är det mos eller magi?

En stad som aldrig sover, en stad som förenar två kontinenter, en bro mellan öst och väst, melankolins hemvist. Och så mycket historia. Jag tycker om Hagia Sofia som byggdes för att helga den eviga kunskapen. På fem år. Med åtta kolonner från Artemisttemplet i Efesos, ett av världens sju underverk. I Hagia Sofia kan man ta på dem. Otroligt vackert okrafärgat tak på den övre våningen, balkongerna avsedda för kvinnor oavsett om man avser när den var en ortodox kyrka eller när den förvandlades till en moské. Idag är det muséum och kvinnor får vistas i den nedre främre delen. Så mycket. Och kontrasterna gör helheten. Nyonljusen mot de gamla fasaderna, skyskraporna och de otaliga flaggstångarna i skinande silver mot solnedgång över Marmarasjön.

Man kan säga så mycket klicher om en sådan här stad. Men jag säger en sak då. Istanbul är så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag gillar att dricka cay i små glas, att åka färja över Gyllene Hornet eller Bosporen, att äta sesamkringlor och små kakor, chips med yugurtsmak, hela stämningen över staden, Pamuks intellektuella melankoli, och jag gillar de här sjukt bra kurserna jag ska läsa här. Jag gillar gymet, kattungarna och pistagenötterna, kurspaketen vi ska läsa. Och att jag sover åtta timmar varje natt och äter gröt till frukost varje dag.

Magnus, Emma, Alexander, Tal, Julia, Marta, Sara, William i Hagia Sofia.

Santas, restaurang med terass med solnedgång över Istanbul. Berk och Ayline tog oss dit. Man kan sitta i timmar, äta meze, ha solnedgång och försöka inse att det är här jag bor. Det är lördag natt och vi spenderar resten av tiden i Nevizade som jag sökt fånga på undre bilden. Här är gatorna smalare, med bord långt utanför restaurangers gränser, pubar, mat, affärer, ljud, ljus och människor. Kommer man bakom skalet är detta lätt det trevligaste jag varit med om Istanbul. Du ska ta ett steg uppför en trappa, bakom en dörr och komma till de bästa klubbarna, dansen, innergårdarna.

Här som i så många andra städer är det lätt att stanna uppe. Med tända ljus och äppelte och Jennie Abrahamsson - When the sun's still upp en the sky's still bright. Och en dag som artade sig. Marta och jag tog oss till gymmet. Hängde med muskulösa turkar. Lyckades använda de två tvättmaskiner som finns för vårt hus. Åt middag med de två nya doktoranderna som ska kicka igång ett stort projekt om Media och Politik. Om hur media påverkar och spelar roll för människors åsikter, ett projekt som har samarbetspartners över hela Europa. Thomas och Margketa är sjukt trevliga, har dans som religion, åker skidor, ser på Greys Anatomy etc och jag kommer ta en del kurser med dem så det ska bli sjukt nice faktiskt.

Och det blir natt. Jag har spenderat tiden jag borde sovit någon slags skönhetssömn inför första skoldagen med att leta efter Greys Anatomy s5e19 och tittat igenom fanatiskt många bilder på vackra människor, vackra skor, samt försökt studera det tyska valet. Mina nya tyska vänner här ger mig ett eko från svenska valet 2006 och valförlusten då. Att den tyska förlusten för vänsterpartierna behövs för att de ska repa sig. Precis som sades då. Och Josefin ger mig över Skype en bokcirkel på När framtiden redan hänt och ett kortreferat om det gemensamma ordbruket och det gemensamma nedbrytandet för förespråkandet av generell kunskap för att utveckla den enskilda människan och ge den förmåga att kritisera det egna samhället och makten. Som att det inte behövdes när socialdemokratin hade makten. Som att man slappnade av och som att man var maktgalen. Sådant kan man tänka på sena söndagsnätter i kombination med konstfulla fotoalbum från Paris och recensioner av hur bra egentligen gårdagens dans var och legitimiteten att dejta fyra år yngre män. Slutsats; Det kan nog bli ett liv det här också.

