2009 - inte mycket längre till
Har tänkt litegrann på att jag ska komma hem snart idag. Det känns fint. Och att jag kommer fixa allt som ska ske innan dess. Och att jag nog vill åka tåg hem. Vill ha 69 timmars kontemplation innan hemkomst, sen är jag fulladdad för Palermo,
Lägenhet,
Nationer
Stats C eller vad det nu blir,
Tvärdrag,
RAF 2010,
Laboremus,
Kurdistanprojektet,
Våren,
Vännerna,
Människorna,
Familj och alla,
Böcker och bokhyllor,
Matlagning och kök.
I ingen rankad ordning utan bara allt på en gång, helst.
Promenader, rödvin, vettiga samtal.
Jag har saknat er så mycket.
Men först. Ikväll. Stiger snart ombord på en båt för att tillbringa natten och första timmarna på det nya året. Dansgolv, bar, alla människor jag lärt känna här. Förutom Nükte och en hel del andra turkar. Men det kommer finnas tid för dem också. Och jag kommer sakna dem. Lite av 2010 till dem, resten till kampen, kärleken, vännerna, de hemtama gatorna, våren.
Jag tror på 2010. På 10-talet.
Och konstaterade idag, när jag lite småstudsade ur min säng, ut på promenad och frukost med Marketa att för ett år sen stod det inte bra till med mig. Det var en svår tid, på ungefär exakt alla plan. Inga urstudsade sängar. Idag har jag inte tillbringat någon tid i ångest, men däremot smygigt in på föreläsningar om andra vågen av imperialism och sen tre fruktansvårt upplysande timmar om Carl Schmitt med den mest entusiastiska föreläsaren jag någonsin träffat, han med den stora kärleken för politisk teori, han med festen jag inte fick gå på.
Nu ska jag snart gå, och det jag vill göra är att önska ALLA ett GOTT NYTT ÅR.
Ni är bäst. Önskar er allt gott. 2010 blir grymt. Kommer bli så mycket. Och blir dessutom precis vad man gör det till.
Puss&kram
Istanbul - Belgrad - Villach - München - Köpenhamn - Stockholm
Men kanske är det lite riskabel tid? Risk att det blir kallt, snö, förseningar? Jag vet inte med hur mycket marginaler man måste räkna. Kommer man dö lite grann av att inte få stanna, strosa runt i alla de här städerna utan mest expressåka hem för att börja skolan (om det nu finns någon skola som vill ha mig)? Vet inte. Men vet att det här känns så mycket roligare än att flyga hem. Blir dessutom stressad av tanken. Har ändå ingenstans att bo!
Jag ska kolla med resebyrån här om de kan boka det hela genom interrail kort och sen håller vi tummarna för att det inte är sjukt dyrt med tilläggsavgifterna som krävs för liggvagn mellan München och Köpenhamn och reservationsavgiften som krävs på x2000. Här nere i mitt hörn av Europa kostar sådant typ 167 kronor. Det gör det ju inte alltid.
Okej, det är ju just det här som är grejen. Jag har funderat på om jag har tid. Det har jag nog. Nu funderar jag på om jag har råd. Det är frågan. Det är ändå kanske tre gånger så dyrt som det skulle vara att flyga. Ekonomiska incitament? Min egen lilla logik är att det måste kosta att välja alternativ som är bättre för miljön. Och i de flesta fall är de bättre för dig också.
Ibland vill jag sluta flyga, ibland vill jag förbjuda alla bilar, ibland är man naiv, ibland är man progressiv. Hem måste jag ju komma, till den 25 som planen är.
Ser inte tillbaks, ändå dör jag med varje steg jag tar
Hade glömt bort den här låten. Det är ju Annika Norlin igen och jag tycker typ att jag känner henne för att jag lyssnar på alla låtar om och om igen. I söndags morse fick jag dessutom vakna till "vi kommer att dö samtidigt du och jag", för den hade min bror som mobilsignal och det är en kanske inte så lite vacker låt. Vacker är vad den är. Om hundkompisar, om att du är yngre än jag men att du röker så mycket så att det går jämt ut, och utan en bästa vän så dör man.
Så sitter jag här och lyssnar på "det gör ont för varje hjärtslag" och egentligen inte alls, men det blir ju lite deppigt, inte sant? Såg nyss världens vackraste solnedgång här, djuporange sol gick ner bakom berget. Gick och satte mig i en fotölj här på högsta våningen och såg den sjunka sekund för sekund. Sms:ade till en fin vän, gick och hämtade te. Sitter här högst upp. Marketa har gått på fest för alla som pluggar politik på master- och phd-nivå, men jag får inte gå för jag är bara erasmus. Dessutom känner jag inte den där läraren som har festen. En ung kille som bara håller på en politisk teori och vad det är för skillnad mot politisk vetenskap. Han brinner verkligen för skillnaden mellan teori och vetenskap, var på hans introduktionsföreläsning. Annars påminner han rätt mycket om lärare i dead poets society. Och jag är inte bjuden tills hans fest.
