är det mos eller magi?

Få ta emot besök från Sverige vid den lilla lilla flygplatsen här där man måste gå direkt ut på gatan från bagageutlämningen och där får jag stå i mörkret under palmerna. Oftast med en hel turkisk familj som följer med för att skjutsa och möta och prata turkiska med svenska gäster som fattar noll men är desto bättre på att le.

Att stirra på foton och nästan kunna föreställa sig hur det skulle vara att inte ha ett foto framför sig utan verkligheten. Att tänka armar ben, läppar som rör sig och orden som kommer där ur.

 

* * *

 

När jag får höra hemliga berättelser om hemliga pojkvänner. Och sörja alla de krossade hjärtan det här landet bär på. Då känns livet här på riktigt. Och min uppgivenhet på riktigt; vad kan jag göra?

Har en mapp på min dator som heter ”Musik” med 75,51 gb musik. Känns som stenåldern när man är van vid spotify. Inte veta vad som finns där i den gigantiska mappen, inte kunna lyssna på exakt den låten man vill. Men jag som inte har internet hemma får nöja mig. Just nu: allt av Lisa Ekdahl. För att hon kanske är Sveriges bästa vissångerska. Alla som kan borde gå och se henne live. Hittar samtidigt ett sex år gammalt dokument på datorn i mappen ”skrivet” med ett citat ur hennes låt nästa dag.

 

Jag ville vara den du tänker på när du står där för att gå och möta nästa dag.
Jag ville vara den jag, det ville jag.
Jag ville ge den kraft, som gudar allena besitter.
Jag ville ge dig det som får dig att lyfta din blick.
Jag ville ge dig det enklaste av det enkla.
Det du glömt att du har, som liknas vid magiska trick.
Jag ville ge dig det.

 

Och helt plötsligt känna närheten mellan sig själv som 20-åring och som 25-åringen med lite sorg i hjärtat över att inte komma ihåg hur hon, 20-åringen, tänkte när hon sparade ner det här citatet den 16 december 2005, klockan 00.30. Vem mailade jag den dagen? Vad tänkte jag, vem var jag? Dagen efter flög jag hem från Tyskland för jullov. En vecka senare satt jag och grät hemma hos mormor och morfar för att jag bråkat så fruktansvärt med min bästa vän och det kan jag fortfarande gråta över.

När det är stor demonstration på skolan med unga allvarliga arga människor som skriker i kör, ”glöm det aldrig, låt det aldrig glömmas”, om dels Saddam Husseins massaker mot Kurderna i norra Irak 1988, dels polisens dödskjutning av kurdiska studenter på ett universitet i Istanbul 1978, båda den 16 mars. En ung kvinna som går först och skriker i en megafon, alla andra som går efter. Om bilderna på mördade människor de har fasttejpade på sina kroppar, som de fäster på träd på vägen. Om hur de helt plötsligt lägger sig ner över hela bibliotekets innerplan som vore de döda för att sedan resa sig upp på en och samma gång och återigen skrika. Bra demonstrationsteknik tänker jag.

sitta på min institutions bibliotek med väggarna täcka av rangliga bokhyllor med turkisk litteratur, ordböcker, grammatik, dammiga osmanska texter, travar med papper och datorer från tidigt 90-tal. Sköna vadderade stolar i svart stål. En gammal man bakom ett skrivbord som läser en bok. Bord mellan bokhyllorna där turkiska studenter sitter och viskdiskuterar grammatiska termer. Ett bord inne i ett hörn, med fönster mot söder där solen lyser in och på min rygg. Där kan jag sitta och läsa mina artiklar om reformvilja, köpenhamnskriterier, eu-bedömningar, facklig aktivism. Dricker vatten och äter turkisk jordgubbsfromagechoklad.

Få sms från Sverige:

”örnarna sitter nu på Arlanda och väntar på mat. 3 pilleraskar inköpta. En klädnypa höll på att stoppa hela resan, dock.”

”du är ju gulligast och bäst i turkiet. Hundra eywallah-pussar.”

