Vad gör du när du är stressad?
Skulle inte du vilja ha lite toblerone?
”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete. En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, att hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan. För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen [...]
Målgruppen har till viss del varit mer resurskrävande än vad Arbetsförmedlingen kunnat förutse [...]
I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris. Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.”
Läs Marika Åsbrink Lindgren för en fullständig rapport om vad som hänt med de utförsäkrade.
Igår var vi ute och knackade dörr. Då köpte vi toblerone. Och sen sa vi hej, vi kommer från socialdemokraterna och är ute och knackar dörr här i området. Skulle du vilja ha lite toblerone?
Opinionsundersökningar - lögn och propaganda
Könsmaktsordningen i kulturvärlden
Här är fem artiklar att bli arg över.
När jag började som kulturjournalist var sextrakasserier vardag - Åsa Moberg om att bli tagen på brösten i hissen.
Manliga genier med rätt att svina - Åsa Beckman om att bli förvandlad till en sexualiserad kropp utan att någon bryr sig.
Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla - Katarina Wennstam om sin nya bok Alfahannar och gamla bok Skuld - om våldtäktsoffer och hur det blir deras fel i rätten.
Manliga skådespelare ofta aggressiva och utan empati - Jessica Zandén om hur män som spelar teater kan bete sig hur som helst.
Teaterchefernas ansvar att sätta stopp för männens sexuella trakasserier - Vanja Hermele om hur kvinnor inom teatern förnekas sexuella brott och skyddar män.
Och det pratas om alkohol och alkoholism i samband med flera av deras texter. Vad är det för ursäkt! Ska alkohol få legitimera en patriarkal kultur?
Sluta skydda alkoholister.
Det räcker nu
Tror på människan, faktiskt. Och dens förmåga att göra gott. Ta sig framåt, vidare.
Även i tidningsbråk. Även mellan Tvärdrag och Arena.
Vi behöver båda. Men vilja måste uppvisas för att skapa ett nytt samhälle, vi kan inte acceptera detta stadie. Tilltro till en kollektiv lösning måste finnas. De som säger att det inte går har sagt det förut. De hade fel då, de skyddade sitt eget territorium då och de gör det nu.
Har ett stort hjärta.
Ska återkomma. Dras hela tiden till den här frågan - det tar mycket energi.
För den som inte känner mig så mår jag väldigt dåligt av bråk - fysiskt. Det gör ont i magen.
Men nu ska jag skriva järnet, skriva uppsats, och inte dras ner i något som egentligen smärtar inombords.
Inte just nu, men senare.
För det är viktigt.
puss på er.
Det våras för ideologi
I februari kickar vi gång!
Är typ hög, för det känns som att bra grejer är på gång.
Läser min chefredaktör i aftonbladet som lite paus från plugg. Det handlar om vänsterns idépolitiska debatt.
Post-postmodernismen, post-Giddens, post-modernitetshets, post-tredje vägen. Hejdå Schröder, Blair, Persson. Det kommer något nytt nu. Något nytt som är ideologisk, står på globala ben för global solidaritet och ett hållbart samhälle. I val efter val har mittencentrering straffats medan partier som vågat vara ideologiska har belönats. Europa är inte rött längre. Man måste stå upp för de värden man tror på. För den värld man vill ha. För livet, och att det ska gå att levas. Fullt ut. Politiken ska leda, inte ledas?
(I plugget handlar det om att jämföra mäns våld mot kvinnor i Sverige och i Turkiet. Läser Aftonbladets eliminenta sammanställning om mord på kvinnor. Beskrivningarna av omständigheter är slående lika de jag läser om i KA-MERs rapport om heders våld i syd-östra Turkiet. Antal fall skiljer sig heller inte åt, om man gör det hela relativt. Sjukt intressant. Sen drar jag på lite analys med infallsvinklar:
1. Rör det sig om att patriarkalt våld i stil med svensk feministisk debatt? Schyman!
2. Ska detta bäst förklaras med sociala, kulturella, samhälleliga omständigheter i stil med en kultur-relaterad debatt. Kurkiala!
Mordet på Fadime och turkiska filmen Mutluluk är min emperi. Detta är sjukt kul att göra. Lär mig massor.)
Ha en fin dag!
Puss&kram
Segregation till följd av slöjförbud, patriarkala normer, slöjan som maktattribut, som symbol för kolonial motstånd, solidaritet med Palestina, motstånd mot sexism och objektifiering
Kvinna
Chagall
Människa
Håller fortfarande på med den här uppsatsen. Att frivilligt bära slöja - förtryck eller maktsymbol?
Ska fortfarande göra om presentationen på fredag. Har slutprov i turkish foreign policy imorgon. Var i biblioteket mellan 09-24 idag. Min favvo bibliotekarie var där. Ska sova nu!
Puss
- Get yourself together
Så när först dena ena killen, han som gjorde sin presentation först, pratade i en halvtimme och orientalismens inflytande på bilden av homosexualitet i ottomanska riket och diskuterade 1800-tals filosofer, deras teorier och deras sexliv, då tänkte jag. Shit vad han verkligen har läst allt och kan allt om de där snubbarna.