Men ja ja. Jag pluggar nu. Det går bra. Samlar information, undersöker, har stenkoll på alla svenska partiers politik vad gäller kurdfrågan, mer och mer koll på var dessa frågor gällande mänskliga rättigheter ligger i köpenhamns kriterierna. Visste ni att det handlar om tre olika kritierier, och att det i Turkiets fall rör sig om 35 kapitel. Och att kapitel 23 och 24 rör mänskliga rättigheter. Kurdisk lobby, turkiska reformer och svårigheter att hitta trovärdig uppdaterad information. Man kan ju bli trött för mindre. Men jag pluggar nu. Och det går väl bra. Och imorgon är det presentation, typ fem minuter om ämnet. Det är ju nemas problemas. Dessutom älskar jag juat den här fasen i arbetet, att ha all information och sen sätta sig ner och skriva ihop det på ett bra sätt. Går alltid bättre om man har bra ramar, stadga etc, men det är nu alla frågor kommer upp, några klaras upp, andra får strykas. Men det är nu man känner att man kommer någon vart. Att ha en disponering, en bild över hur ens text ska se ut, en halvfärdig bibliografi och hundra små utklipp bestående av tusentals ord. Dessutom har de blingat vårt bibliotek med glitter, ljusslingor överallt och sprayat Happy New Year på ingångsdörrarna. Roligt!
Inte jullov
Choklad för studenter.
Student från Tjeckien som äntligen kommit hit igen och tagit med sig choklad för studenter.
Let's kick some ass, här finns det uppsatser att skriva, presentationer att förbereda, nätter att genomleva.
Pusspuss.
Bang Bang Bang - hej då till familjen
Serkeci, tågstationen på den europeiska sidan av Istanbul. Tåget mot Sofia står redan inne.
Vi vinkar av de som ska åka! Så fint tåg, så fina resenärer!
Med storebröder kvar promenerar vi hemåt längs med kajen i Eminönü. Några eldar, sedan går vi över bron till Karaköy. Hamnar på ett spanskt ställe med några som spelar live en trappa ner.
Äter en sista frukost på en bakgata där vi bodde i Cihangir. Slutet på två veckor av semester för min del.
Känns som världens lyx att få ha haft hela sin familj på besök. Känns fortfarande som lyx.
Listen to live music - save energy
Jag har fått en ny t-shirt och spenderar en måndagskväll med att lyssna på Hello Saferide och fundera.
Hemlängtan, Spelar för livet - Sofia Karlsson
Har haft 14 dagar av besök, alldeles sprudlande.
Tycker så om att min familj och mina vänner har varit här, sett, gått på gator, träffat människor jag tycker om, och alla nya. De har lärt sig turkiska, kurdiska, hur man gör affärer
Att de varit här och lämnat kramar, choklad, naturläkemedel, vitaminer, mina bästa skor, doftljus och avtryck i form av alla ord.
Vinkade av M Modin med G innan jul. Vinkade av mamma och pappa och Karin igårkväll. De steg på tåget mot Sofia. Så spännande och vemodigt, speciellt just nu när jag sitter i ett stökigt rum. Lite ensam. Vinkade av storebror och storebror idag.
Chattar med Nükte som säger:
[21:05:51] nukte: but don't be
[21:05:52] nukte: because you 'll be with them very soon
[21:05:57] nukte: and this is sad for me
Men Nukte är inte på skolan och jag kan inte ens ge henne presenter. Hon ska få första delen av Stieg Larsson på turkiska, choklad och doftljus. Himla fin present. Alla som inte får presenter har jag istället i mina tankar, värme och kärlek är faktiskt bättre än Stieg Larsson. Fast undrar hur det blir för henne, att läsa om Sverige på så vis? Försöker komma ihåg vad den handlade om. Vet att det var upplyftande att läsa den för mig. Det var under perioden när jag läste förvaltningsrätt. Det var rättegångar, rättsprocessor - spännande om juridik, jag kände igen så mycket och kunde applicera lite hit och dit. Sen är det hela grejen med Millenium och tidningsredaktionen. Som en våt dröm för någon med journalistdrömmar. Jobba nätterna igenom, göra sådana scoop. Allt kaffe, alla kärleksaffärer och sen mitt upp i detta Lisbeth Salander som är knäppaste, roligaste, mest fascinerande. Hon får väl helt enkelt börja med det och sedan kanske något annat. Eftersom hon nu säger att hon ska söka masters i Sverige.
Spelar för livet, sjunger för full hals, leker med toner, vet inget annat som ger både glädje och dagligt bröd.
Det är söndagskväll som vanligt.
Tack alla för den här dagen, kvällen.
nu ska jag kolla på guds tre flickor.
Puss&godnatt
Onsdag!
Puss alla!
Två julsånger
Den här låten handlar om att inte döda karpar!
Och det här är min jullåt sägs det.
Säga vad man vill om julen men i Tjeckien har de så himla glada julsånger. De här låtarna går jag runt och nynnar på, man blir bara glad! Speciellt kanske den om karparna alltså. I Tjeckien ska man tydligen köpa en levande karp och ha i sitt badkar fram till julafton! Om man vill kan man släppa ut den. Tack till den tjeckiska doktoranden som förgyller varje dag här! Äter julchoklad och är glad för att alla finns och för att min familj ska komma hit den här veckan!
Julefriden är här!
Kolla vilka som är här! M Modin och Gurkan landade igår och jag fick äntligen träffa dem. Det första vi gjorde var konstigt nog att kramas superlänge utanför franska institutet och sen äta kumpir. Vi mötte upp Ivar. Först gick vi till Ivars favoritbar vid Galatabron. Sen gick vi till Kinogarten och drack sicak sarap under stjärnorna.
Efter att ha sett Hagia Sofya, Blå Moskén och Grand Bazar tar vi paus på denna lilla uteservering. Detta är en stämningsfull bild. Vi ville ha baklava så klart, så jag fick följa med killen som jobbade gatan ner till bästa baklava-bagaren och välja själv. Jag tog de största!
I Istanbul en dag som denna kollar man på allt som är rätt magnifikt, klappar kattungar, äter lokum, dricker te och åker färja.
