jag trött på military revolutions.

puss puss

Slepft Lecker

ps. Så slutsatsen blir då att jag går ut och slänger mig på en filt med mina turkiska böcker och lapar sol.

Jag har sett Katarina fett mycket gladare. Kolla de åtta filerna med bilar. Från Kuwait, på bröllopsresa. Vi skulle till Taksim men vi kom fan aldrig fram.

Jag och Marketa hann prata om allt och inget. Bland annat spika att vi tar tåget hem, förbi hennes hemstad i Tjeckien och den lilla mamman som får ett sms om dagen med rapport. Tre timmar senare var vi framme och hade likväl kunnat flyga till Madrid. På tre timmar hinner så mycket hända. Det är sjukt lång tid. Bra att spendera den med smarta, roliga människor. Media&politik-doktoranden, jazzpianisten från Berlin och mellanösternexperten förgyllde den kvällen.

(Men tror inte att jag pallar ett sådant slöseri med resurser, tid, energi. Vilket lidande. Man vänjer sig säger vissa. Men om man vänjer sig vid att pendla i rusningstrafik, har man då respekt för sitt eget liv? Det är ju fruktansvärt. Bland annat detta gjorde att jag idag har surat i några timmar. Vår skola och vårt campus är fantastisk men samtidigt är det som att bo på ett hotell. Det var inte det här jag ville ha när jag åkte hit. Samtidigt har det blivit som ett hem. Det är ju fint men jag måste, måste få kunna gå ut genom dörren och promenera genom gränder., se vatten, gör vettiga saker. Ska ägna kvällen åt att maila viktiga mail för att lösa denna krissituation.

Det måste vara nått fel när man skapat detta system. Finns det någon pendlare som vill försvara sitt liv? Jag tyckte Stockholm i somras med 40-60 minuter enkel väg var fel. Och detta?)

Skitsamma för vi kom fram. Efter fantastisk mat hemma hos tre spanska unga män i fantasitsk lägenhet med balkong, sangria och vackra människor gick vi till en klubb på skum bakgata. Springer uppför smala trappor och kommer ut på något som liknar ett loft. Kass musik, igen, men spanar in på dansgolvet på väg ut på terassen.

IVAR VAR DÄR.

Hur sjukt är inte det? Hur liten är den här staden? Hur kunde vi bara träffas så där? Så djävla fint och sen satt vi ute på terassen med utsikt över gator (se bild) och över hela Istanbul och drack öl och pratade.

- Du berättar för mig när ni bestämt när ni åker till Damaskus, säger han till mig.
Ja, det gör jag. För vi ska åka dit. Jag skiter i alla turistställen, hur fantastiska de än är. Okej, inte i ställena, men i själva grejen att man måste åka dit. Det gör mig bara så fruktansvärt anti. Låt mig få springa mitt maraton och låt mig få ta tåget till Damaskus. Lätt att vi ska. Även om turkisk mentor tyckte det var kass och farlig idé.

Vi gick senare till förra helgens reaggeklubb och konstaterade att de inte var mer konstnärliga än så att de spelade exakt samma låtar, i samma ordning. Grattis, ni har gjort ett blandband med världens mest kända låtar. Var så himla fint ändå. Åkte vilse i en taxi hem och somnade en vacker kväll senare.

Pusspuss.

UPPDATERING: Turkiet firade denna dag. Kan ha orsakat trafikkaos. Det var idag 86 år sedan Storbrittanien lämnade Turkiet och det är en stor parad i en annan del av staden. Själv märkte jag då att hela staden var fylld med turkiska flaggor och vimplar och försökte träget fråga varenda människa varför. Berk frågade förskrämt efter vad det var för datum och blev lugn av att höra att det var den 9:e oktober. Han hade kass koll på detta 86-årsjubileum. Kolla in bilder och mer utförlig förklaring på den här bloggen.

FASS café. Äntligen en snubbe som ger mig turkiska specialteér som är vegetariska. Tack. Lite ost och stark sås på det och var som himmelriket. Detta foto är taget dagen efter onsdagen och jag somnade i solen efter att jag druckit mitt te.