Och sen håller min finaste Antruschka ett exellent föredrag om vanliga kvinnors liv under ottomanska riket. Vilka rättigheter de hade, position i samhället, möjlighet till utbildning och arbete. Med en handout och väl påläst om de fall som Galatadomstolen behandlat i ärendet.
Typiska bra historiker, på temat Gender.
Så när jag skulle prata om slöjan, dess symbolik, de som försvarar den, och om motståndet mot imperialism och hur slöjbärandet borde kunna ses som ett uttryck för femme-feminismen, och att förbjuda slöjan bara har visat på ökad segregation och stigmatisering av kvinnan så kunde jag inte. Men om hur man också historiskt kan visa på slöjans symbolik och betydelse, dess funktion i samhället inte bara i islam utan generellt så gick det inte.
Handlade aldrig om exakta referingar (förutom till koranen och alla andra böcker jag läst) men om funderingar.
Det passade inte in i ramen.
Fan vad det sög att inte våga stå upp för det som jag själv har suttit och tänkt på i flera veckor.
Ska göra ett nytt försök. På en gång. Och nästa vecka ska jag stå där igen och då ska jag våga kritisera turkarnas civil law och säga att de inte är bättre än fransmänne och kanske vara lite för onyanserad men jag måste ju våga säga det?
Deras så kallade befrielse av kvinnans rättigheter har skapat en djup klyfta mellan rik och fattig, akademiker och arbetare, stad och landsbygd. För om man 1927 säger att utbildning och arbetsliv enbart är till för de som uppfyller kraven på att vara en modern kvinna, då skapar man också en stor grupp som aldrig ges tillträde till detta liv, för att de av olika anledningar inte vill uppfylla normen som modern kvinna. Atatürk förbjöd aldrig slöjan, men han skapade ett samhälle som skulle vara modernt enligt västerländska kriterier, i imperialismens fotspår, och han skapade ett inhemskt förakt mot de människor som vägrade uppfylla normen. Det råkade vara de fattiga, outbildade på landsbygden. Fram tills 60-talet bodde de kvar där men sen kom en våg av urbanisering, som vi fortfarande ser. Det är när dessa människor nu reser sig upp, vägrar trampas på som Turkiet anklagas för att islamifiseras. Ett krav har varit att få tillgång till utbildning, även om du bär slöja.
Har läst på om den svenska debatten. Om den franska. Och det sägs rätt nasty grejer, men det är värre här. I Frankrike är det nu ca 150 elever som är relegerade på grund av att de vägrar ta av sig slöjan. Vad har man gjort för att hjälpa deras situation då? I Turkiet skapade man samma förtryckande struktur mot några miljoner. Som inte gavs en chans.
Slöjan är en tygbit, en symbol. Bara för att man tar bort den så tar man inte bort mannens kontroll av kvinnan. Historiskt sett har slöjan bara varit en symbol för kvinnligheten. Och med kvinnligheten kommer hennes diskriminering för makten, offentligheten och hennes povra juridiska rättigheter. Ingen möjlighet till utbildning, ingen rätt att skriva böcker. Vill man förändra något, ge hennes samma juridiska rättigheter, fram med kvinnliga politiker och utbildningsplatser. Att ta bort slöjan hjälper inte, det ser vi ju i Sverige, Frankrike, vart som helst. Det är samma strukturella förtryck där kvinnan tillskrivs en annan funktion. Inom islam är symbolen en slöja. I Frankrike ett par höga klackar. En kvinna som ska vara liten och gullig, klä sig sexigt, se ut på ett visst sätt, inte ha för kort kjol, för djup urringen etc etc. Ska vi förbjuda slöjan, kan vi förbjuda detta också, är min mening.
Man ska alltid vara på ett visst sätt, hela tiden. Och klart som fan att det ska finnas ett motstånd mot det.
Feminism och kvinnlig frigörelsekamp måste få vara olika saker. Pallar inga fler mallar kring vad som är rätt och fel.
Allt som har med islam att göra är ett hot mot konstitutionen här. Just idag är jag så trött på det. Just idag är jag beredd att säga att det är turkarna som förser Sarkozy med hans argumentation. Det är ju samma slödder där som här.
Demokratin då.
Religionsfriheten.
Lika rätt till skola.
Solidaritet, jämställdhet.
Nehej, ni tyckte inte att det var en bra idé. Kommer tillbaks senare, när jag har lite mer tilltro till mig själv och mänskligheten.
Generationen som gör skillnad
Har precis bestämt med min storebror att han ska sova, jag ska snart påbörja tredje skiftet. Kör en timmes uppsatsskrivande fram till 01, sen sömn (kanske lite guds tre flickor).
Annars då.
Vi körde rätt hårt på 1000 kg klubben ikväll. Det är vår klubb för att hantera sitt co2-utsläpp på ett mer personligt, kanske lite mer greppbart plan.
Visst, det handlar om de politiska incitamenten och om de politiska reformerna, i det stora hela Och sen kör vi vår lilla grej där med lite allt vi kan komma på. Utgångspunkten är att kolla hur mycket man släpper ut med sin livsstil och sedan förbättra sig.