Reinfeldt bakbinder sig själv med sin retorik
Brottas med textinlämningar samtidigt som jag vet att mina kära besökare redan landat i Istanbul.
Har media&politik och klassen konstaterar krasst att vad gäller public opinions så är det enda vettiga att det är de upplysta som ska tala. Allt vi talat om tidigare körs över, för menar man att de upplysta ska tala så spelar det ju ingen roll att många inte röstar, inte läser tidningar, inte deltar i debatter etc, för deras åsikter är ändå inte viktiga. Och någonstans anar jag att det här hit min lärare kanske vill komma. Kändes typ som ett slag i ansiktet. Men i Turkiet har man ju aldrig brytt sig om människan. Man styrs enligt sin konstitution som medför så stora problem, i dagarna förbudet av DKP exempelvis. Ungturkarnas revolution är en revolution av mentalitet och vilken moral som ska råda. Eliten. Intellektuell elit, samtidigt så förbannat osäker.
Men det är ju "dem" som kan tillgodogöra sig information och ha åsikter som ska lyssnas till, den aktiva delen av det publika är vad som ska styra. Hängde med hippiekillen i pausen. Han rökte och vad bitter över att han inte kände att det hände något nytt på denna kurs. Själv kunde jag inte sätta ord på mina känslor. Hög puls och hela kroppen skakade. Fick bara ur mig att denna kurs ofta gjorde mig så upprörd. Och jag vet egentligen varför. Det är för att vår diskussion hela tiden kretsar kring det publika i relation till media, politik och makt. Det är ju därför denna typ av studier är så fruktansvärt intressant, och viktigt. Men det gör också ont. Och för mig gör det tydligen ont på ett omedvetet sätt som får min kropp att skaka, mig själv att tvivla på exakt allt och våg av våg sköljer över naiva intentioner. Jag vet ju inte rikigt vad jag vill, tror tycker, vad som skulle kunna vara möjligt. Men demokrati förutsätter politiskt deltagande, och media är en väg för debatt, information och representivitet. Men också för propaganda, manipulation, maktutövande. Det är föraktet för människan och girigheten av makten som spelar spelet.
Vi ser det ju hela tiden och i Sverige och vart som helst. Men Turkiet är annat, med extremt polariserade maktkällor. Det är militären, det är pengarna, det är religionen, och alla är de väldigt starka och medialt, vetes ej vad som skall litas på.
Och hemma i Sverige kör Reinfeldt på samma trötta retorik om att vänstern inte har några idéer, ingen politik, att höger och vänster inte skiljer sig åt alls. Så därför är han rädd för att folk kommer rösta på vänstern och Mona Sahlin som statsminister. (Idag skulle 50,3 % göra det. KD och C kommer krisa. Alliansen har idag ca 40 %). Och allt Reinfeldt kan säga är att det inte finns några idéer som skiljer sig åt i vänstern. Jag kan aldrig förstå vad det är han menar. Det enklaste är ju att peka på hur man historiskt har skapat olika samhällen utifrån vänster och högerideologier. Om olika människosyn. Men jag förstår inte vad Reinfeldt tror sig vinna på att argumentera för att det inte finns några skillnader. Ska folk singla slant eller, eftersom det inte spelar någon roll vad man röstar på. Det spelar roll, och det vet han. Det kommer fram när andra parter från hans lag argumenterar, hur hårt han än kör på sitt race med "vi tycker lika".
[Inget förändras av sig självt] - Wiehe och Afzelius skapar mening i denna eftermiddag. Som jag, hippiekillen och den NGO-engagerade tysken konstataterade idag: Det enda som funkar för överlevnad är att göra vad man tror på, vilket innebär att mindre tid läggs på annat. För hippiekillen innebar det att han inte skrev alla inlämningsuppgifter. Vi var först hela förskräckta, vadå, du blir du kuggad? Men vad gör det? Och dessutom, det var toleranta och resonabla lärare här. Är du på lektionerna, är du engagerad så fixar det sig väldigt bra ändå.
Om nått ska brinna krävs det eld, för ingenting förändras av sig själv.
Söndag kväll
Ärligt talat. Vart finns det lite aktion denna natt? Kan meddela att klockan är 20:53 och att denna dag har spenderats på Marketas smått deprimerande kontor. Det finns te här. Det finns ett skrivbord även till mig. Det är nära till matsalen. Man kan plugga. Vi försöker verkligen. Jag läser om public opinions och hur de representeras eller icke representeras i media, vad som är medias ansvar, hur politiker och journalister missbrukar sin makt, väldigt intressant. Saknar lite glöd. Denna kurs har blivit helt upp och ner de senaste veckorna, den är nämligen alltid inställd. Därför konstigt att läsa allt, skriva alla inlämningsuppgifter men aldrig få träffa klassen.
Men ja, jag önskar mig lite aktion ikväll. Men nej! Imorgon kväll då? Imorgon kommer M Modin hit och Gurkan med för den delen! Sen kommer min familj och det kommer bli jul och vi ska spendera lång tid i Cihangir och bara bo och bara vara. Juletider alltså!
Den globala överklassen har råd
"There is no planet B", läser jag.
Och hoppas, hoppas, så att det gör ont i hela magen att dessa ledare för dessa länder kommer komma överrens om sjukt progressiv politik. Förundras samtidigt över att det på några få år gått från gräsrotsaktivister till att bli något som gör många, många människor rädda, arga och därav handlingskraftiga. Jag tror på ilska över orättvisor som handlingskraft.
