människor
så säger tjejen bredvid mig plötsligt hej och frågar om jag heter maja.
sen förklarar hon att vi går i samma klass.
i mina klasser går mer än femtio elever.
men hon känner igen mig.
för det är klassen där alla skrattade så himla fint.
som Seylins mamma sa till mig när jag åt middag hemma hos dem i tisdags...
De älskar dig jättemycket ju i den klassen. Om de inte älskat dig hade de inte skrattat. Då hade de varit tysta.
och jag sitter där på bussen, det var igår kväll, och känner att det ändå är rätt fantastiskt.
efter tre veckor kan jag prata med Esra om vår klass, våra böcker vi ska läsa.
(jag ska läsa tre, de andra ska läsa nio. allt annat vore omöjligt.)
jag sa till min professor att jag hade svårt att förstå.
varför sa hon.
sen sa jag att det var omöjligt att läsa nio böcker.
jaha sa hon.
går det bra om jag läser två eller tre?
okej då sa hon.
var det något annat?
och Esra tyckte det var bra.
Kliver av bussen och en kille kliver fram och säger hej, vi går ju i samma klass.
Ska du också åt det här hållet frågar jag.
Vi bor i samma område.
Han hette Mehmet Ali.
Elam heter hon som jobbade på biblioteket.
Med henne får man hänga i receptionen,
låna datorn där.
Prata osammanhängande om allt och inget.
Och hon bor i området bredvid mitt.
Hennes pojkvän i Daglioglu.
Och jag har äntligen lärt mig att bara ta en dolmus hem
när jag är för trött
och kan gå av ett kvarter hemifrån
vid Kebapsekacir.
det är vid köksbordet som de skarpaste analyserna gör
Spenderade en dag här i veckan med att komma försent, kliva av vid fel busstopp. Och ska man till polisstationen långt bort åt helvete för att fixa uppehållstillstånd – ta då inte med en bunt A4 med förbeställningar av en svensk bok om nationalekonomi istället för dina ifyllda formulär. Då får du nämligen åka hem med din trötta turkiska mentorstudent och bestämma dig för att åka tillbaka på torsdag.
Så vi åkte hem. Letade igenom tre olika mataffärer efter havregryn. Hann bli jätteledsen och känna mig långt bort från Sverige – finns här verkligen inga havregryn i Turkiet? Men självklart. Det var bara ingen som jobbade i någon av butikerna som trodde det.
Men vi hittade. Och gick hem till Erkan och gjorde chokladbollar. Eller jag gjorde. Och han jobbade med sitt projekt med kolsyrade vassledrycker som han ska vinna värsta feta tävlingen med och få 100 000 TL för att starta en liten fabrik med. Så funkar det här. Han lagade middag och vi hängde vid köksbordet.
- För dig gör vi ett undantag. Men annars pratar vi inte om politik i det här hemmet. Det leder bara ingenvart, sa Erkans lägenhetskompis och stirrar stint på mig. Jag har lyckats förklara min uppsatsidé på turkiska och Erkan har nickat imponerat över min turkiska. Ett projekt på DISK för att undersöka deras politiska vision angående EU. Lägenhetskombon menar att den visionen förändras varje gång de får en ny ordförande. På samma sätt som turkisk politik förändras vid varje val.
- För 15 år sen höll vi på att få socialism här. Men det gick åt helvete. Nu har vi islamisterna. Men det spelar ingen roll att de är muslimer. Det är deras ekonomiska politik. Visst, det går bra för Turkiet, det går jättebra. De har vänt vårt fokus från väst till öst. Vi fick bara köpa massa saker jättedyrt och aldrig sälja mot EU, nu åt öst kan vi sälja saker och det går jättebra. Men det är för företagen det går bra. De flesta människor i Turkiet får ingen del av detta, säger han med samma stinna blick.
Det behövs ingen sekulär opposition i Turkiet. Men det behövs ett uppror mot den neoliberala politik som AKP för. Och CHP är ideologiskt döda och insnöade på nationalism och sekularism. Man kan bli galen på alla bilder av Atatürk. Med ett av de två stora partierna på fritt fall är oppositionen splittrad. Supernationalister finns, kurdisk opposition finns. Men vad som behövs är ett trovärdigt alternativt som lägger striden kring sekularitet åt sidan för att föra politik för de människor som faktiskt bor i Turkiet.
- Och hur är politiken i Sverige, säger Erkan som ett skämt mer eller mindre. För dem är Turkiet ickepolitik.
- Social demokrat? Fortsätter han.
- Ja? Nickar hans kombo.
Nej. Får jag säga. Svensk politik är inte socialdemokrat och berättar i korta drag om den liberala högerpolitik som bedrivits i vårt land de senaste 4,5 åren.
Men det är närmast vördnad i deras röster och blickar när vi pratar om svensk socialdemokrati. Och när jag berättar att jag jobbar med Tvärdrag och samma vördnad kvarstår har jag aldrig känt mig stoltare över det vi gör och kämpar för.