Antingen så satsar man på att sänka med 1000 kg.
Eller så kan man köra hard core och försöka komma ner till 1000 kg blankt.
1000 kg blankt är vad som sägs är hållbart för framtiden. Säg vad du vill om det.
Som Jonas, en av 1K officers, har sagt:
- Vi ska bli generationen som gör skillnad.
Häng på, om du vill. Sök upp oss på fejjan, presentera dig på wallen och var med i diskussion-trådarna!
Just nu finns co2-smart semester, Bikten, Skämt för att retas med de som har dåligt co2-samvete, länkar för alla test man kan göra och till annat som är bra och ha. Här finns dessutom utrymme för alla diskussioner och funderingar. Det finns plats för dåligt samvete, men också för förändringsvilja.
Just nu söker vi speciellt efter folk som vill röra om lite i grytan med både ris och ros! Vi vill ständigt förbättras. Vem som än läser får gärna vara med. Maria Wetterstrand, Svensson Svensson, Kofi Annan eller din granne.
Välkommen.
Mer politisk kultur!
I somras sträckläste jag den här boken. Fick precis ett mail från författaren som uppskattade vad jag skrev om den på dagens arenas redaktionsblogg i somras. Kommer mest ihåg att jag var fruktansvärt upprörd över Hägglunds - Verklighetens folk - och försökte drämma till i den debatten så fort jag bara kunde. Men just om den här boken då, den var så upplyftande, det är en fantastiskt skildring om ett teatersverige. Men också något mer, ett rop i rymden som kanske kan ge eko. Politik kan inte förpassas till att vara betalda byråkrater och betalda folkvalda som åker på kongress. Vad vi gör med våra liv är ju politiskt, dina val. De kommer bestämma hur världen ser ut. Om du väljer att flyga, hur mycket du shoppar, vilket jobb du tycker du har rätt till, respekten för ditt eget värde i kombinationen med respekten för andras världen. Att handla cykelsadlar på Claes Ohlsson är ju fruktansvärt politiskt. Allt. Kanske är det för mycket, så då blir det bara apati. Ingen vill lyssna.
Men hallå, det privata är politiskt. Tankar, känslor, handlingar. Liberal individualism kanske försöker ta det ifrån det politiska samhället? Skönjer vi en sköt-dig-själv-skit-i-andra mentalitet som bygger upp en apatins högborg? Om det privata inte är politiskt så behöver man ju inte ta ansvar. Och det är väl exakt vad alla dessa människor som inte ser konsekvenserna av sina handlingar lever efter?
Men vad jag minns nu är hur jag längtade efter mer politisk kultur som inte behövde rymmas bland paragrafer och politiskt korrekthet, utan som mest kunde få spinna fram ur engagemang och glädje.
Det finns massa bra, Då kan man lika gärna kittla varandra, till exempel.
Den kan man köpa via Atlas som gett ut den. De har bara bra böcker faktiskt, så kolla lite.
ps I. Nu längtar jag lite efter Sverige och få bita tag i dessa frågor igen.
ps II. 1987 i Turkiet var "det privata är personligt" den feministiska rörelsen slagord. 1988 ändrades lagen som Atatürk etablerade 1923 med republikens grundande. Blev tillåtet att söka jobb utan sin mans tillåtelse, förbjudet att slå sin fru i uppfostringssyfte, etc. Privat eller politiskt?
Läs Parvin Ardalan.
Minns när Parvin hade tilldelats palme-priset för sin kamp för mänskliga rättigheter med fokus på kvinnors rättigheter, och skulle komma till Sverige. Jag skulle ha intervjuat henne då, visste inte vem hon var. Det vet jag först sedan dess. Vilken människa.
Hon fick ju inte komma, som ni kanske vet. Hon förbjöds att lämna landet. I höstas var hon på bokmässan i Göteborg, men då var jag ju sedan länge i Istanbul.
Lätt dagens idol.
Lex Täby
Men denna nya insikt spred sig inte i partiet. Eller var det bara ett taktiskt spel? Fotfolket fortsatte i alla fall framåt med språng trots att ledaren tycktes ha kommenderat halt.
Ett antal kommuner och åtminstone ett landsting, med Filippa Reinfeldt som ledande politiker, har fortsatt att driva linjen att privat drift per definition är bättre än kommunal. De så kallade avknoppningarna har kunnat pågå trots starka invändningar från jurister, politiker i minoritet och från företag som inte fått möjlighet att lägga anbud på verksamheten. De företag som slussats in i gräddfilen har kunnat tillgodogöra sig under lång tid upparbetade värden och omsätta dessa värden i kontanter vid vidareförsäljning. I vissa fall har de också, till följd av att värdet av verksamheten nollsatts, kunnat ta ut snabba och orimliga vinster, till exempel inom förskoleverksamheten i Stockholm."
Läs om Täbys privatiseringar här.