I lördags morse berättade Lara om sitt nya jobb. Hon är nyutexaminerad ekonom, med master utbildning. Hon jobbar på en amerikansk konsultfirma. Hennes lön kommer vara riktigt bra, berättar hon och är väldigt nöjd. 2000 lira i månaden kommer hon tjäna. Det motsvarar ca 10 000 svenska kronor. Detta är en tjej som pratar flera språk flytande, har en master från ett av Turkiets högst ansedda universitet, arbetslivserfarenhet från flera praktikplatser och dessutom en trainee. Jag har bott här några månader nu. Jag vet hur mycket saket kostar, ibland är det häflten av de svenska priserna, ibland är det lika mycket. Ibland är det väldigt, väldigt mycket billigare. Men bara hyran för en lägenhet är inte ovanligtvis 500-600 lira. Om hon tjänar så mycket vill jag inte ens föreställa mig vad man tjänar som en vanlig arbetare. Men det vet jag. Minimilönen är 475 lira. Det är mindre än 2500 kronor i månaden. Och visst, livet är ett annat här, man bor tillsammans med sin familj i högre utsträckning och det finns så många länder som har det ännu värre. Och minimilönen på 475 är den officiella så vad tjänar man då i den svarta sektorn?
Och ni vet hur mycket man tjänar i ett land som Sverige. Vi skattar, men det gör dem också, i så gott som samma utsträckning. Ni vet vad vi får för skatten vi betalar i Sverige. De får inte samma här.
Om 5 % av den rika världens BNP räcker för att hjälpa upp länder i Afrika etc, så gör vi det. Så här skriver DN:
"Tanken att fem procent ska gå från de rika till de fattiga är dock inte ny. Även G77-gruppens ordförande, Lumumba Stanislaus Di-Aping, har tidigare framfört snarlika krav.
Enligt utkastet, som ska vara daterat den 9 december, ämnar de afrikanska länderna också kräva 400 miljarder dollar här och nu som ska stötta i kampen mot torka, översvämningar och orkaner. FN har gjort bedömningen att de kostnaderna inte uppgår till mer än tio miljarder dollar årligen 2010–2012.
Även i-ländernas ambitionsnivåer på utsläppsområdet ifrågasätts av gruppen. Enligt de 50 staterna bör sänkningen uppgå till 52 procent till 2017 och med 65 procent till 2020, båda i förhållande till 1990 års nivå. EU har i dag angett 20-procentiga minskningsmål jämfört med 1990 års nivå till 2020. USA:s motsvarande målsättning ligger på låga fyra procent."
Så Turkiet kommer klassas som ett i-land när det kommer till detta och människor här, som tjänar runt 2500 kronor i månaden kommer vara med och betala. Mindre än vad vi får i studiebidrag. Som utexad i Sverige tjänar du det tio-dubbla. Vad gör man egentligen med sina pengar? Det kan inte komma som någon överraskning att människor överlever här, att många mår bra och är lyckliga. Att även det här livet funkar. Med tio eller tjugo gånger så mycket pengar - vad gör man med dem? Så mycket forskning visar på att efter att en viss nivå på levnadsstandard så blir man inte lyckligare av mer. Vi vet det. Men vad gör man egentligen med sina pengar? Köper saker som produceras någonannanstans, som är dyrare, mer fancy, vad, vad, vad? Hur sorgligt blir det då inte med alla som pressar sig själv ut och in, för att få ett jobb med en "bra" lön. Vad är det? över 30 000? Jag vet inte! Men jag vet ju många människor som tjänar så mycket pengar. Och vad gör denna press? Åtminstone vet jag ett den gör, att väldigt många människor tenderar att göra strategiska val istället för att följa sitt hjärta. Man måste ju kunna försörja sig. Hur mycket behöver man egentligen? Vart kan det vara vettigt att lägga sina prioriteringar? Sin egen materiella självförverkligan i fråga om resor, bostäder, tjäna tjänstesektorn, den ekonomiska tillväxten. Det är så långt ifrån vettigt det kan bli. Och oavsett vad man vill säga så tillhör vi en global överklass. Om du öppnar ögonen så ser du det på varenda semester. Varenda billig pryl du köper. Det enda solidariska är att säga att vi har råd, vi hjälper, vi hjälper klimatinvesteringar, mot katastrofer och ökar deras levnadsstandard. Och vi gör det för dem som arbetar, de som sliter hårdast, i vårt land och i andra länder. Vem skulle bli olycklig av det?
Istanbul en lördagskväll
Kanske först och främst det faktum att Istanbul ibland kan kännas som ett enda stort vardagsrum där allt bara är mysigt och man kan hänga. Fantastiskt avslappnande, det finns bara massa ställen man kan smyga in på och känna sig välkommen på. Och överallt är det bara folk som man känner. Detta är vad Istiklal gör med ens liv. Förvisso är det bland det mest uppenbara uteliv man kan ha här, antar jag. Men samtidigt är det så det är av en anledning. Detta är två kilometer av fasader, där alla bakgatorna utgör livet. Alla är där. Kan det kännas som. Och man kan ramla runt.
Idag tycker jag bara att alla här är så himla fina. Ville mest säga det. Som bjuder med, in, ut och överallt hamnar man. Kan inte ens stava till stället jag bodde på i natt, men vad som var fint var att äta frukost med Nükte, Edda, Lara, Hasan och Berkten, bara i timmar, med massor av te, kaffe. Och oliver, alla ostar, fler oliver, asma, podga, annat bröd, fem olika marmelader. Inga pannkakor men bra ändå. Ingen DN, men bra ändå. Ingen Håkan Hellström, men Franz Ferdinand istället. Annat helt enkelt, andra gårdagskvällar, andra sängar att somna i, andra gator att gå på, annat skvaller, andra ändamål, andra krämpor, hjärtekval. Annat, men ändå samma.