”plötslig panik – behöver jag visum till Turkiet?”

sms som börjar med ”hej, urgent fråga”, sms om bourdieu och skolan, sms som avslutas med ”längtar efter att få känna doften av ditt hår”, sms om att solen skiner i Sverige, om paggan, jämtin, juholt.

 

Små glimtar av allt som är Sverige för mig.

Längtar efter er.

igår kväll på bussen. min buss hela vägen hem till mig.
så säger tjejen bredvid mig plötsligt hej och frågar om jag heter maja.
sen förklarar hon att vi går i samma klass.
i mina klasser går mer än femtio elever.
men hon känner igen mig.
för det är klassen där alla skrattade så himla fint.

som Seylins mamma sa till mig när jag åt middag hemma hos dem i tisdags...
De älskar dig jättemycket ju i den klassen. Om de inte älskat dig hade de inte skrattat. Då hade de varit tysta.

och jag sitter där på bussen, det var igår kväll, och känner att det ändå är rätt fantastiskt.
efter tre veckor kan jag prata med Esra om vår klass, våra böcker vi ska läsa.
(jag ska läsa tre, de andra ska läsa nio. allt annat vore omöjligt.)

jag sa till min professor att jag hade svårt att förstå.
varför sa hon.
sen sa jag att det var omöjligt att läsa nio böcker.
jaha sa hon.
går det bra om jag läser två eller tre?
okej då sa hon.
var det något annat?

och Esra tyckte det var bra.

Kliver av bussen och en kille kliver fram och säger hej, vi går ju i samma klass.
Ska du också åt det här hållet frågar jag.
Vi bor i samma område.
Han hette Mehmet Ali.


Elam heter hon som jobbade på biblioteket.
Med henne får man hänga i receptionen,
låna datorn där.
Prata osammanhängande om allt och inget.
Och hon bor i området bredvid mitt.
Hennes pojkvän i Daglioglu.

Och jag har äntligen lärt mig att bara ta en dolmus hem
när jag är för trött
och kan gå av ett kvarter hemifrån
vid Kebapsekacir.

"Om jag hade mött den där tiggande kvinnan i en skog, eller på ett fjäll, om det bara hade varit hon och jag? Inte hade jag kunnat gå förbi henne. Inte i den tomheten, i den tystnaden. Men här, i stan, blir vi inte människor för varandra fast vi är på bara två meters håll. När man är många kan man inte, hinner man inte, bli individer för varandra. Då kan man inte vara bara en kännande medmänniska med sina instinkter i behåll.

-
Det är då vi utmanas. Det är då det krävs att vi blir politiska människor. Politiska människor – men med våra instinkter i behåll. Det är då vi måste minnas. Minnas det gemensamma: sårbarheten, behoven. Den nakna hungriga kroppen. Och det är då vi måste veta. Veta att det är så oändligt mycket slump i var just jag hamnar på jorden, i hierarkierna, i historien. Veta att min rikedom inte beror på att jag har arbetat hårdare eller varit duktigare än kvinnan som sitter där utanför Konsum och tigger.[...]
-

Rädsla gör sällan vackra saker. Får oss sällan att växa. Rädsla kan leda till handlingar som räddar oss. Men inte mer. Att göra rädslan till drivande kraft i människor är inte att bygga ett samhälle.

-

Men är det inte just vad vi håller på att göra nu? Att inte bygga ett samhälle."

...

...

Det verkar som att Nina Björk är tillbaka som krönikör på DN kultur.

 

Nu nu nu har jag skickat in feta ansökan till SRII's mindre stipendium. Hela trettio minuter till godo. Och känner på riktigt hur jag längtar efter att hänga på de där bakgatorna igen, på små små pallar, ännu mindre teglas, långa båtturer och fåglarna i svärmar kring ångbåtarna. Resa österut med tåg mot städer som Batman, Diyarbakir, till Syrien.

Välkommen tillbaka.


Det har varit tider för att sitta i fotöljen. Baka kakor. Kolla på Greys. Skriva tentor (goddammitdetvarjobbigt. Compartive politics of the middle east = slut!).