Vad den här artikeln konstaterar är att med Filippa Reinfeldt i täten förverkligas den politik som Reinfeldt utåt förnekar. Istället är vikten av kommunala skolor en underbar insikt hos honom, som han uttrycker det. Minns att Filippa uttryckte sig liknande om offentlig vård - om vikten att satsa på den. Har det hänt? Nej. Det är väl ingen som undgått Filippas Reinfeldt som makten bakom personen, strategen, den högra handen etc. Äsch, det spelar ingen roll huruvida hon är hjärnan eller. Men typiskt fall av bad cop / god cop.
Ett fult spel. Ett så uppenbart fult spel. Heder åt det folkpartistiska kommunalrådet som står upp i Täby.
Dagens feminister: Annika Marklund, Karolina Ramqvist, Nina Björk
Sen skrev Ramqvist bitskt påhopp på SSU-feminismen, som var fördömmande och oattraktiv.
Ramqvist själv. Är kanske ny feminist.
Har utvecklat sin feminism.
Till att inte handla om systerskap utan om så många fler variabler.
Förtrycket är inte mellan könen.
Systerskap finns inte.
Kvinnor förtrycker kvinnor.
Kvinnor såväl som män förtrycker baserat på klass, etnicitet, nationalitet, rang och hierarki, och kön.
Man läser Ramqvist med fördel i Arena, hennes krönikor i DN, hennes egna böcker och de antologier där hon medverkat. Ett exempel är KÖNSKRIG, som kom ut för nått år sen. Kanske rent utav nästan 10 år senare än Fittstim. Men den når inte riktigt fram.
Det här är Marklunds poäng:
"Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än."
Marklund läser man i Aftonbladet, Sofies mode men också med fördel på hennes blogg.
Marklund är upprörd över att folk gör slut med feminismen. Jag funderar på om vi kan återanvända ett grepp från min galna lärare i Media&Politics här på Sabanci. Första lektionen sa hon simpelt som så att hon inte ville ha några uppsatser med basala feministiska statements, hennes poäng var att det är inget att skriva specifikt om, det är ett analysgrepp som ska vara inkluderat i tänkandet. Snälla, gör mig inte besviken, sa hon. Normkritiken ska inte behöva egna uppsatser utan vara en naturlig del av akademiskt skrivande.
Och om feminismen i Sverige - nej, vi är inte där än. Men kanske kan man kan tänka på samma sätt. Det blir lätt rätt förlegat, tjatigt att ha den stämpeln - enbart. Kanske man idag få kräva att jämställdhet ska vara ett välintegrerat perspektiv i tänkandet, behöver inte vara ett statement.
Så tänker jag lite.
Så det intressanta blir istället vad som kommer sen.
Hur når man dit, vad är man intresserad av sen. Finns det vinning för nya sätt att skapa ett jämställt samhälle på? Andra värderingar som kan få plats.
Eller vill vi ha ett samhälle där man ska ha bäst karriär, vara snyggast och ha mysigast familj?
När jag intervjuade Nina Björk i våras diskuterade vi om feminism kan vara att stå upp mot diskriminerande förtryck - i allmänhet, och om socialism då är feminism. Så tänker man vad mycket enklare det vore om det hade varit så från början. Arbetarkvinnans rättigheter lika mycket värda som den arbetande mannen. Men man skulle ju bara fixa lite först och sen har det gått djävligt sakta för kvinnors rättigheter att komma ikapp. Det vore helt enkelt på tiden att vi ska kunna konstatera att det här med att samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter för män och kvinnor är en naturlig del av socialismen.
Men så blir det så klart en tolkningsfråga - i vilken utsträckning ska detta ske? Att raka eller att inte raka benen? Är vi intresserade att bryta könsgränser, sluta tro vi behöver uppfylla normer och leva i statushierarkier för att vara normala och må bra. Kanske människan inte mår bra utan det? Det är ju sådant man måste bestämma för att kunna fortsätta utvecklas som feminist. Vilket samhälle vill man skapa?
Gott nytt år, god fortsättning
Önskar alla den bästa av dagar just idag. Inte för att det riktigt känns som ett nytt år så klart, men igår var en så fin kväll och idag en fin dag.
Bilden är från trappan till b11 där jag bor. Vi sprang till bussen och konstaterade samtidigt att den solnedgången, som var då igår, var den vackraste vi sett. Bilden gav en sådan blek kopia, som bilder kan vara. Kameror, speciellt mobilkameror, kan verkligen inte fånga stunden. Stunderna finns i mitt hjärta istället.
Och nyårsfirande.
När jag började här trodde jag aldrig att den här erasmusgruppen skulle vara några som jag skulle sitta på en vegetarisk restaurang och äta middag med idag. Det var himla fint. Halloumiwrap med krossad aubergine i tomatsås. Innan hade jag ätit kakorna som Marketas farmor och farfar bakat och dekorerat. Tjeckiska julkakor alltså! Kan bara tipsa om deras hemgjorda fyllda rån. Man köper rånen, som kan man ju lägga vad man vill emellan, de kokar en kolasås på kondenserad mjölk, ni vet när man kokar hela burken i typ fyra timmar tills det blivit kolasås, detta blandat med valnötter. När man äter dem mår man väldigt bra!