Nog om detta.
Och istället börja studera.
tio stycken fingrar som fångat mig, tatuerat min kropp med allt fingrar kan
Nükte är ett föredöme! Ser ni inte hur mycket hon bara läser, läser läser. Men samtidigt berättar hon för mig på lunchen att hon är i sin uppbrottstid - göra sig fri, skita i alla förväntningar och göra det hon själv vill utan att riktigt bry sig om väninnors mammor tycker hon är dåligt föredöme. Men var inte oroliga för det, detta gör henne bara till ett bättre föredöme.
En vanlig dag i skolan. Nükte hade med sig te, jag choklad. Dessutom hade hon plockat med sig mina böcker och tidningar som legat i hennes bil. Ägnade därför första timmen åt att läsa Susan Faludi - Den amerikanska mardrömmen, bakhållet mot kvinnorna. Dekorerade min plats i biblioteket med näst senaste numret av Tvärdrag. Hemtrevligt att ständigt bära runt på den. Lånade massvis med böcker om kurder, slöjan, islam och feminism. Nükte får ett frustrerat utbrott om hedersrelaterat våld, Katarina berättar att för inte mer än ett halvår sedan sköts 22 personer ihjälp på ett bröllop, hedersrelaterat. Jag har bett M Modin att ta med sig Kurkiala - I varje trumslag, jordens puls för att läsa på lite mer.
Har börjat tänka på tre uppsatser parallellt och detta tillsammans med böjning av turkiska verb. AHHHH. Vilken ljuvlig frihet va.
Cok düzünmüyüorsen - Tänk inte för mycket!
Lyssnar på Thåström och är fullt övertygad om att allt löser sig. Längtar till att få sitta i fotölj och knakse rent utav läsa klart Faludi. Bli arg och frustrerad och handlingskraftig och jobba asmycket och prestera femton gånger mer bara för att det går om man andas. Och för att det inte gör något om det inte går.
En vanlig dag i skolan tänker man för mycket, äter för mycket choklad med pistagenötter och lär sig fler turkiska verb än man någonsin kunde tänka sig. Man postar brev, får trevliga sms och väntar på mail som ska avgöra ens närmsta framtid, samtidigt som alla idéer poppar omkring. Oorganiserat men kreativt. Lyssnar på [...som eld] för att det ju är en sådan fantastiskt låt.
puss puss. Nu middag, sedan konsert, sedan mer plugg. Olala.
ps. idag längtar jag till svenska, vettiga, feministiska diskussioner. Och att man ska kunna göra något, Kreativt. Bryta normer och minska samhället segregation. Anklagade nyss alla moderater för att vara imperalister också. Kändes som en bra början. Frustrerad början iaf.
På GRI-testet som Marketa gjorde igår var det en text om Sverige och hon sa: "Men hmm, vad var det den handlade om? Jo, om hur ni kämpar för att alla ska få lika löner och så, du ser det är därifrån vi får alla idéer om att Sverige är så jämställt." Jag sa att vi kämpar för att vi inte är jämställt. Hon sa att texten var precis som jag. Fint!
På väg mot honungsgatans port
Några bilder från för en tid sedan när jag var hemma hos Nükte. Ett äkta turkiska hem!
Fascineras över spets. Den jag sov på hade varit hennes mormors. Vågade typ inte somna.
Har Mona Sahlin i badkaret, känns tryggast så. Läste Daniels artikel om Rosornas kris under natten.
Tvångskramar Nüktes katt i tron av att alla katter gillar att bli tvångskramade av mig.
Utsikten från mitt rum. Berg och kor, solnedgång och dimma.
En helt vanlig skolvecka
Om hur söndagsnatten som vanligt innebar att pyssla med media&politics för response paper men denna gång också en paper proposal.
Klassen var inställd och jag gick på videoseminarie med ett nederländskt universitet, de satt där, vi satt här och så var det videokonferans. Om EU.
När de tryckte av knappen var diskussionen vild. De sa ju inget vi inte visste, men tusan vad imponerad alla var av dig, sa de till läraren, och hon bara, jo jag vet, alla i Europa som håller på med EU vet vem jag är, och hörrni, deras lärare var ju väldigt ung. han kunde bara snacka om integration i ett historiskt perspektiv, inget nytt, och sen lite om att EU är väldigt påverkat av Frankrike och att Frankrike en gång sagt att Turkiet aldrig kommer bli medlem före Marocko. Sen snärtar läraren av med att europerna fattar inte alls, vi behöver inte dem, de behöver oss, det vi behöver dem är för demokrati och nått mer var det, men annars inte. Samma som Erdogan sa i Washington DC för två dagar sen; Kom igen Europa stå upp för vad ni tycker och var ärliga. vill ni inte ha oss i EU så säg det då, det är ju inte som att Turkiet står på sina två ben tack vare er." Raka puckar, annars får det vara. Samma story, historien igenom. Mycket kanske, aldrig öppna famnar. På kvällen den måndagen lär jag mig om ungturkarnas revolution och blir upplyst, känns det som. En revolution för modernitet bland och av utbildad elit, som föraktar fattiga och religiösa. Samma som idag.
Tisdagen hängde vi i biblioteket och ät choklad med pistagenötter. Skrev klart paper proposal.
Om min uppsats sa läraren:
-I did read it. Your paper is like your thinking - full of ideas but need to be better organised. But I do like ideas.
Vad svarar man på sånt?
