är det mos eller magi?

 

 

Har ägnat en söndag åt att sova och titta på Greys. Idag var det ett hemskt fint avsnitt med ny chef på sjukhuset och tal om att alla får börja med blanka blad, om att stryka ett streck över det gamla. Och om att be om ursäkt. På S:t Johannesgatan äter man körsbärsmarmelad till frukost, dricker te och spenderar tid i fotöljer med böcker, kampanjer mot Jan Björklund och annat.

 

Träffade tre damer, M Modin och hennes mamma på besök. Äta hallonsylt och fika. Smet förbi hemma hos mig för att ge dem varmare kläder i denna råa kyla. De skulle till Bror Hjorts hus men hängde här ett tag.

M Modins mamma frågade mig om jag var socialdemokrat efter att ha tittat i min bokhylla. I all sin enkelhet så där men själva frågan kändes stor. Ja, ja det är jag. Och sättet som hon frågade det på gjorde det hela till något så hedervärt. Mycket upplyftande i en sådan här hård tid. Dessutom sa hon att Erika Jong inte var något för pryda, undrade om Jong gjort samma resa som Susanne Brögger och menade att Bitterfittan hade varit en blek och ointressant läsupplevelse. Tuff mamma!

 

*

 

Gårdagskvällens sena timmar fick jag och Johanna ägna åt att förklara hur klasskillnader idag ser ut för döva öron. Det går självklart att idiotförklara alla våra argument om man inte har samma världsbild, än mer om man inte ens tror att en jämlikt samhälle skulle vara bättre. Det handlar inte om att alla ska leva på samma höga nivå. Det handlar om att det ska finnas sjukvård, skola omsorg som räcker till alla. Du ska inte behöva skaffa sjukförsäkringar eller leta efter privata skolor åt dina barn. Det ger ett samhälle fyllt av rädsla och missunsamhet. Man ska fan inte behöva vara rädd i Sverige. Vi har råd med bättre, det finns en annan väg.

 

*

 

Det var då fint att bli sedd som något bra för en sekund.

Min syrra skrev nyss det här.

vi har skypat lite. Och lyssnat på gammal musik. Det skriver hon om.

Nu säger jag god afton till er och oss och drar mig tillbaka för ett glas vin och en god film.

Igår hade vi en överraskningsfest för Linuz. Han intygar att han blev mycket överraskad. Vi hade fransk afton, en liten grej vi brukar syssla med när exil-parisarna längtar för mycket tillbaka, åtminstone kan vi fortsätta i samma stil i framtiden. Och därför ska jag blogga de här bilderna, det blir som ett litet inredningsreportage över vårt kök. Under fem timmar rörde vi oss inte därifrån faktiskt. Kanske kan man sträcka det ännu längre för min del. Jag var i köket säkert 12 timmar igår. Så lång tid tar det att göra creme caramel, fransk löksoppa, äppelflarn, bröd och potatisgratäng, rattatoile och andra saker. Tog paus på 2,5 timmar för att ha seminarie på Israel-Palestina konflikten.

Josefin och diskbänken.

Aaron, Linuz och jag försöker vara med på bild.

 

Vi inreder helst vårt kök med vilt diskuterande människor.

 

Linuz vispar grädde. Jag fotar.

 

Jonas hade mustasch.

 

Tre x synfel

 

Hej alla kära bloggläsare,
Har varit för upptagen med att vara i nuet för att skriva något här.
Vi har flyttat in. Packat upp, städat undan, spikat tavlor, ställt in böcker, skruvat sängstommar. Nu är det ett hem, som Lea sa idag när hon var här.
Vi har läst en fruktansvärd massa kvantitativ metod. Den tentades av i förra veckan och nu fokuserar jag fullt ut på jämförande mellanösternpolitik. Och det andra med. Livet.


Hoppas ni mår bra.
Att ni inte snöar bort.

I Uppsala ser man stora flingor singla ner.
Lite börjde snön smälta igår och idag. Det kände som vår i luften då.

Tur man har syskon.
Jag har exempelvis en syster i London. Idag tänker jag inte blogga, tror jag. Men länka till ett blogginlägg som hon skrivit om mig.

Jag har sedan i förrgår en bror i Köln. Och en annan i Stockholm.
De finns!


Pusspuss.

Precis gick någon förbi mitt fönster och sjöng rövarsången. Mäktigt på ett stillsamt vis.

Detta får inleda lite av ett hej från det här nya livet som bara snurrade igång. Satte mig på ett tåg från Istanbul och nu känns det som att jag kommer ihåg varje sekund som gått sedan dess, varje steg jag tagit. Hur det kändes att stiga av perongen i Sofia med en väska som var så trasig att den inte gick att bära, hur ostmackorna i Belgrad smakade, te på vägen upp genom Tyskland men också varje lagat mål mat, alla kramar i Sverige, Uppsala, Norberg, Stockholm. Hur det är att promenera ner till gamla torget och gå upp på statsen. Hur min finlandsvenske metodlärare låter när han ler och säger "inte ska man dö eller, det är inte bra" när han tjuvlyssnar på vårt uppsatssnack. Han är bara för gullig. Lite så är det, allt är lite gulligt. Och lite hemskt dubbeltydigt. Hur är det att ha två liv, frågar man sig?

Nu har jag ett fönster ut mot vägen, ser människorna vandra förbi, hör deras sånger, iaktar strävan hemåt eller bortåt mot Flogsta eller varför inte ner på stan.

Det här med att som komma ihåg varje sekund, varje detalj, det handlar ju lite om att vara på helspänn. Lite så är det nog. Det snurrar; hur ska det bli? Ska det bli uppsats, kommer det bli vår, hur är det att jobba, hur mår familj och vänner? Många frågor och inga entydiga svar. Tillbringade nyss några timmar med att dricka te och skriva visdomsord på planeringspapper. Le lättsamt, skrev jag. Det är som kloka människor säger; le! Det blir roligare.


Vårens kodord:
Mysigt - varför inte liksom?
Fantastiskt - det enda adjektivet som behövs.
Harmoniskt - man måste ha balans mellan prylarna man sysslar med.


Välkommen tillbaks till Uppsala bloggen. I vår ska vi plugga, mer exakt skriva en c-uppsats i statskunskap med fokus Turkiet, läsa jämförande mellanösternpolitik, jobba med Tvärdrag, vänta på våren, hänga i kökssoffan.


Puss&kram