Tog en smal gränd ner till Kabatas och steg ombord på en båt.
Det var många nyårsmänniskor men jag hängde mest med Marketa (ingen högodsare) men sen hängde jag nästan ännu mer med Amir som är en masterstudent från Teheran (högst otippat). Ni som känner mig kan ju tänka er att jag är en sucker för att få höra insideshistorier från iranska studentuppror. Jag har skrivit om Amir tidigare. Tror jag nämnde hans vänner som fortfarande sitter i fängelse sedan upploppen och revolterna vid valet i juni. Om ni läst tex DN så ska det ju klassas som att vara "gudsfiende" om man är emot regimen numera, och detta straffas med döden. Moharabi heter det, och är man det så står det klart och tydligt i sharia-lagen att det är dödstraff som gäller. Det är Ashura nu, tio dagar, det tar slut på söndag. Upproren lägger sig inte, regimen slår tillbaka ännu hårdare. Motorcykelattacker med tårgas, pepparsprej, järnkedjor. Och så skjuter de. Men också rapporter om poliser som vägrar bruka våld mot demonstranterna. De som var de starka ledarna, politiker etc sitter ju nästan alla i fängelse nu. Idag är det vanliga människor som riskerar livet för kampen. Samtidigt går Mousavi ut med en varning. " -'Jag är inte rädd för att dö för folkets skull. . . hårda ord kommer att resultera i uppror. . . vallagen måste ändras och politiska fångar måste friges"' konstaterade han på fredagen i ett uttalande på sin webbsajt Kaleme." Det är en andra våg, var kontentan av DN's analys över de senaste dagarna. Amir var inte så pepp på att fira nyår.
Jag skulle ju gärna göra en studie där va. Det är säkert farligt. Läser om hur studenternas nyhetsbyrå blev attackerad av militären när de jagade demonstranter. Misshandel och en skalle inslagen. Annars är det det gamla vanliga med censur av internet, det är proxy-servers som gäller om man vill använda mail, facebook, twitter etc. Den senaste veckan har man dock inte alls kunnat kolla sin mail. Går inte att ha kontakt.
- Because of this everyone thinks I'm not a muslim, sa han och visade halsbandet med något som liknar en fågel, en blomma, ett kors, ett flygplan på samma gång. En symbol för en naturreligion som var vanlig i norra Iran. Han hade fått den i present när han var liten, han tyckte om själva symblen. Men religiös?
- Not at all. Stupid, stupid religion.
Mmm. Så kan man ju uttrycka sig. Ganska dum. Som kan bestämma vem och vad som är guds fiende och straffa det med döden. Det finns så mycket goda krafter i Iran, och nu skjuter regimen sina egna på en av de heligaste högtiderna. Det kommer snart spåra ut, hoppas och tror jag. En frihetskamp som gör väldigt många människor rädda. Korrupt stat som tar alla oljepengar och förtrycker kvinnor och studenters kamp. Studpid religion. Något måste hända snart. Stora goda krafter. Även om Mousavi kan vara lite skenhelig med sina åtta år som premiärminister under Brödrakriget mot Irak på 80-talet, så ville han möta upp krav från omvärlden om kärnvapen. Reformer för människorna. Iran skulle vara något annat.
Bara tänker att det är ett rätt skönt statement. Att ha ett smycke som symboliserar motståndet.
Men det var en fin kväll. Man tror inte att det är sant när natten är varm, ingen jacka, bosporen bron är extra pimpad, vi glider runt på vattnet, genom staden i mörkret timme på timme. Båten gungade inte speciellt. Det var inte jobbigt att vara på en båt. Nyår slutade inte i någon katastrof utan mer med att vi köpte vatten och kakor och tog bussen hem. Somnade framåt 06-tiden och har spenderat eftermiddagen på Piazza.
Istanbul - Belgrad - Villach - München - Köpenhamn - Stockholm
Men kanske är det lite riskabel tid? Risk att det blir kallt, snö, förseningar? Jag vet inte med hur mycket marginaler man måste räkna. Kommer man dö lite grann av att inte få stanna, strosa runt i alla de här städerna utan mest expressåka hem för att börja skolan (om det nu finns någon skola som vill ha mig)? Vet inte. Men vet att det här känns så mycket roligare än att flyga hem. Blir dessutom stressad av tanken. Har ändå ingenstans att bo!
Jag ska kolla med resebyrån här om de kan boka det hela genom interrail kort och sen håller vi tummarna för att det inte är sjukt dyrt med tilläggsavgifterna som krävs för liggvagn mellan München och Köpenhamn och reservationsavgiften som krävs på x2000. Här nere i mitt hörn av Europa kostar sådant typ 167 kronor. Det gör det ju inte alltid.
Okej, det är ju just det här som är grejen. Jag har funderat på om jag har tid. Det har jag nog. Nu funderar jag på om jag har råd. Det är frågan. Det är ändå kanske tre gånger så dyrt som det skulle vara att flyga. Ekonomiska incitament? Min egen lilla logik är att det måste kosta att välja alternativ som är bättre för miljön. Och i de flesta fall är de bättre för dig också.