Det här är en av hundarna på Campus. Söndag lunch och man kan prata med en hund. Allt är helt öde. Min roommate sover fortfarande, vi ramlade in vid halv fyra i natt efter en första utekväll i Istanbul. Min helt fantastiska mentor visade oss runt på alla bakgator till Taksim. Tänkte egentligen inte skriv om det. Utan om de här små hundarna som viftar på svansen om man ser dem. Det är något mycket vemodigt över dem. Jag tänker automatiskt att de inte har några människor att ty sig till utan bara detta flyktiga liv med studenter som kommer och går. Ändå bor dem här med halsband och märkningar och allt.

Kolla va. Här sitter hunden och tänker på hur flyktigt allting är. Han är precis lika vemodig som jag. Det är ju fint.

ps. Tittar man noga ser man nog Marmarasjön och bergen bakom. Det är utsikten från vårt campus och vi är placerade i perifirin, som att vi inte hör till. Förutom när vi rumlar runt på bakgator och bland barer då. Att gå in i Novizade var som att gå in i en galen värld där allt var upp och ner. Turkey will learn you how to shake your hips. Hot eller löfte? ds.

Mötte en helt fantastisk lärare idag.
Han var rätt cool.
Hade undervisat flera år utomlands i fyra olika länder. Danmark, Tyskland, Nderländera, Italien och sen alla de åren han bott i Washington.
Ställer sig rätt upp och ned och bara öser på om turkiets utrikespolitik.
Vet inte vad jag gillar mest.
Kanske att Sabanci ser det som en angelägenhet för alla att få de här introducerande föreläsningarna. Det borde det alltid vara. Vi har haft modern historia, turkisk kultur och då turkisk utrikespolitik.
Oavsett om du är civilingenjör, datavetenskap, finans, konst eller marknadsföring. Tänk om det kunde vara så här i Sverige, det kanske det är?

Bara berätta, rakt upp och ner, svart på vitt, så här är det. Ni har kanske sett massa flaggor, massa statyer och sen hela köret om Atatürk och nationalism och modernisering, hela bilden. Ottomanska riket 700 år tillbaks i tiden, koloniseringar och ideligen paralleller med forna Persien, Kinas utveckling, andra stormakter som förlorat makt och projicerat sin förlorade stolthet inåt, till en komplex nationalism. Man förlorade allt, var så rädd att förlora allt, blir som galen efter minsta lilla.

Professor ger oss ordspråk: "Their is no friend of the turk, but the turk himself"
Detta beskriver känslan som skapat denna moderniseringshets och nationalism.
Lita inte på nån, alla vill åt dig, skapa rädslan för att förlora allt och fight for your right to keep at least a little.
Och moderniseringen, västernaliseringen, för att det bästa sättet att slippa bli förintad etc, andra ordval möjligt, är att en del av det som hotar dig. Och sedan 1960-talet vill Turkiet in i EU, men antalet för minskar, nu ligger vi på 50 % och just nu beskrev läraren det hela som rätt upp och ned. Parter som varit för förut är mot nu och vice versa. Enkelt beskrivet; atatürkanhängarna var tidigare för som del av moderniseringen, nu har nationalismen slagit över och Turkiet hotas av EU. Förespråkare av islamska värden var tidigare emot, EU typisk oislamskt och etc men nu är det dessa, med the Justice and development party i täten så antar de mer och mer demokratiska värden och vänder sig således mot Europa, ja så säger de. Och sen finns det då lite problem och det vet ni ju från Erdogans debattartikel på DN debatt etc, Cypern (grekland måste bjuda till tycker de), Armenien (ja krångligt tycker de, kanske dödade vi lite för många), Kurderna. Ursäkta mina generaliseringar. Jag återkommer. Det är en helt annan känsla. Sverige känns torrt jämförbart. Här mixas historia, politik, kultur, konflikter upp i en nutid som faktiskt står mig upp till halsen i detta nu.