Men även tid för en och en halv veckas påsklov. 21 ägg har hittills ätits. Kokats, stekts, smashats. Inte in i väggen. Långa promenader med hund, hundar. Vänner på besök, nästan hela familjen samlad. Läst Anne på Grönkulla, de delarna när hon pluggar på högskola, har friare och är lika gammal som jag fast för 130 år sedan. Känns inte så hemskt annorlunda.

Annars då?


För er som inte visste det, jag är djävligt huslig.  Här några tecken på det;

1. Stekte nyss ett ton champinjoner, grejade en omelett (utan povel ramles bästa recept), slängde på ost, provocerade min syrra att slänga en chokladkanin i väggen för att få den att gå i 1000 bitar. Det gjorde den inte, så vi åt upp den som den var, rädd att hunden skulle hitta små bitar och bli sjuk.

2. Vi var och fikade på kafé Kaka här i Norberg. Sörgårdste (som brukar vara slut i alla affärer men inte här) tog jag, Koko tog cappucino. Två sotare var också där, den ena såg hemskt trevlig ut. Han åt en kanelbulle till lunch. Också hemskt trevligt. Den andra åt bakad potatis med en gul rör som såg hemskt svårsmält ut. Annars var det lugnt på stan.

3. Håller i detta nu på att baka detta bröd:

Kalljästa hurtbullar
2 dl fil eller annat
2 dl kallt vatten
1/3 paket jäst
1 msk kallpressad olja
3/4 msk salt
1 msk honung
1 dl krossat linfrö
1/2 dl vetekli eller annan kli
1 dl rågsikt
4 1/2 dl dinkelsikt

Rör man ihop fil, vatten, jäst, olja och salt i en bunke då.
Tillsätt resten. Rör. Ställ in i kylskåp lika lång tid som en natt varar.
Tar man ut bunken ur kylskåpet när tiden är slut, häller upp degen på mjölat bord, ugnen står på 250 grader. Tryck på degen! Dela den i ojämna bitar! Släng in plåten, men också 1 dl vatten på botten, grädda 10-13 minuter!

Jaja det här brödet verkar smidigt och enkelt. Att det kan bakas beror på att jag är hemma och att här finns dinkelsikt, vetekli och sånt. Men kanske nått för St:Johannes också?


ps. Ägnat denna dagen åt att lyssna på följande låt: Klicka på den här länken, tryck på på play. Kolla också på video om Tokyo.

Igår hade vi en överraskningsfest för Linuz. Han intygar att han blev mycket överraskad. Vi hade fransk afton, en liten grej vi brukar syssla med när exil-parisarna längtar för mycket tillbaka, åtminstone kan vi fortsätta i samma stil i framtiden. Och därför ska jag blogga de här bilderna, det blir som ett litet inredningsreportage över vårt kök. Under fem timmar rörde vi oss inte därifrån faktiskt. Kanske kan man sträcka det ännu längre för min del. Jag var i köket säkert 12 timmar igår. Så lång tid tar det att göra creme caramel, fransk löksoppa, äppelflarn, bröd och potatisgratäng, rattatoile och andra saker. Tog paus på 2,5 timmar för att ha seminarie på Israel-Palestina konflikten.

Josefin och diskbänken.

Aaron, Linuz och jag försöker vara med på bild.

 

Vi inreder helst vårt kök med vilt diskuterande människor.

 

Linuz vispar grädde. Jag fotar.

 

Jonas hade mustasch.

 

Tre x synfel

 

Tur man har syskon.
Jag har exempelvis en syster i London. Idag tänker jag inte blogga, tror jag. Men länka till ett blogginlägg som hon skrivit om mig.

Jag har sedan i förrgår en bror i Köln. Och en annan i Stockholm.
De finns!


Pusspuss.

Precis gick någon förbi mitt fönster och sjöng rövarsången. Mäktigt på ett stillsamt vis.