Ibland vill jag sluta flyga, ibland vill jag förbjuda alla bilar, ibland är man naiv, ibland är man progressiv. Hem måste jag ju komma, till den 25 som planen är.
Reinfeldt bakbinder sig själv med sin retorik
Brottas med textinlämningar samtidigt som jag vet att mina kära besökare redan landat i Istanbul.
Har media&politik och klassen konstaterar krasst att vad gäller public opinions så är det enda vettiga att det är de upplysta som ska tala. Allt vi talat om tidigare körs över, för menar man att de upplysta ska tala så spelar det ju ingen roll att många inte röstar, inte läser tidningar, inte deltar i debatter etc, för deras åsikter är ändå inte viktiga. Och någonstans anar jag att det här hit min lärare kanske vill komma. Kändes typ som ett slag i ansiktet. Men i Turkiet har man ju aldrig brytt sig om människan. Man styrs enligt sin konstitution som medför så stora problem, i dagarna förbudet av DKP exempelvis. Ungturkarnas revolution är en revolution av mentalitet och vilken moral som ska råda. Eliten. Intellektuell elit, samtidigt så förbannat osäker.
Men det är ju "dem" som kan tillgodogöra sig information och ha åsikter som ska lyssnas till, den aktiva delen av det publika är vad som ska styra. Hängde med hippiekillen i pausen. Han rökte och vad bitter över att han inte kände att det hände något nytt på denna kurs. Själv kunde jag inte sätta ord på mina känslor. Hög puls och hela kroppen skakade. Fick bara ur mig att denna kurs ofta gjorde mig så upprörd. Och jag vet egentligen varför. Det är för att vår diskussion hela tiden kretsar kring det publika i relation till media, politik och makt. Det är ju därför denna typ av studier är så fruktansvärt intressant, och viktigt. Men det gör också ont. Och för mig gör det tydligen ont på ett omedvetet sätt som får min kropp att skaka, mig själv att tvivla på exakt allt och våg av våg sköljer över naiva intentioner. Jag vet ju inte rikigt vad jag vill, tror tycker, vad som skulle kunna vara möjligt. Men demokrati förutsätter politiskt deltagande, och media är en väg för debatt, information och representivitet. Men också för propaganda, manipulation, maktutövande. Det är föraktet för människan och girigheten av makten som spelar spelet.
Vi ser det ju hela tiden och i Sverige och vart som helst. Men Turkiet är annat, med extremt polariserade maktkällor. Det är militären, det är pengarna, det är religionen, och alla är de väldigt starka och medialt, vetes ej vad som skall litas på.
Och hemma i Sverige kör Reinfeldt på samma trötta retorik om att vänstern inte har några idéer, ingen politik, att höger och vänster inte skiljer sig åt alls. Så därför är han rädd för att folk kommer rösta på vänstern och Mona Sahlin som statsminister. (Idag skulle 50,3 % göra det. KD och C kommer krisa. Alliansen har idag ca 40 %). Och allt Reinfeldt kan säga är att det inte finns några idéer som skiljer sig åt i vänstern. Jag kan aldrig förstå vad det är han menar. Det enklaste är ju att peka på hur man historiskt har skapat olika samhällen utifrån vänster och högerideologier. Om olika människosyn. Men jag förstår inte vad Reinfeldt tror sig vinna på att argumentera för att det inte finns några skillnader. Ska folk singla slant eller, eftersom det inte spelar någon roll vad man röstar på. Det spelar roll, och det vet han. Det kommer fram när andra parter från hans lag argumenterar, hur hårt han än kör på sitt race med "vi tycker lika".
[Inget förändras av sig självt] - Wiehe och Afzelius skapar mening i denna eftermiddag. Som jag, hippiekillen och den NGO-engagerade tysken konstataterade idag: Det enda som funkar för överlevnad är att göra vad man tror på, vilket innebär att mindre tid läggs på annat. För hippiekillen innebar det att han inte skrev alla inlämningsuppgifter. Vi var först hela förskräckta, vadå, du blir du kuggad? Men vad gör det? Och dessutom, det var toleranta och resonabla lärare här. Är du på lektionerna, är du engagerad så fixar det sig väldigt bra ändå.
Om nått ska brinna krävs det eld, för ingenting förändras av sig själv.
Den globala överklassen har råd
"There is no planet B", läser jag.
Och hoppas, hoppas, så att det gör ont i hela magen att dessa ledare för dessa länder kommer komma överrens om sjukt progressiv politik. Förundras samtidigt över att det på några få år gått från gräsrotsaktivister till att bli något som gör många, många människor rädda, arga och därav handlingskraftiga. Jag tror på ilska över orättvisor som handlingskraft.