Men hur som helst. Man pratar om det. Det verkar distansserat. Nynserat. Man får fråga vad man vill. Det är kommer bli grymt.

Man kan ju bara ta en liten paus liksom, låtsas att man hämtar sitt pass för att få sitta femton minuter på en stol. Dricka te och äta torkade mullbär och skalade pistagenötter och salta mandlar och apelsinkakor, helst allt på en gång. Tracy Chapman – Womens Work, Laleh – Det är vi som bestämmer.

Tänka över hela köret. Väldigt passionerad föreläsning om Modern history in Turkey och en ännu mer passionerad föreläsning om Culturedifferenses. Det kan låta som tacky grejer, speciellt den sista men det var imponerade jobb föreläsaren lagt ner för att introducera oss och bakom sig hade en en hel hög med antropologer och sociologer. Världen består av kulturella skillnader som är svåra att tackla. Här upprätthålls fortfarande könsstereotyper baserade på den patriarkala hierarki som dominerade det ottomanska riket i kombination med de normer som upprätthåller den muslimska familjeordningen. Kollektiv känsla med familjen i fokus, där hierarkin baseras på kön och ålder och där hierarkin inte ifrågasätts. Som kvinna gör du karriär, visst, högre poster har procentuellt fler kvinnor än i många Europeiska länder, Sverige säkert bland dessa, men dessa karriärskvinnor är i sin tur beroende av lågutbildade kvinnor som passar deras barn, städar deras hus, lagar deras mat det vill säga, de är beroende av tjänstefolk och av kvinnliga släktingar. Det är ju den typen av jämställdhet som ska ge alla lika rättighet till karriär, men på bekostnad av vad? Är det inte här helt uppenbart att det kan bli så fel? Varför ska man göra sin karriär på bekostnad av andra kvinnor, på sin mamma, sin syster, sin moster? Hur kan männen bara slippa igenom, förbi, helt oifrågasatt. Inte med ett ord omnämndes mäns ansvar för familjens grundarbete. Däremot är det fortfarande tabu för kvinnor att spendera en eftermiddag på lokala kaffehuset. Det märkte jag bland annat igår när jag vill köpa en macka på dylikt i Tuzla, närmaste tätort från skolan sett. Dessa män gav mig blickar som var tjockare än en betongmur och min känsla för detta sade mig – här går vi inte in.

Detta är inte jämställdhet. Man kan inte nöja sig med egen lycka och frihet på bekostnad av andra medmänniskors.

Och det handlar som vanligt inte om systerskapet, utan det handlar om medmänskligheten, om att vara human och om allas rätt att få finnas till för annat än att vara dörrmatta åt bättre beställda människor.

Det är simpelt.

Nu har jag hämtat passet. Nu ska jag gå och fixa grejer och få information om ett av Turkiets största informationscenter med öppet dygnet runt. Vi kommer ses där.

Du måste ha passet för att få hämta ut ett användarnamn för att kunna logga in på mySU för att kunna se ditt schema och för att kunna ändra dina kurser under ad/dropperiod som börjar typ nästa vecka, när du bara kan gå runt och shoppa kurser, som Maria José Yeler uttryckte det.

Jag har inrett mitt rum med följande citat, upplockade spillror från tidigare liv;

”Hela kungariket ska vi ta” - rödklädda små kottar på klistermärke med röda flaggor.

”Wij zijn van sterrenstof gemaakt” - prof. dr. E.P.J van den Heuvel, Sterrenkunde

”Du fragst mich, was soll ich tun? Und ich sage: Lebe wild und gefaerlich, Artur” Ett älsklingsvykort från Heidelberg.