Egentligen läser jag A mind at peace - Ahmet Hamdi Tanpinar.

Det är alltid världens vackraste solnedgångar här.

På vägen hem. Uppför trappan, förbi den stora restaurangen, över gräset och hemma.

Kristian skickade den här till mig.

Jag tycker den var fin. Finare än jag kom ihåg.

De spelade den på konserten vi var på tidigt i våras. Det var sjukt roligt.

Så ta hand om er.

God natt.

Mr Brightside A Capella

Hon är begåvad. Tove Östman kommer troligtvis äga Idol 2009. Här sjunger hon All these things I've done.

Human kanske inte blir bättre än så här. Jonna Lee gör den akustiskt.

ps. En gång försökte jag imponera på en kille inom hörhåll med min analys om vad texten i Human menar. Inte riktigt en biblioteksflört men en som alltid hade likadana hörlurar som jag och såg ut som att han kom från Gotland. Tror inte det gick hem. Blev hur som helst alltid väldigt nervös när jag såg honom. Och min högklassiska analys kanske kan sammanfattas med att meningen med livet är att dansa, att tillförskansa sig förmågan att go with the flow. Vem skulle inte falla för det liksom? Kom igen.

Skulle egentligen rapportera från andra lektonen i min kurs om hur det turkiska nationella minnet är konstruerat. Jag har aldrig haft historia på universitet förut. Kommer bara ihåg Wärnulfs mantran om romarriket etc. Herr Professor ovan är rätt passionerad också, han har tidigare gett den här kursen på Harvard och smyger också mycket riktigt runt med tygkassar från Harvard bookshop. Han är så gullig. Mycket starkt drag hos lärarna här, de vill bekräfta sig själva genom att berätta om alla coola ställen de pluggat och undervisat på, och då måste jag så klart berätta vidare. Herr Professor är egentligen eknomisnubbe och det märktes idag när vi kom till hur det egentligen kom sig att Ottomanska riket hade råd att ha så många soldater, slavar etc. Det var en hybridstat med en mix av monetär bas och feodal bas. Alltså ren cash i kombination med ett feodalsamhälle där land delades ut till fältherrar som tog in skatt efter eget behag. Och hur kunde man då få in cashen? En del krigsrov, en del silvergruvor med den största delen är internationell handel va. Han lyser verkligen upp och det hela är rätt fascinerande faktiskt. Här får ni alla min NEK-vänner. Internationell handel där Ottomanska Riker var länken mellan öst och väst fick dem att gå runt och ha råd att rusta till ständigt krig i 600 år. Jippi! Siden och kryddor från Asien till, idag, turkiska hamnar och sedan vidare mot Romarriket och Europa. Jag läser Kristin Lavransdotter och även till Norge kom köpmän med dessa varor, mycket siden och dylikt till Kristin helt enkelt. Internationell handel i en globaliserad värld, nu som då. Undset fick nobelpriset för sin "mäktiga skildring om Nordens medeltida liv". Etnocentriskt? Hybris? Året var 1928 och kanske blåste rätt nationalistiska vindar vem vet, nordisk medeltid var hett i alla fall. Sidospår. Det är ju natt.
Slutsats; Jag kommer nog fortsätta ta den här kursen även om jag tycker det är lite krångligt att greppa hela historien, tidigare har jag ju bara fått andra sidan och nu ska hela pusslet flätas ihop. Hela djävla världen är så etnocentriskt. Vi pratar bara om fornstora storhetstider och lite Romarriket och här pratar vi bara om Ottomanska Riket. Det är samma värld, samtidigt. Samma känslor. Det skriver Undset också. Och Tanpinar. Om det oföränderliga i människans känsloliv. Lika kysk nu som då, om du är kvinna. Kanske. Vi ska uttreda mer.

- Greppar ni det här nu då? På riktigt alltså? Det är inga vanliga grejer jag bara öser ur mig till er, det här är inte det vanliga sättet att prata om Ottomanska Riket, säger herr Professor, - Det här är hela det socioekonomiska samspelet som ni bara måste förstå.

Okej då.