Längre än så kom vi inte på de minuter som de tillät politik som samtalsämne. I Turkiet är det rättså långt.
Förövrigt. Middagen var fantastiskt. Potatis och kyckling i ugn täckt av tomatsås med mynta och massa svartpeppar. Yoghurt. Så klart. Om man inte äter det tycker de att man är galen.
Och förövrigt. Jag saknar mitt eget köksbord så himla mycket.
alltıng, ja allt, ar nastan perfekt
har last 70 sıdor Putnam om medborgarandan ı Italıen men mest om hur man decentralıserade makten tıll regıonerna under 1970-talets vanstervag. och har nu starka regıoner som fordelar 10 % av BNP, samma typ av resurser som USA,s delstater har. Eftersom Berlusconı var gardagens tema pa Bıber cafe med Arıanna och Yvonne sa tankte jag pa Berlusconı ıdag ocksa, och att det maste blı svarare att ha tydlıg relatıon tıll centralmakten nar man har sa stark decentralıserad makt som dessa regıoner verkar vara. de sköter eller mıssköter allt som mannıskor tycker ar vıktıgt, som sjukvard, barnhem, mıljöarbete, jordbruk. Det blır den huvudsaklıga polıtıska makten. Det blır ocksa den polıtıska makten man kan paverka. Och med en Berlusconı som har monopol pa all medıa och dessutom ar langt bort som centralmakt kanske det blır svarare att fa perspektıv. Arıanna, fran norra Italıen, kunde blı jatteupprörd. Som alla fına ıtalıenare man traffar - om hur galen Berlusconı var och hur man fattade det först nar man kom utomlands. Och om hur han sıtter sakert sa lange de rıka blır rıkare och sa lange maffıan far hallas. Men nylıgen demonstrerade 1 mıljon kvınnor mot Berlusconı. Och den 15 aprıl halls rattegangen med stort R mot honom. Om han ınte lyckas muta rattssystemet ıgen. Och snart drabbar euro-krısen aven Italıen och da kommer ınte Berlusconı kunna göra de rıka rıkare pa ett lıka smıckert satt och kanske ar det da som det hander. Vıva Italıa - och det ska vı tacka EMU för.
Men Putnam alltsa. Extremt torrt och torftıgt efter Amerıca Vera Zavala - deltagande demokratı. Ett maste for alla som laser statskunskap eller demokratıteorı. For vad ar demokratı utan deltagande?
men rubrıken var ınte för ıtalıen, putnam eller Zavala. Det var bara for lıvet ı allmanhet. For att sova lagom lange, ata perfekt frukost, lasa bok, fa hanga med fına mannıskor nar de gor sıg redo för bröllop som jag ınte vılle / kunde ga pa. Ga ut och ga lıte langre den har gangen. Alltıd lıte lıte langre. Sıtta pa solıga stallen ı Atatürk park eller pa uteserverıngen och drıcka Muzlu süt och lasa annu mer Putnam. Och ga hemat genom dammıga grander som torkar upp efter dagens regn och det ar skymnıng och hımlen ar rosa och drakarna fladdrar ı vınden.
Pa Şırıns fragar Hasan vad jag gor och vad svarar man pa sant. Maste som vanlıgt ladda ner skype for att kunna anvanda det och runt omkrıng mıg skrıker 15 turkıska smapojkar massa saker sa man far lust att strypa dem. Men drıcker ıstallet myntalask och far skypa med fınaste personerna.
Och natten ar sa varm och stıll.
tur att aftonbladet inte är valberedning
Var tvungen att posta följande kommentar om Karin Petterssons ledartext i morse.
"Karin Pettersson kritiserar S manliga maktstruktur. I texten lyfter hon fram gubbiga män och ägnar två rader åt att negligera Sommestad och Palm som oförmögna "att hålla ihop och leda partiet", eller vad sägs om "utan kapacitet att bli partiledare". Karin Pettersson och AB får nog förklara hur den kapaciteten ska definieras. För min del vill jag slänga ut KP och AB tillsammans med S manliga maktstruktur. HEJ DÅ."
fick precis gratis kaffe på han som jobbar på Ergörens café. Livet är gött också.
Ergören Café
hej sverige. fick se snön via skypekamera igår. vet att ni har det underbart.
själv äter jag äcklig kycklingkebab (ska ge bort den till gulliga katter och hundar. alla måste leva.)
väntar på att veckans fjärde lektion ska börja.
redigerar min och mikaels artikel till tvärdrag.
lyssnar på låtar.
hänger i solen.
en vanlig dag
...
Dagens lektion i modern turkish eller türkiede türcesi som det heter här. Helt enkelt om hur modern turkiska är utformat. 73 elever som ständigt sitter och viskar. En trött och förkyld professor längst fram. Hon borde säga åt alla att vara tysta men orkar väl inte.
...
Jag själv i något pms-liknande tillstånd går runt och pratar för mig själv. I huvudet. På göteborgska. Känner mig galen.