Hänger på biblioteket och försöker sms:a på turkiska. Måste kolla upp presens continius, passiv suffixes och allt möjligt för att uttrycka mig klart och tydligt. Ne zaman? (När ska vi ses?) Cuma aksam? (Fredag kväll?) Turkiska kanske är mitt favoritämne. Nükte hjälper mig. Går inte på teater med hennes familj men till gymmet istället. Tänker tankar i takt med cardio-programmet. Blir klokare av 30 minuter.
Tidigare under dagen hade jag fått paket! Pepparkakor och tidingar. Läser hela numret av frihet om miljö. Kollar på alla bilder i Turist-tidningen. Bjuder turkar på pepparkakor. Per från Sverige blir gladare än turkarna.
Lyssnar på Thåström och har pytte ont i magen, ett hjärta som studsar omkring. [...som eld][över sundet - kreuzberg][i hennes sovrum]
Tio stycken fingrar, jag som längtat så, tio stycken fingrar som en hypnotisk dans.
Marketa kommer hem från GRI-test idag och hade nästan full pott. Skyst eftersom hon missade förra gången. Nu sitter hon säkert. Dessutom hade hon köpt guldiga, gröna och silvriga girlanger till mig. Vi äter middag och ägnar den åt att prata om fredagen och en slags exakt planering av alla ställen vi vill gå till. Det inkluderar färjan till Eminönü, skobazaren, Bubblepub och sen middag och club 360 och sen ut i natten. Övernatta, plugga, andas, andas. Kanske dansa också.
Idag hade vi högläsningn ur dagstidningar om mötet mellan Erdogan och Obama i måndags. Det tog 3 timmar istället för 30 minuter. Bara för att vår premiärminister inte kan engelska, muttrar Mr Sabri, se bild. Annars garvar han rätt mycket åt alla arabiska ord och frågar rakt ut i luften varför tidningen använder så gammeldags språk. De måste verkligen gilla arabiska, säger han. Sen sa han att jag fick lov att göra om en läserapport, skriva ihop en till utöver den ordinarie för nästa vecka. Man tackar då.
Puss&god natt
/ En som funderar på att bli bättre organiserad. Eller så inte.
Istanbul temporary art exhibition 3-6 december // Tema: tvåsamhet?
Om tvärdrag i DN
Så här skriver Linder bland annat:
"Allt färre äger alltmer av jordens tillgångar. En global härdsmälta har nyss drabbat den kapitalistiska ekonomin och gjort hundratusentals arbetslösa. Medelhavet kokar av flyktingar och miljöproblemen hotar att kväva världen.
De är som om själva tiden ropar på nya, övergripande lösningar, ett större utrymme för politiken och en bred kamp mot orättvisor. I alla händelser kan man tycka att en revanschsugen socialdemokrati lätt borde kunna formulera medryckande framtidsstrategier.
Men icke. Behärskat och medietränat diskuterar Mona och Fredrik friskolor, vårdval och betyg medan en armé av unga i Sverige står utan arbete, långtidsarbetslösa tvingas till socialen, gettoiseringen tilltar och en populistisk höger vinner mark.
Det är därför med viss förväntan jag slår upp det nya numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag med temat ”Europa och socialismen som försvann” (5/09). Där, om någonstans, borde man kunna möta vitala idéer om en politik som vill vara något mer än en tebjudning för medelklassen.
Men inte ens den unga vänstern tycks ha kommit längre än till baksmällan. Artikel efter artikel konstaterar att en diffus katastrof inträffade med den tredje vägens politik någonstans i slutet av 1990-talet. [...]
Men de som en gång formulerade dem hade inga opinionsmätningar att luta sig mot. De hade en tro och förändrade hela kontinenten genom att envist agitera för sin sak. När försökte någon senast på allvar övertyga Europa om det omistliga värdet av jämlikhet och broderskap?
Utan intressanta alternativ blir politiken en trist dragkamp om väderkvarnar och dagistaxor. Världen väntar."
Om man ska ta till sig av Linders kritik så det lite av en helhetsbild som saknas. Linder får representera rösten och saknaden av vänsterideologi, av idéen om ett annat samhälle. Man fråga sig varför vi inte har några statsvetare som tänker i det här samhället - tänker stort och fritt. Det Linder saknar är ju just det - politisk ideologi på nytänkande. Och hans enda hopp är Tvärdrag - en tidning skriven av unga människor som tänker fritt. Det känns himla fint att få vara en del av det. Och jag förstår att vi ska lyfta fanan ännu högre, vi kanske rent utan måste anta utmaningen fullt ut.
Politiken idag, och har varit så länge, bara sakfrågor. Vi pratar hela tiden om berättelsen som att den inte fanns. Den hamnar i skuggan av anpassning till 90-talets reformer som trampar på allt vad ideologisk frihet heter. Och hur ligger det överhuvudtaget till med den akademiska debatten?
I numret som Linder inte tycker räcker till, som heter Europa och socialismen som försvann har jag skrivit om Turkiet. Och det går ju knappast. Det är ett komplest samhälle, en gigantiskt historia, jag avgudar ju att jag får vara här, lära mig mer. Men svårt att skriva om. Bland de sista meningarna: "En turkisk arbetarrörelse står inför utmaningen att samla människor, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion. Baserat på allas lika rätt, och utifrån detta behöver Turkiet en självständig klasspolitik, en klassanalys för att kämpa mot den politiska elit som idag har makten."
