är det mos eller magi?

Man kan prata om arbetslösheten, man kan prata om huruvida den kommer vara viktig i valet 2010 eller inte, men i slutändan blir det hela rätt löjligt. Det här är den viktigaste frågan för människor, att ha ett jobb som stomme till sitt liv. Idag är det så. Det händer inte dig, inte fören du är där. Så länge du är frisk, så länge du har ett jobb att gå till kan du inte föreställa dig Så länge du har det funkar du, utan det funkar du inte.

En tredjedel av dem som går ut gymnasiet idag får inget jobb. De kan ju flytta utomlands, skaffa sig erfarenheter eller så, menar Reinfeldt. Som vuxen kan du ju flytta om får sparken. Som sjukskriven kan du ju förtidspensionera dig eller jobba ändå.

Jag läser en rapport som Alliansfritt Sverige publicerade igår.

Varför är arbetslösheten hög i Sverige?

Man kan skylla på LAS.
Man kan säga att det inte hade varit bättre med en socialdemokratisk regering.
Man kan till och med säga att man inte kan göra något alls, att marknaden ska regelera det hela.
Säga att man inte ska något något alls, ja, om man säger det och menar det, är man åtminstone ärlig.
Men man kan inte säga något alls.

Bloggar knutna till moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna tar upp arbetslösheten i 1 av 100 inlägg enligt rapporten som Alliansfritt Sverige gett ut. Som att det vore en ickefråga. Som att det inte spelade någon roll att var tredje ungdom mellan 18-24 år var arbetslös. Som att varsel var en naturlig följd av marknadens självreglering.

I de inlägg de ändå skriver skyller man på LAS, och man säger att det inte hade varit bättre med en socialdemokratisk regering. Och man säger att arbetslösheten är överdriven, i ett fall att den egentligen ungdomsarbetslösheten skulle vara det halva av dagens siffror.

Man borde prata om finanskrisen och vad den gör med minskade statliga intäkter för offentlig verksamhet. Och för företagen, hela det kapitalistiska systemet. Om hur det är uppbyggt, vad det gör för människors trygghet. Att prata om arbetslösheten kopplat till den otrygghet ett kapitalistiskt system skapar. Ideologisk diskussion som man inte pallar att ta. Politiker är företrädare för folket, och man borde gemensamt ställa frågan om vilket samhälle man vill ha. Trygghet i form av sysselsättning, kanske man skulle säga. Man kanske måste ta politiska beslut som kan matcha människors önskan då. Reinfeldt har sagt det själv - Jobb kommer att vara den helt avgörande frågan. Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb.

Det här var tre år sedan. Vad säger man idag? Ingenting.

Här är siffror från rapporten Locket på. Ladda hem den här.
(Det hela får i dagarna stöd från höger.) 

Vad är vanliga människor, Hägglund? Vilka är verklighetens folk?

Den frågan ställde jag mig många gånger i juli månad. Här i Norrtälje tidning och här i Allans Edwalls fotspår och här när Markus Birro kallar Hägglund rebell och här om hur kulturen egentligen ska finanseras.

Nu har han svarat, och DNs Henrik Berggren har kommenterat.

"Sådana som just nu gräver i trädgården, går på loppmarknad eller tar barnbarnen ut i båten"

Vanliga människor gör trevliga, angenäma saker. Till skillnad från andra människor som gestaltar psykisk sjukdom, vandalism ochg andra obehagliga fenomen som inte förekommer i "verkligheten", är Berggrens kommentar. Vanliga förutsätter alltid ovanlig. Verklig går inte utan overklig. Det är en extremt segregerande politik Hägglund för.

DN Söndag hängde med Maria Svedal som redan förra sommaren fick känna på Hägglund agg. Hennes radiodokumentärer om Heliga familjen  fick nämligen Hägglund att ifrågasättalicensmedlens användning. I sommar sänds nya avsnitt av Heliga familjen. Tur.

Pride är så stort att jag inte vet vad jag ska skriva, inte alls.

Om du var här. Gick på seminarier. Deltog. Jag spelar Casey, Hold On som är den officiella Pridesången i år. Ladda ner den här. I ditt nästa liv kanske du är en 17-årig flata i en småstad.

Jag älskar Pride så himla mycket. För det sjukt stora, för stoltheten och glädjen som skulle kunna spränga vem som helst inifrån, för alla människor som är här tillsammans, för de två flatorna från Norrland som var vilsna på Drottninggatan. För alla som är trans, queer, poly och som kämpar för sin rätt att få vara och finnas till, i sjukvården, i skolan, på jobbet, i samhället.

En vän bakom otaligt engagemang just denna vecka skiner upp när SL-bussarna kör förbi, alla med regnbågsflaggan, och hon säger att Sverige är ändå bra, samma person gick i lördags i paraden under parollen "march for those who can't" tillsammans med "kriminella" aktivister från Uganda, och hur ont gör det inte att höra hennes tidigare berättelser om bomberna och mordhoten mot Riga pride. Sverige är ändå bra, för på andra ställen är det dödsstraff, stigmatisering som gäller. Vi såg Litauens parlament driva igenom lagen mot allt som är demoraliserande. I så många länder klumpas homosexualitet ihop med pedofili, du är bannlyst i samhället, en kriminell och du kan inte vara öppen med din kärlek för då dör du.
I Sverige tvångssteriliseras transpersoner. Du nekas utredning om könsbyte, för överläkaren på psykiatrin menar att dina problem är utredda,  under en glasspaus berättar en vän till mig ur sitt eget liv.

Ändå, man önskar ju att Sverige kunde rycka upp sig, man önskade ju att heteronormen kunde dö. På samma vis som feminism är bra för männen, för ett jämlikare samhälle, så vore det bra för alla oss otaliga heteros att släppa de förtryckande normer som ligger över även oss, bara lite då. Kärnfamiljen stigmatiserar lyckan, tvåsamheten är ett isolerat gissel, barn behöver fler viktiga vuxna i sitt liv än två, det finns inget heligt att försvara. Vi vet att det inte finns något naturligt eller heligt i kärnfamiljen, det är ett påhitt i en industrialiserad värld. Vi skiljer oss, vi är otrogna, vi blir förälskade, och det kanske måste få vara så. Vi kanske ska glömma drömprinsen, hetsen efter och avunden på det där lyckliga förhållandet mot solnedgången.

Två av olika kön är inte viktigt för kärleken.
Inte för jämlikheten.
Den här kärnfamiljen baserad på två är inte heller hållbar för klimatet i längden, om vi ska få världen på fötter kan vi inte sträva efter en egen bil, egen tvättmaskin, vi måste dela och vi måste samarbeta. Även här sätter den idylliserade kärnfamiljen upp hinder.