...
Går nerför trappan och försöker ta mig fram. Folk överallt. 14.45 slutar alla lektioner på hela campus verkar det som. Inser helt plötsligt att jag fattade dagens lektion. Antecknade som en galning. Slog upp i ordboken jag fått låna av Magnus. Men idag pratade vi om plural-, genitiv- och ackusativändelser. Och detta kan jag. För dylikt måstre man traggla järnet som nybörjare med turkiska. Och runt omkring mig satt 72 turkiska studenter som får förklarat för sig hur deras krångliga aggiluterande språk är uppbyggt.
...
Merta pratade assnabbt, insisterade på att jag skulle sitta längst fram. Och allt hon säger verkar bara så himla snällt. Jag fattade bara att hon skulle prata turkiska med mig och att vi skulle hänga på stan. Och om jag har några frågor om lektionen så är det bara att fråga. Jag ska få kopiera hennes anteckningar. Vi byter nummer och hon är borta som en vind. Allt på turkiska går bara så fort.
...
På biblioteket för att hämta ut mitt student-ID kort som jag glömde igår. Två äldre män och en ung tjej i informationen på våning 2. Hon lyser upp och säger "HI MAJA". Praktiskt tänker jag, de vet att jag glömde mitt kort. Men nej, det har de ingen aning om. Istället förklarar hon att hon pluggar engelska och frågar om vi inte kan ta en kaffe. Fantastiska människor. Imorgon kl 11, görüsürüs.
Om att inte bygga ett samhälle
"Om jag hade mött den där tiggande kvinnan i en skog, eller på ett fjäll, om det bara hade varit hon och jag? Inte hade jag kunnat gå förbi henne. Inte i den tomheten, i den tystnaden. Men här, i stan, blir vi inte människor för varandra fast vi är på bara två meters håll. När man är många kan man inte, hinner man inte, bli individer för varandra. Då kan man inte vara bara en kännande medmänniska med sina instinkter i behåll.
-Det är då vi utmanas. Det är då det krävs att vi blir politiska människor. Politiska människor – men med våra instinkter i behåll. Det är då vi måste minnas. Minnas det gemensamma: sårbarheten, behoven. Den nakna hungriga kroppen. Och det är då vi måste veta. Veta att det är så oändligt mycket slump i var just jag hamnar på jorden, i hierarkierna, i historien. Veta att min rikedom inte beror på att jag har arbetat hårdare eller varit duktigare än kvinnan som sitter där utanför Konsum och tigger.[...]
-
Rädsla gör sällan vackra saker. Får oss sällan att växa. Rädsla kan leda till handlingar som räddar oss. Men inte mer. Att göra rädslan till drivande kraft i människor är inte att bygga ett samhälle.
-
Men är det inte just vad vi håller på att göra nu? Att inte bygga ett samhälle."
...
...
Det verkar som att Nina Björk är tillbaka som krönikör på DN kultur.
första skoldagen
...
Idag när jag beställer låter han extra trött, han som alltid varit så pigg och glad. Och det hugger till i hjärtat och jag tänker på Jenny Wrangborgs diktrader om maten de lagade på restaurangen där hon jobbade som var så dyr att de som jobbade där aldrig skulle ha råd att äta den. Och på det tvingade cyniska leendet. Och undrar vad fan jag gör som måste gå hit och inser att det är dyrt till och med med svenska mått mätt.
...
Detta är överpriser som betalas. För min del för att få någon timme av att inte vara annorlunda, att vara hemma. Inte bli utstirrad och överröst med den totala vänlighet som finns här, blandat med nyfikenheten. Inte bli utskrattad som igår i klassrummet. Försökte sitta längst bak för att smälta in. Läraren frågade om det fanns några utländska studenter i klassen. Jag försöker stirra ner i boken och se upptagen ut och fattar ingenting och alla vänder sig om och kan inte sluta skratta. Esra som sitter bredvid mig säger "det är ju du", och jag säger förvirrad och uppryckt, nerpressad under alla skratt "Evet, evet." och vill inte säga något mer och läraren fortsätter prata jättesnabbt och Esra rycker in i mitt ställle och svarar på alla frågor och jag får in några ord och säger att jag kan lite turkiska.
Sen börjar lektionen. Skratten har tystnat. För mig är det lite som en chock - de skrattade verkligen så där mycket åt mig? Vet inte ens vad den här kursen heter på turkiska, men på engelska är det "principles of oral av written narration". Vi ska skriva brev. Jag kan skriva brev. Sen går vi igenom litteraturlistan. Esra skriver upp allt åt mig. Det är nio romaner. På turkiska. Köper den första och läser en sida på 20 minuter.
...
Starbucks ser likadant ut världen över. Det är samma sammetsfotöljer här som i Tyskland. Samma kaffe och samma äckliga muffins. Och ingen stirrar på mig.
...
Välkommen till första skoldagen på Cukurova University, tänker jag.