”Es gibt keinen Gott – Gutes tun ist menchlish” - från Wien

”Vad vore livet utan böcker?” - Bodil Malmsten

”Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop” - Ett omslag till en bok att läsa

”Make poverty history” - Svartvita små figurer av våra politiska ledare i världen

”The next generation – from Sweden with love” - en gåva från en vän

”New York – Statue of liberty” - För det goda i världen också finns i USA

”Wish-tree” - För att man måste veta vad man vill ha och vart man ska för att uppnå det.

”Vilken kultur är värd att subventionera?” - Reconsider it darling, come on!

”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den” - Min favorit om din egen förmåga och din egen plikt att påverka.

”Solen skiner” - för det gör den alltid någonstans.

Och mer. Och bilder. Och foton. Och gåvor i form av små papperlappar. Det är hemtrevligt. Det är frågan om det är för hemtrevligt.

Borde man låta sig bli mer utlämnad?

Jag bor i ett kliniskt rum med vita skrivbord utan repor. Två våningssängar med skrivbord under. Röda stolar. En hurts. En bokhylla ovanför skrivbordet. En dusch med klinkers och stort handfat och allt är vackert och kliniskt.

Marta Fernandez Lopez från Madrid ska ha den andra sängen och jag hoppas verkligen att hon kommer snart. Hennes syster är här för att lämna av henne och de hänger bara inne i Istanbul men imorgon måste hon komma för orientation days är obligatoriska och jag vill faktiskt ha min roommate nu!

Hon verkar trevlig.

Jag har faktiskt läst spanska ett år.

Hon ska läsa managment och lära sig engelska, sa hennes syster.

Jag sa: ”Everything is gonna be okay, really”.

Hon verkar homesick.

Hallå Marta, åk inte hem!

UPDATE! Marta kommer imorgon och hon har köpt massor med kuddar till vårt golv. Och jag gillar Marta, Madrid och hela Spanien.

Det här är berättelsen om vad man måste göra under orientation days. Fixa ett skattenummer, annars kan du inte betala hyran. Skaffa helst ett bankkonto här. För det måste du ha ett skattenummer.

Skaffa ett resident visa, hitta till polisstationen där man gör det, den ligger någonstans runtomkring Taksim. Det kostade bara 67 YTL vilket är massor. Du tar bussen för 1 YTL (okej, det är fem kronor). Fixa åtta foton av dig själv där du inte ser ut som en massmördare. Ta de åtta fotona och fixa student-id etc. Fixa fram någonslags gammal mobiltelefon för att toppa in ditt nya simkort i den, glöm inte att registrera ditt simkort med namn etc, annars kommer staten stoppa dig från linan.

Och inte minst, fixa fram din mac-adress och IP-nummer och maila till rätt mail för att bli registrerad här, din dators adress måste alltså bli registrerad.

”Det är ju till och med värre än Frankrike”.

Och det var allt jag kommer på just nu och som ska fixas nån gång snart, typ imorgon.

Utöver det; sign up for student societys. Byt kurser, ändra learning agreement, fundera på när du ska sluta använda oöversatta engelska begrepp.

Försök överleva med engelska som huvudspråk och turkiska som andra och sen kanske tyska och sen kan vi ta lite svenska där på slutet och här finns ändå svenska konsulatet och Johan, Pär och Magnus.