Detta får inleda lite av ett hej från det här nya livet som bara snurrade igång. Satte mig på ett tåg från Istanbul och nu känns det som att jag kommer ihåg varje sekund som gått sedan dess, varje steg jag tagit. Hur det kändes att stiga av perongen i Sofia med en väska som var så trasig att den inte gick att bära, hur ostmackorna i Belgrad smakade, te på vägen upp genom Tyskland men också varje lagat mål mat, alla kramar i Sverige, Uppsala, Norberg, Stockholm. Hur det är att promenera ner till gamla torget och gå upp på statsen. Hur min finlandsvenske metodlärare låter när han ler och säger "inte ska man dö eller, det är inte bra" när han tjuvlyssnar på vårt uppsatssnack. Han är bara för gullig. Lite så är det, allt är lite gulligt. Och lite hemskt dubbeltydigt. Hur är det att ha två liv, frågar man sig?

Nu har jag ett fönster ut mot vägen, ser människorna vandra förbi, hör deras sånger, iaktar strävan hemåt eller bortåt mot Flogsta eller varför inte ner på stan.

Det här med att som komma ihåg varje sekund, varje detalj, det handlar ju lite om att vara på helspänn. Lite så är det nog. Det snurrar; hur ska det bli? Ska det bli uppsats, kommer det bli vår, hur är det att jobba, hur mår familj och vänner? Många frågor och inga entydiga svar. Tillbringade nyss några timmar med att dricka te och skriva visdomsord på planeringspapper. Le lättsamt, skrev jag. Det är som kloka människor säger; le! Det blir roligare.


Vårens kodord:
Mysigt - varför inte liksom?
Fantastiskt - det enda adjektivet som behövs.
Harmoniskt - man måste ha balans mellan prylarna man sysslar med.


Välkommen tillbaks till Uppsala bloggen. I vår ska vi plugga, mer exakt skriva en c-uppsats i statskunskap med fokus Turkiet, läsa jämförande mellanösternpolitik, jobba med Tvärdrag, vänta på våren, hänga i kökssoffan.


Puss&kram

 

 

Kunde så klart inte hålla mig. Hittade Kulturbloggen om Schyman i let's dance. Jätteroligt.

Kulturbloggen skriver att Schyman blivit kritiserad för att hon efter detta inte kommer tas på allvar som politiker. Så desperat kritik, tycker jag. Fi kommer vinna på detta.

Läs Gudrun Schyman på hennes let's dance blogg här.

 

 

Bron över Bosporen var extra pyntad på nyårsnatten.

 

 

Här får ni en bild från förra nattens radarduo, och ett sjukt gott nytt år önskar vi er. Marketa har precis godkänt publiceringen genom att säga - Yeah, what ever. Vilket betyder en massa kärlek från oss båda, till er alla.

 

 

Nyårspussar! Athena från Aten, till höger, det tycker jag ofta är underhållande.

 

 

Så gott nytt år puss till alla. Hoppas året startar bra med massa snö, eller sol. Vi hade 20 grader varmt och solsken igår. Idag kastvindar och spöregn blandat med hagel.

 

 

ps. idag är det en anagramdag. Kolla! 20100102.

ps2. I natt var det jordbävning här. Tydligen. Jag och Desi trodde att det var åska. Andras sängar skakade. Inte min.

 

Serkeci, tågstationen på den europeiska sidan av Istanbul. Tåget mot Sofia står redan inne.

 

 

Vi vinkar av de som ska åka! Så fint tåg, så fina resenärer!

 

 

Med storebröder kvar promenerar vi hemåt längs med kajen i Eminönü. Några eldar, sedan går vi över bron till Karaköy. Hamnar på ett spanskt ställe med några som spelar live en trappa ner.

 

 

Äter en sista frukost på en bakgata där vi bodde i Cihangir. Slutet på två veckor av semester för min del.

Känns som världens lyx att få ha haft hela sin familj på besök. Känns fortfarande som lyx.

 

 

 

 

Jag har fått en ny t-shirt och spenderar en måndagskväll med att lyssna på Hello Saferide och fundera.

Nu ska jag ta bussen och möta Karin! Låt lugnet falla sig!


Puss alla!