Inte speciellt olik den politik som behövs i Sverige. Vi måste enas, grupper som idag för skilda kamper måste enas kring ett mål. Ramqvist säger att det är omöjligt. Och åter till kärnan vad jag har svårt för - vilket samhälle vill Ramqvist ha egentligen? Hur ska det se ut? Världen väntar.
ps. Ibland tänker jag att de som är våra nuvarande ideologiska företrädare har blivit för trötta, de tjänar för mycket pengar, är för insnärjda i systemet, vad bryr de sig om att kämpa mot en kapitalistisk ekonomi, skulle de hjälpa flyktingar med sina bara händer, vad gör de för miljön - när det kommer till privatliv? Det är lätt att kalla allt naivt etc, men ockå lätt att bli bekväm. Men vad är man beredd att ge upp själv? Vad brinner man för, vad snackar man om på lunchrasten alternativt sen när det blev det en negativ drivkraft, att brinna för något? På något vis känns det ultimata beviset på att ens kamp är död att säga "det kommer aldrig att gå" - men om det inte går på det här viset, kanske vi kan göra på något annat vis då? Vet ej!
"En av alla människor i vårt land, jag är naken, du ser rakt igenom mig"
Imorse sms:ade Daniel om tvärdrag i DN. Mer om det senare. Men så kollade jag upp det och hittade intervjun med Thåström. Den första på sex år. En artist jag är så glad över att jag lärt mig tycka om. Låt för låt gick det, jag kan nästan säga kronologisk ordning. Brev från tionde våningen var först. Över sundet är en av de vackraste låtarna jag vet. Sen alla de andra då.
Och nu finnas det en skiva med b-sidor och nya versioner av gamla låtar. Massor av aldrig utgivet material. Så mycket som känns men inte riktigt Istanbul-känns. Krocken igen. Thåström är något annat. Men det är ju så vackert. Här är Över sundet. Inspelad i Kreuzberg. Vackrare än på Kärlek är för dem, mer circus.
Skivan är en sak.
Hans intervju är en annan. Dels så älskar jag allt skvallret, men dels så är det fascinerande och inspirerande men en person som bryter mot så konventionella normer. Kan inte sitta ner och jobba. Blir rastlös. Men enkla grejer. Men ändå det där som man måste göra för att allt ska funka, som det sägs.
Nej.
Han säger rörelse, att inspirationen kommer av rörelse, att n i samma stad, samma gator så gör det trögare.
Finns något oerhört inspirerande i detta.
Om att vara i rörelse, om ord som ska säga något, som slagord och om att försöka sig på uttryck på svenska:
"Finns det några knep, något sätt att försätta sig i en låtskrivarstämning?
– Det är alltid bra att vara i rörelse. Jag tror att låtar kommer enklare då. Någonstans så kommer intrycken, men inte direkt, utan senare när man kanske allra minst anar det. När jag bara går omkring i min lägenhet och i samma kvarter så märker jag att det kommer mindre.
En sak som utmärker ditt låtskrivande är förmågan att komprimera texter och titlar. Från ”Tyst för fan”, ”Ung & kåt” och ”Flyktsoda” till ”Du ska va president”, ”Miss Huddinge -72” och ”Fanfanfan”.
– Det var väl ingenting som kanske var helt uttalat från början utan bara något jag gillade och hamnade i. Och ganska snabbt förstod jag att man inte har så mycket plats att vräka ut sig på, man måste vara komprimerad – som slagord. Det kommer naturligtvis från någon rockgrej, men också tidningar som Feber och Guru Papers (anti-auktoritär tidskrift som kom ut mellan 1972 och 1975, i redaktionen fanns bland andra Bruno K. Öijer som också skrev i Feber). De hade alltid sådana där sjuka slagord; ”Fantasin till makten” och ”Allting till alla”. Jag var jätteinspirerad av det i början och det har nog hängt med. Bra titlar är viktigt.
I dag är du väldigt skeptisk till svenska sångare som sjunger på engelska.
– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt ut-tryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också."
DN, Georg Cederskog
Post
Ibland är man bara så långt borta. Geografiskt, ibland spelar det ingen roll. Mail, skype, en globaliserad värld. Men idag då, när jag hittar brev i mitt postfack som är daterade runt den 15 oktober. På sätt och vis skapade det en tidslöshet här och nu, för glädjen att få dem försvinner ju inte. Men det konstiga blir klashen att i ena sekunden läsa ett sms som skickades för en sekund sedan, och i nästa stund läsa brev som skrevs för över en månad sedan. Befriande. Den snabba tiden är stressande, som att gårdagens tidningar inte längre är aktuella. Först ska man vara, och nöjd blir man aldrig. Journalistik alltså. Vad vill du mig?
Hur två världar krockar, att vilja och inte vilja leva fullt ut här.
Att ha en dag då ens kropp är ut-och-in. Som idag
Inte lyckas med nått.
Som det känns.
Skrev responsepaper.
Hade stirrat på blankt dokument i sju timmar, kändes det som.
Frukostskrev.
Sen var lektionen inställd.
Ingen hippiekille, inga diskussioner och e-governance.
Läraren satt ensam i klassrummet, hon läste min uppsats sa hon.
För lång som vanligt. Massa saker hon inte visste, sa hon.
Tacksamt att skriva om Sverige och det man vet.
Jag gillar att försöka förankra det akademiskt med turkarna.
Tillräcklig underhållning / utmaning för mig.
Men ut-och-in dag idag.
Vad ska det bli av det här då?
Fortsättning följer.
Puss // sakner er.
söndagskväll
Cravings efter en låt cravings, ikväll love's a game
Ibland måste man ju bara. Men inte på samma vis.
Men så säger man till sig själv, ja varför inte, låt oss testa.
Olika positioner. Naiv eller sköldpadda.
Alltid relativt hårt bränt.
Just nu så mycket bara ett spel.
När ska saker vara på riktigt undrar jag?