Det är måndag natt, jag har nya kakor till te och har lagat min middag själv idag. Ytterst trött på halloumi och fetaost varje dag. Sådant tror man liksom inte att man skulle säga. Maschalla liksom. Så okej. Imorgon äter jag halloumi igen, jag lovar. Men ikväll åt jag tomatsoppa och fullkornsbröd, det var rätt härligt. Drack te i café. Fick behövlig uppdatering om känsloliv. Såg Bon Iver spela på kyrkogård i Hollywood.

Uppför sex våningar av smala trappor, först in igenom en oansenlig port i husväggen.

Ett öppet fönster och nedanför står Marco, Jeanluca med en tredje i sällskap.

Här är gatorna helt enkelt fler, smalare och bakom varje hörn händer något.

När vi klättrat upp för de sex trapporna, sprungit ifrån de andra som var tvungna att leta upp Istanbuls bästa ATM, kom vi upp på taket och klubben vi letat efter. Och man bara, hur kan det komma sig, hur kan varje gömd trappuppgång gömma ett fantastiskt dansgolv. Igår kväll rakt under stjärnorna med fönstren öppna. Om du är vid Taksim, som vi var, är du uppe på en höjd. Klättra dessutom sex trappor upp och utsikten är fantastisk. Framåt småtimmarna, med bara stjärnor ovanför och med hela den här djävla fantastiska stan under dig. Det var rätt vackert. Det var rätt roligt.

Ungefär exakt när denna bild tas går det upp för mig att detta är typ Medelhavet. Fast ändå inte. Men på samma breddgrad. Nu bannar jag mig själv för Istanbul har inget alls med Medelhavet att göra. Istanbul har något alldeles eget med Marmarasjön, Gyllene Hornet, Bosporen och Svarta havet.

Några andra var också med. Jag ser fram emot att åka denna färja när det blir mer höst, mindre varmt och mörkblåare väder, och inga turister. Bara tillsammans med alla tedrickande som måste fram och tillbaka. Båten var lastad med banankartonger med paprika, och med otåliga människor som ville iland.

Julia var med. Hon bor egentligen i Siegelhausen. Där har nästan jag bott också. Jemma dricker te och hennes klänning kommer från en liten, liten butik i Cornwall där damen som har butiken sitter och syr själv. Om det blir verklighet att jag och Koko kan överse brittisk landsbygd till våren har vi en inbjudan dit. Cornwall är små städer, kullar och gräs och kuster, stränder och klippor.

På Prinsöarna kunde man vandra längs med kusten, klappa katter, fota fåglar, gamla hus, träden där granatäpple växer, äta kebab och halloumi. Det är en ö utan bilar, men med många kyrkor. Hästar går på alla gator och vi såg flertalet vagnar med par på väg någonstans, som hem från affärer, till kyrkan, som att ta en taxi för att man är trött. Jag tänkte att det här är rätt amisch. Det var intressant. Namnet har ön fått för att man brukar internera prinsar här under Ottomanska riket, för att Sultanen skulle kunne regera ohotat. Bilar är förbjudna och länge har det varit något slags fancy resortort för välbeställda Istanbuliter. Nu var husen slitna, färgen repad och murbruk avfallet.

På vägen hem satt Jemma och jag i en dörröppning på övre däck och såg först solnedgång, sedan stjärnklar himmel och månsken som speglar sig i vattenytan och Istanbul som blinkar till och blir till ett glittrande hav av ljus som slickar sig upp längs med bergssluttningarna. Här kunde man prata om Cornwall, politik, bibliotekflörtar och annat som gör livet värt att leva.

The recognition that no matter how far away

we think we might be from one another

in time and space,

we are still distilled from the very same

mixture of passion and compassion,

intelligence and foolishness.

Just nu har jag en bokcirkel med mig själv. Jag läste aldrig Det andra könet när jag var 17 eller 14, och fick aldrig den där feministiska uppenbarelsen som får vissa att börja röka, skaffa dreads, ägna sig åt konst och naturen, andra bara att bli brilljant smarta. Det kan man tycka är gruvligt synd. Eller så kan man hånskratta. Eller så förstår man inte.