Man kom fram va. Mycket vackert så. Jag har till och med lärt mig hur man ska åka, att man bara tar färjan mellan Serkeci på europeiska sidan, dit man kommer med tåg från Europa (inte om man måste ta nattbuss, då kommer man till ingemansland och får åka vilse i metro), och den färjan tar man då till Kadögi som är en hamn på den asiatiska sidan, nu har vi alltså korsat två kontinenter för 7,5 kronor och på 30 minuter. I Kadögi ska man sen leta rätt på bussen som går mot Tuzla, det finns typ 100 bussar med den mot Tuzla går från hållplats 130 A och sen åker man den dryga 45 minuter, du får antagligen stå. Hoppa av där bussen kör av motorvägen och låt bussen åker åt höger medan du går över bron, över motorvägen åt vänster. Då kommer du fram till kafét och någon slags kiosk i det himmelsblå huset. Det syns från motorvägen också. Där kommer det fram en tjock glad farbror till dig, han har nog keps på sig. Sen har han sina två små adepters, jag tror det är deras kiosk. De viftar med händerna alldeles jättehetsigt och pratar turkiska. Du säger Sabanci University och frågar om de pratar engelska, påminner dig själv om att snabbt och smidigt lära dig att säga ”Jag skulle vilja ta en dolma till SU”. Hur som helst kommer du här byta en överfull buss mot en minibuss, Dolma (som betyder fullspäckad), du kommer se att den inte alls är så fullspäckad och att den har massa små skyltar framtill där det står hur den kör. Alla har sina fasta små rutter, du kan stanna dem när som helst och det kommer du göra här vid det blå kafét. Det är simpelt, dessutom kommer denna tjocka lilla farbrorn i keps stå bredvid och hoppa och säga något i stil med skynda dig, hoppa på och ropa till föraren att alla som går på ska till Sabanci University och det är bara att gå på. Sista biten tar nu ca 15-20 minuter och man åker genom Tuzla som är en förort till Istanbul uppe i bergen. När du tror att allt är kört, när din kompis frågar föraren vad han egentligen håller på med, vart han egentligen ska, då är du framme.

Det är rätt lätt. Och trevligt. Och det är vanliga människor. Och de hjälper dig om du frågar. Och kvinnan i slöja bredvid dig ler jättestort och ni håller jättehårt i samma räcke och när dina fötter gör ont så gör hennes fötter ont också.

Eller så kan du ta de Busshuttels som Universitetet erbjuder efter schema som kö dig ut på motorvägen, fram till Taksom eller Kadigkö eller vart du nu ska och du sitter där på ditt säte bredvid alla de utbytesstudenterna som pratar om att det är så synd att Starbucks inte finns i Israel och att man bara måste åka till Amsterdam och så kan du betala fyra gånger så mycket för det och säga tack och adjö.

Det är så sjukt, jag kan som inte berätta om Sverige. Inte än. Folk frågar, killen här i receptionen på Orient Hostel Istanbul till exempel, han ska göra interrail i November och frågar varför han ska till Sverige. Som att jag inte vet vad som finns där och nej, det gör jag inte, och det hela blir helt sjukt i jämförelse med allt man ser på vägen hit.

Men jag önskar ju ändå att alla kineser, turkar och andra åker till Sverige och pratar om politik, öppenhet, allemansrätten, yttrandefrihet, tryckfrihet, avsaknad av censur, mänskliga rättigheter. Jag har haft vissa sådana samtal, säg med kinesen om vem hon röstade på i senaste valet. Hennes enda svar var ”jag förstår inte”. Men världen behöver sådana samtal, och på något vis måste jag kunna samla mig och förmedla att bakom de där små sjöarna, mitt bland älgarna, inne i de röda husen, i min egen hjärna och i det samhället där jag växt upp i finns det en hel djävla stor hög med självklarheter i form av demokrati, grundlagar, mänskliga rättigheter. Och att utvisningar av homosexuella, av apatiska flyktingbarn, lågt valdeltagande, det hotar den där idyllen.

Jelena som jag fick sällskap med i Serbien, vi pratade om utbildningssystem och hälsa. Om trygghet, system och hennes historia, vår. Om sociala skyddsnät på knackig engelska. Kan ha varit bland de finaste timmarna, och Serbien blev som verkligt i mina ögon genom hennes berättelser om sitt liv, om sin familj, om pappa soldaten och mamma med egen arbetsförmedling.

Om att vi inte haft krig, snacka med en turk om det.

Om nationalism. Också ett ämne.

Det sjuka är att komma ut och möta det hela i form av möten med människor. Deras ord, kroppar, ansikten får bli symboliskt för alla andra världar så långt bort från våra.