Behöver:
Att mina skypedejter är dejter på riktigt.
Skriva klart mina skoluppgifter.
Kolla på greys.
Andra advent!
Det har varit kallt, kallt, kallt idag.
Tungt grått regn.
Men i början av veckan var det sol och uteserveringar.
Under kvällar och nätter var det caféer, barer och dansgolv.
Istanbul temporary art exhibition var fantastisk även om vi kom sist.
(Har aldrig sett så spännande konst som här!)
Hittade aldrig gay-klubbarna. Var kass.
Av kanske inte en slump hängde vi på en viss bar.
Fantastiskt.
Mycket basarer, shopping, skor och väskor.
Mycket te.
Mycket gåvor.
Mycket allt.
Fredagen var skoldag för mig och jag fotade affishen för politiska debattklubben.
Lär dig ducka. Lär dig kasta. Så enkelt kan det vara.
Jag tog bussen till Kadigköy och sedan färjan till Kabatas med doktoranderna. Marketa förklarade för Jaime att vi gör det här varje fredag. Det är faktiskt sant. En av mina favoritstunder för på denna bussresa hinner hon och jag snacka igenom mycket av veckan, livet och annat viktigt. Varje fredag kvart i fem bussen till Kadigköy.
Hade på mig detta turkiska klädesplagg och mötte upp Andrea som spenderat en hektisk dag i Grand Bazar. Imponerande!
Efter middag och findik vodka var vi på babylon och senare för andra gången på tre dagar på Bubble room.
Notera lampan. Det är glödlampor med små vingar. Som ett helt moln av lysnade idéer som flyger omkring. Badrum med doftljus.
På kvällen: Istanbul temporary Art exhibition.
Mycket på tema: Tvåsamhet kan vara problematiskt.
It's gonna be a very long fight?
Tyckte typ allt var väldigt vackert. Överallt satt konstnärerna vid sina konstverk och pratade och myste med varandra. Spelade jättebra musik. Sen åt vi middag och gick väldigt mycket vilse men hamnde även ikväll på bubbleroom för varmt vin och kaffe. Mysigast under decemberkvällar!
Greenpeace i Istanbul.
Rädda katterna!
Lämnade av Andrea vid Havasen, hon åker hem och jag tar bussen hem. Hemma väntade två paket vid dörren. S:T Nicholaus! Blir man inte lite rörd eller? Dessa underbara tyskar!
Nu är min semester officiellt slut, jag ska plugga resten av tiden fram till jul, typ. Och lyssna på P2 - klassisk jul
Tusen nätter och dagar på bakgator och framgator
På en uteservering inte alltför långt från Hagia Sofia. Turistande dagen efter en sen kväll.
Solnedgång från terassen på stället där vi bodde en natt.
Andrea lärde sig reglerna på rökigt cayhane. Nu bild på backgammon på tak med utsikt över allt som är värt att se.
Fåglar kring blå moskén. Fåglarna i Istanbul tycker jag verkligen om.
Mer backgammon. Mer te! Mer Lokum.
En avslutande bild på hur tufft det kan vara att sitta upp till 05 och plugga till tentor. Dessutom en bild på min roomie.
Sökes: substitut för midvintern
En massa tankar på alla fina, alla mail jag läst den här natten, alla jag försökt svara på.
Det är jul snart.
En fundering då:
Oavsett vad julen betyder för oss i Sverige, om det har med Jesus eller julklappar att göra så inkluderar den här perioden en uppladdning och en vändpunkt. Det är midvinter och vinterdagjämning och det är nu det bara blir mörkare och mörkare och sen ska det börja bli ljusare igen. Det är en del av det viktiga. Och sedan att samlas, att vara tillsammans. Att göra saker för att man ska göra sakerna. Det hela ska avsluta året och sedan ska januari börja på nytt igen. Det här är ju så sjukt viktigt för årsrytmen för människor i ett land som Sverige. Att året ska ta slut och det nya ska börja blir viktigt för hur man tänker, hur man orkar, hur man laddar utroch upp igen.
Men hur kommer det egentligen bli här? Ingen som helst uppladdning eller urladdning. Vill man inte att mörkret ska vända bort igen, vill man inte ladda för ett nytt år? Jag undrar om detta inte saknas? Jag ska fråga en turk men ärligt talat tror jag inte att dom kommer fatta. Så blir det aldrig midvinter här, förvisso.
I förrgår hängde vi på uteserveringar i solen.
Igår gick vi runt i luvtröjor hem från biblioteket i natten.
Idag badade vi i bassanger och frös inte allt för mycket i decemberluft.
Det är inte midvinter.
Men vad är det då? Det är det som jag inte fattar. År in år ut. Jag är så himla nonchalant och förstår inte hur de byggt upp sitt år kring sina egna högtider.
Puss
/imperialisten
Draft: Dec. 4, 2009
Har ägnat min tid åt hamam, vandra gator, hänga på pubar, prata turkiska.
Mellanlandar lite i mitt rum, slänger skräp och lyssnar på julmusik.
Puls, hög.
Kurbad med mineraler använda redan av de romarna i bergen.
Lokum från förorten.
Backgammon, som Lovisa lärde mig i Selcuk.
Backgammon som i det fina spelet Andrea gav mig i present.
Te som vi hela tiden får i små presenter av alla söta turkar vi träffar.
Te från baren på terassen, från vakten på färjan, från familjerestaurangen, från Mado-killen som skulle till Umeå.
Te, så himla trevligt att bli bjuden på te hela tiden.
Det är inte jul här, men ändå vinter. Och det löser man med biblioteksmys, salep, klubbnätter och te i framtiden.