I lördags morse berättade Lara om sitt nya jobb. Hon är nyutexaminerad ekonom, med master utbildning. Hon jobbar på en amerikansk konsultfirma. Hennes lön kommer vara riktigt bra, berättar hon och är väldigt nöjd. 2000 lira i månaden kommer hon tjäna. Det motsvarar ca 10 000 svenska kronor. Detta är en tjej som pratar flera språk flytande, har en master från ett av Turkiets högst ansedda universitet, arbetslivserfarenhet från flera praktikplatser och dessutom en trainee. Jag har bott här några månader nu. Jag vet hur mycket saket kostar, ibland är det häflten av de svenska priserna, ibland är det lika mycket. Ibland är det väldigt, väldigt mycket billigare. Men bara hyran för en lägenhet är inte ovanligtvis 500-600 lira. Om hon tjänar så mycket vill jag inte ens föreställa mig vad man tjänar som en vanlig arbetare. Men det vet jag. Minimilönen är 475 lira. Det är mindre än 2500 kronor i månaden. Och visst, livet är ett annat här, man bor tillsammans med sin familj i högre utsträckning och det finns så många länder som har det ännu värre. Och minimilönen på 475 är den officiella så vad tjänar man då i den svarta sektorn?
Och ni vet hur mycket man tjänar i ett land som Sverige. Vi skattar, men det gör dem också, i så gott som samma utsträckning. Ni vet vad vi får för skatten vi betalar i Sverige. De får inte samma här.
Om 5 % av den rika världens BNP räcker för att hjälpa upp länder i Afrika etc, så gör vi det. Så här skriver DN:
"Tanken att fem procent ska gå från de rika till de fattiga är dock inte ny. Även G77-gruppens ordförande, Lumumba Stanislaus Di-Aping, har tidigare framfört snarlika krav.
Enligt utkastet, som ska vara daterat den 9 december, ämnar de afrikanska länderna också kräva 400 miljarder dollar här och nu som ska stötta i kampen mot torka, översvämningar och orkaner. FN har gjort bedömningen att de kostnaderna inte uppgår till mer än tio miljarder dollar årligen 2010–2012.
Även i-ländernas ambitionsnivåer på utsläppsområdet ifrågasätts av gruppen. Enligt de 50 staterna bör sänkningen uppgå till 52 procent till 2017 och med 65 procent till 2020, båda i förhållande till 1990 års nivå. EU har i dag angett 20-procentiga minskningsmål jämfört med 1990 års nivå till 2020. USA:s motsvarande målsättning ligger på låga fyra procent."
Så Turkiet kommer klassas som ett i-land när det kommer till detta och människor här, som tjänar runt 2500 kronor i månaden kommer vara med och betala. Mindre än vad vi får i studiebidrag. Som utexad i Sverige tjänar du det tio-dubbla. Vad gör man egentligen med sina pengar? Det kan inte komma som någon överraskning att människor överlever här, att många mår bra och är lyckliga. Att även det här livet funkar. Med tio eller tjugo gånger så mycket pengar - vad gör man med dem? Så mycket forskning visar på att efter att en viss nivå på levnadsstandard så blir man inte lyckligare av mer. Vi vet det. Men vad gör man egentligen med sina pengar? Köper saker som produceras någonannanstans, som är dyrare, mer fancy, vad, vad, vad? Hur sorgligt blir det då inte med alla som pressar sig själv ut och in, för att få ett jobb med en "bra" lön. Vad är det? över 30 000? Jag vet inte! Men jag vet ju många människor som tjänar så mycket pengar. Och vad gör denna press? Åtminstone vet jag ett den gör, att väldigt många människor tenderar att göra strategiska val istället för att följa sitt hjärta. Man måste ju kunna försörja sig. Hur mycket behöver man egentligen? Vart kan det vara vettigt att lägga sina prioriteringar? Sin egen materiella självförverkligan i fråga om resor, bostäder, tjäna tjänstesektorn, den ekonomiska tillväxten. Det är så långt ifrån vettigt det kan bli. Och oavsett vad man vill säga så tillhör vi en global överklass. Om du öppnar ögonen så ser du det på varenda semester. Varenda billig pryl du köper. Det enda solidariska är att säga att vi har råd, vi hjälper, vi hjälper klimatinvesteringar, mot katastrofer och ökar deras levnadsstandard. Och vi gör det för dem som arbetar, de som sliter hårdast, i vårt land och i andra länder. Vem skulle bli olycklig av det?
Om tvärdrag i DN
Så här skriver Linder bland annat:
"Allt färre äger alltmer av jordens tillgångar. En global härdsmälta har nyss drabbat den kapitalistiska ekonomin och gjort hundratusentals arbetslösa. Medelhavet kokar av flyktingar och miljöproblemen hotar att kväva världen.
De är som om själva tiden ropar på nya, övergripande lösningar, ett större utrymme för politiken och en bred kamp mot orättvisor. I alla händelser kan man tycka att en revanschsugen socialdemokrati lätt borde kunna formulera medryckande framtidsstrategier.
Men icke. Behärskat och medietränat diskuterar Mona och Fredrik friskolor, vårdval och betyg medan en armé av unga i Sverige står utan arbete, långtidsarbetslösa tvingas till socialen, gettoiseringen tilltar och en populistisk höger vinner mark.