Jag trodde inte att jag tog det här för givet. Jag ska försöka att aldrig göra det igen.

Det är här och nu som jag måste minnas känslan från Pride, de sjuka homofobiska strömningarna i Litauen och Polen, Sara Pahlin och inte minst vad vår egen regering gör med sjukskrivna, med de som inte har ett arbete.

Och nu får jag snacka med alla om att jag ska plugga på deras snobbigaste Universitet för de som erbjöds i Uppsala var de enda, och det blir liksom knäppt för jag kommer aldrig matcha en Porche, men det är här jag hamnar för det är Uppsala som det är universitet har utbyte med.

Jag vet att andra vänner faller tillbaka till samma sak, ”Well, Sweden is the big welfarestate.” Och när man tänker efter så kan man faktiskt åka och titta på den, den svenska modelle'''''''n är kött och blod. Den är hus som inte faller sönder, trottoarer längs med gatorna, skolor för alla barn etc. Och när den hotas vill jag helst inte vara den som tog den för given.

Det är så sjukt, jag kan som inte berätta om Sverige. Inte än. Folk frågar, killen här i receptionen på Orient Hostel Istanbul till exempel, han ska göra interrail i November och frågar varför han ska till Sverige. Som att jag inte vet vad som finns där och nej, det gör jag inte, och det hela blir helt sjukt i jämförelse med allt man ser på vägen hit.

Men jag önskar ju ändå att alla kineser, turkar och andra åker till Sverige och pratar om politik, öppenhet, allemansrätten, yttrandefrihet, tryckfrihet, avsaknad av censur, mänskliga rättigheter. Jag har haft vissa sådana samtal, säg med kinesen om vem hon röstade på i senaste valet. Hennes enda svar var ”jag förstår inte”. Men världen behöver sådana samtal, och på något vis måste jag kunna samla mig och förmedla att bakom de där små sjöarna, mitt bland älgarna, inne i de röda husen, i min egen hjärna och i det samhället där jag växt upp i finns det en hel djävla stor hög med självklarheter i form av demokrati, grundlagar, mänskliga rättigheter. Och att utvisningar av homosexuella, av apatiska flyktingbarn, lågt valdeltagande, det hotar den där idyllen.

Jelena som jag fick sällskap med i Serbien, vi pratade om utbildningssystem och hälsa. Om trygghet, system och hennes historia, vår. Om sociala skyddsnät på knackig engelska. Kan ha varit bland de finaste timmarna, och Serbien blev som verkligt i mina ögon genom hennes berättelser om sitt liv, om sin familj, om pappa soldaten och mamma med egen arbetsförmedling.

Om att vi inte haft krig, snacka med en turk om det.

Om nationalism. Också ett ämne.

Det sjuka är att komma ut och möta det hela i form av möten med människor. Deras ord, kroppar, ansikten får bli symboliskt för alla andra världar så långt bort från våra.

Jag trodde inte att jag tog det här för givet. Jag ska försöka att aldrig göra det igen.

Det är här och nu som jag måste minnas känslan från Pride, de sjuka homofobiska strömningarna i Litauen och Polen, Sara Pahlin och inte minst vad vår egen regering gör med sjukskrivna, med de som inte har ett arbete.

Och nu får jag snacka med alla om att jag ska plugga på deras snobbigaste Universitet för de som erbjöds i Uppsala var de enda, och det blir liksom knäppt för jag kommer aldrig matcha en Porche, men det är här jag hamnar för det är Uppsala som det är universitet har utbyte med.

Jag vet att andra vänner faller tillbaka till samma sak, ”Well, Sweden is the big welfarestate.” Och när man tänker efter så kan man faktiskt åka och titta på den, den svenska modelle'''''''n är kött och blod. Den är hus som inte faller sönder, trottoarer längs med gatorna, skolor för alla barn etc. Och när den hotas vill jag helst inte vara den som tog den för given.