Men jag läser den nu. Man får gärna vara med i bokcirkeln, om man vill. Den är öppen för alla. Jag är bara på sidan 40 än så länge, i en svensk översättning från 1976. Har kommit fram till kapitlet om historia. Vi är på stenåldern och analyserar teknik, arbetets betydelse och det här med att få barn. Har också läst biten då de Beauvoir dissikerar Engels, att hans logik inte är tillräcklig. Jag gillar det däremot. Här serverar vi ett litet klyshigt citat.

"Det är motståndet från den gamla kapitalistiska paternalismen som i de flesta länder förhindrar att denna jämlikhet att förverkligas."

Men det räcker inte, och de Beauvoir vill inte göra det så enkelt att kvinnor underställs på samma vis som klasskillnader underställer grupper under andra maktutövande grupper. Och vad för grepp som mer krävs kommer hon att utveckla.

Vad som hon själv dissar rätt hårt är det första kapitlet med biologiska förutsättningar, och hur de skiljer sig mellan män och kvinnor. Hon ber om ursäkt för detta kapitel, men hallå? Hur många är det inte som undrar vad det är ens kropp gör? Jag tror att dylika insikter är mycket viktiga för att förstå sig själv. Och då får man av de Beauvoir en rätt skyst genomgång på typ 15 sidor om hur hormoner, kalknivåer, organstorlek, fertilitet etcetera hänger ihop och hur de påverkar din kropp och dig som person.

Vad man dock redan här skönjer är ett förakt och en alienation från den egna kroppen. Påståenden som att de flesta kvinnor inte känner igen sin kropp periodvis, att man inte vill kännas vid den etcetera är rätt sorgligt tycker jag. Någonstans tycker jag att man ändå måste ta sig makten och ansvaret över sitt eget liv, och dit hör att gilla läget. Vi är födda med de här biologiska förutsättningarna, och många av dem är helt fantastika. Så jag säger gilla läget, men för den del inte att man ska ignorera dessa biologiska förutsättningar. Här tror jag istället på upplysning för att skapa bättre kontroll och självkännedom. Och då hjälpte till exempel det första inledande stycket om den biologiska kroppen mig mycket. Så man skulle kunna säga att den gamla klyshan - kunskap ger makt - funkar även här. Det är din kropp. Gilla den och lär känna den. På något vis är det som att de Beauvoir låter den manliga kroppen vara normen och som något avundsvärt. Det gillar jag inte. Men visst, tesen i hela boken är att utreda vad det är som gör kvinnan till det andra könet, vad som har givit henne mindre makt etcetera. Och vad som då också gjort mannens kropp till norm. Kan man ändå få önska ett litet större drag av exotiserande? Återkommer.

Om 16 dagar kommer jag och Jemma springa över den där bron för den här kvällen anmälde jag oss äntligen till Istanbul maraton. Egentligen ska man ösa på med massa duokontinetal euroasia grejer eftersom man kommer springa maratonet över två världsdelar etc. Varken jag eller Jemma är väl direkt några maratonlöperskor hehe, men personligen kan jag inte tänka mig något coolare sätt att se Istanbul på. Fatta den här sightseeingen, över 42 kilometer på en dag. När det blir jobbigt kommer jag tänka på: 1 - det är sjukt vackert. 2 - Jag är här! 3. Alla gator är avstängda, undantag ges för fotgängare på den där bron, det kommer vara en once-in-a-lifetime upplevelse. Eh.

Är så oerhört tacksam och glad. Även om allt inte är frid och fröjd. Även om man möter elitister och latmaskar och etcetera så är livet djävligt vackert. Och ett par trötta fötter i träningskor är kärlek, till livet. Och det fina i att jag kan sätta Marta Fernandez som emergencyperson även fast vi bara kännt varandra i en vecka. Endorfinkicken av en sån här grej är total och räcker i flera månader, om man nu inte typ bryter benet, får skavsår, löparknä eller andra grejer som kan vara i vägen.

Men okej, om någon som råkar läsa detta har något tips om hur man bäst klarar sig igenom ett maraton så tar jag tacksamt emot! Hur mycket pasta/ris ska man äta? Vad ska man ha i sina fickor? Jag behöver gel! Och kramplösare! Och helst snälla, astuffa personer som hejar.