Det är därför med viss förväntan jag slår upp det nya numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag med temat ”Europa och socialismen som försvann” (5/09). Där, om någonstans, borde man kunna möta vitala idéer om en politik som vill vara något mer än en tebjudning för medelklassen.
Men inte ens den unga vänstern tycks ha kommit längre än till baksmällan. Artikel efter artikel konstaterar att en diffus katastrof inträffade med den tredje vägens politik någonstans i slutet av 1990-talet. [...]
Men de som en gång formulerade dem hade inga opinionsmätningar att luta sig mot. De hade en tro och förändrade hela kontinenten genom att envist agitera för sin sak. När försökte någon senast på allvar övertyga Europa om det omistliga värdet av jämlikhet och broderskap?
Utan intressanta alternativ blir politiken en trist dragkamp om väderkvarnar och dagistaxor. Världen väntar."
Om man ska ta till sig av Linders kritik så det lite av en helhetsbild som saknas. Linder får representera rösten och saknaden av vänsterideologi, av idéen om ett annat samhälle. Man fråga sig varför vi inte har några statsvetare som tänker i det här samhället - tänker stort och fritt. Det Linder saknar är ju just det - politisk ideologi på nytänkande. Och hans enda hopp är Tvärdrag - en tidning skriven av unga människor som tänker fritt. Det känns himla fint att få vara en del av det. Och jag förstår att vi ska lyfta fanan ännu högre, vi kanske rent utan måste anta utmaningen fullt ut.
Politiken idag, och har varit så länge, bara sakfrågor. Vi pratar hela tiden om berättelsen som att den inte fanns. Den hamnar i skuggan av anpassning till 90-talets reformer som trampar på allt vad ideologisk frihet heter. Och hur ligger det överhuvudtaget till med den akademiska debatten?
I numret som Linder inte tycker räcker till, som heter Europa och socialismen som försvann har jag skrivit om Turkiet. Och det går ju knappast. Det är ett komplest samhälle, en gigantiskt historia, jag avgudar ju att jag får vara här, lära mig mer. Men svårt att skriva om. Bland de sista meningarna: "En turkisk arbetarrörelse står inför utmaningen att samla människor, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion. Baserat på allas lika rätt, och utifrån detta behöver Turkiet en självständig klasspolitik, en klassanalys för att kämpa mot den politiska elit som idag har makten."
Inte speciellt olik den politik som behövs i Sverige. Vi måste enas, grupper som idag för skilda kamper måste enas kring ett mål. Ramqvist säger att det är omöjligt. Och åter till kärnan vad jag har svårt för - vilket samhälle vill Ramqvist ha egentligen? Hur ska det se ut? Världen väntar.
ps. Ibland tänker jag att de som är våra nuvarande ideologiska företrädare har blivit för trötta, de tjänar för mycket pengar, är för insnärjda i systemet, vad bryr de sig om att kämpa mot en kapitalistisk ekonomi, skulle de hjälpa flyktingar med sina bara händer, vad gör de för miljön - när det kommer till privatliv? Det är lätt att kalla allt naivt etc, men ockå lätt att bli bekväm. Men vad är man beredd att ge upp själv? Vad brinner man för, vad snackar man om på lunchrasten alternativt sen när det blev det en negativ drivkraft, att brinna för något? På något vis känns det ultimata beviset på att ens kamp är död att säga "det kommer aldrig att gå" - men om det inte går på det här viset, kanske vi kan göra på något annat vis då? Vet ej!
Sökes: substitut för midvintern
En massa tankar på alla fina, alla mail jag läst den här natten, alla jag försökt svara på.
Det är jul snart.
En fundering då:
Oavsett vad julen betyder för oss i Sverige, om det har med Jesus eller julklappar att göra så inkluderar den här perioden en uppladdning och en vändpunkt. Det är midvinter och vinterdagjämning och det är nu det bara blir mörkare och mörkare och sen ska det börja bli ljusare igen. Det är en del av det viktiga. Och sedan att samlas, att vara tillsammans. Att göra saker för att man ska göra sakerna. Det hela ska avsluta året och sedan ska januari börja på nytt igen. Det här är ju så sjukt viktigt för årsrytmen för människor i ett land som Sverige. Att året ska ta slut och det nya ska börja blir viktigt för hur man tänker, hur man orkar, hur man laddar utroch upp igen.
Men hur kommer det egentligen bli här? Ingen som helst uppladdning eller urladdning. Vill man inte att mörkret ska vända bort igen, vill man inte ladda för ett nytt år? Jag undrar om detta inte saknas? Jag ska fråga en turk men ärligt talat tror jag inte att dom kommer fatta. Så blir det aldrig midvinter här, förvisso.
I förrgår hängde vi på uteserveringar i solen.
Igår gick vi runt i luvtröjor hem från biblioteket i natten.
Idag badade vi i bassanger och frös inte allt för mycket i decemberluft.
Det är inte midvinter.
Men vad är det då? Det är det som jag inte fattar. År in år ut. Jag är så himla nonchalant och förstår inte hur de byggt upp sitt år kring sina egna högtider.
Puss
/imperialisten