Det är tisdag kväll den femtonde september och jag klev precis ombord på ett tåg som utger sig för att vara orientexpressen. Jag dör lite när en konduktör möter mig och visar mig till min kupé och frågar om jag vill ha te eller kaffe till frukost.

Nån som hjälper!

Mat!

Det känns som att man är i himmelriket.

Och tågkupé är mysigt. Nu har jag ”casey hold on” med marit bergman på repeat, pyjamas och min dator och kan bara sitta här och kolla ut genom fönstret där Stuttgart och alla de här tyska floderna susar förbi. Såg till och med ett pariserhjul. Hur trevligt är inte det?

I övrigt så var detta en sjuk dag som startade i Paris och slutar här på det här nattåget mot Wien. Däremellan var jag i Heidelberg. Första stoppet var secondhandbutiken My Way. Hur coolt är det inte att den finns kvar precis som den var när jag bodde där för tre år sedan? Att Bibi dessutom hoppar upp ur sin fotölj och säger ”Det är ju du! Du köpte ett par stövlar, ja kanske mer. Var inte du au pair här?” Och jag får säga min intränade mening om hur glad jag är att butiken och hon fortfarande finns kvar och köper dessutom ett linne med veck i stil med någonslags avancerad frackskjorta. Sen bara allt annat jag ville göra. Dessutom gå vilse på Heiligen Berg, smyga mig förbi familjens hus med luvtröja djupt nerdragen över ögonen och sen kolla på Inglorius Bastards på Gloria. Köpte dessutom bara min favoritchoklad som råkade bli middag. Den här nya tarantinofilmen då. Tyskarna skrattade. Jag fick lite bråttom från bion till tåget. Och ska springa rakt ut bland öldrickande tyskar efter att ha kollat på de där nazislaktarna. Det blir alltid så här för mig ju. Där går jag och tänker på Förbindungen och hur bruna de är, klättrar upp på Heiligen Berg för att fota Tingstette, mycket kungsmynta där förövrigt och man vet aldrig vad de tänkte när de inveg det här 1936 som samlingsplats för typ 10 000 människor. Men NSDP verkade inte vilja samlas där, trots att Heidelberg var ett rätt brunt distrikt. Idag kör man utomhuskonserter på den specialbyggda amfiteatern i grekisk stil. Bibi har förut berättad om att man när hon var ung kallade det Stairways to heaven. Jag har firat Valborg där, men också kört otaliga trappintervaller. Om någon läst eller tänker läsa (GÖR DET!) ”Rädd att flyga” av Erika Wang så skriver hon om huvudpersonens tid i Heidelberg och mer om Tingstettes historia, från 60-70-talet när tyskarna helst inte snackade om sin historia. Så ner och se denna filmen. Sen blir jag förvånad över att alla tyskar jag möter är så trevliga och sen kommer jag ihåg hur starkt Anne uttryckte att hon var trött på att dra historien om och om igen. Jag tycker att det är en smula komplext. Och även med glorifierande filmer i stil med Inglorius Bastards. Och samtidigt är man ute på så djävla djupt vatten och jag väljer att säga att jag inte njuter av att se mordiska män skalpera andra mordiska män.

Och sen citera die Linkes valkampanj – Raus aus Afganistan. Deutschland will keine kriege. Tyskland ska inte kriga utan verka för en fredlig värld i frihet. Det är val snart. Det märks.

Här är några andra valslogans.

FDP – die Liberalen. - Det måste löna sig att arbeta.

SPD – Lägg din första röst på mig- Lothar, och ”vårt land kan mer”, ”vår ingenjörer fixar klimatkrisen”

Die Grüne – Krisen kan bara lösas på ett grönt vis. Olja, det svarta guldet, nej tack. Dessutom marknadsförs 1 miljon nya jobb.

Nu ska jag lyssna på marit en gång till och sen sova.

Hela min kropp gör ont efter resor resor och bergsklättring.

Puss hej

Och jag kom fram till Paris igår och åkte en massa metro. Man känner lätt igenom doften och en sekund kom jag ihåg hur det kändes att åka här i februari.

Säger hej då till mitt ressällskap Jenny som ska vidare till Montpellier för franskastudier.

Säger hej till helt fantastiska Josefin och en dylik liten vindsvåning med balkong som ger utsikt över takåsar.

En söndag i Paris var en rätt obligatorisk falafel i Marmais, massa trottoarpromenader, att jag äntligen fick åka till Cité Universitet och dessutom träffa Emma och Linuz som hänger på Science Politics (jag kan fortfarande inte stava rätt på franska) sedan två veckor. Vackra hus, vackra parker. Skyst läge för studenter att bo. När jag var här kände jag mig som mer hemma i Paris. Vet inte varför. Kommer eventuellt, kanske, kanske inte utvecklas. Men franska språket alltså.

Nu: Paris en dag till och jag ska verkligen hetsa mig själv så jag kan möta upp min kusin för frukost. Kommer lätt föreslå den mest franska frukost med pain de chocolate eller dylikt. Helt förfallen. När Jenny tog en croissant och jag världens tyngsta macka till frukost i Köln 06:30 insåg jag det sköna i att inte äta så jobbiga saker till frukost (tror att gröt alltid kommer vara undantaget. Och kanske fil.).

Måste duscha. Ikväll middag i Cité Universitet. Imorgon tåg till Heidelberg.

Puss&kram

Tröjgård är ett bostadsområde fyllt av vackra hus i rött tegel. En tvåa med balkong är Lindas, hon delar den med Tonje. Högt i tak och trågolv, struckatur i taket och stora fönster och man bara undrar hur de lyckades få den här lägenheten. Tonje är en tjej från Norge och också läser femte och som spelar Natasha Bedingfield högt från spotify samtidigt som hon borstar håret och äter frukost. Vi pallar äpplen och går gatan ner, och in i en bokskog. Här kan man springa långa sträckor och jag hade tyckt så mycket om det. Skogar av lövträd är så fantastiska och jag kunde ha bott här 2,5 år om jag hade tackat ja. Man kommer ner till havet och badplatser. Kan ta vägen längs med havet in mot stan. Kan strosa längs med Stråget och Linda som tagit ledigt från dygnet runt studier i neurofysik och kemischeman inser att hon måste lyckas hitta höstskor och helst annat. Nästa gång hon går på stan är i december bedyrar hon. Jag tycker så mycket om Århus och så mycket om Linda. Och vi hittar höstskor. Och egentligen hittar även jag skor men har inte mage att fylla min väska med ytterligare prylar även om prylen i detta fall skulle varit de vackraste och mest bekväma skor jag skådat. Så kan det vara i Århus. Århus är tegelhus, stor unipark, lövskog, havet, en å som genomkorsar stan med tusen broar och Linda tillsammans med alla andra med.studerande. Jag får använda flera greys-termer, bland annat code blue och får höra hur det är när ens första patient dör, om löner och om stafettläkare och om alla extrajobb. Om att undervisa för semestrarna under och om alla fantastiskt söta danska män. Jag upplever faktiskt folk som mer öppna här men kanske är det för att jag är med Linda som är så bra och fin. Hon följer mig till stationen, bär min väska och vi säger hej då och jag ska mot Kolding-Köln-Paris.

Tåget mot Kolding är nästan tomt. En man sitter bredvid och han läser skvallertidningar och dricker en öl. När han går av nickar han och ler mot mig. Jag har slängt upp benen på sätet och sitter med dator, hörlurar och all min packning så mysigt uppslängd runtomkring mig. Att åka tåg genom Danmark är kullar, åkrar, stora gårdar, små korsvirkeshus och hav och broar. Man passerar hamnar och segelbåtar. Det är så vackert.

Natasha Bedingfield var bättre än jag kom ihåg. Hon hade en hit någongång? Vet inte. Jag lutar mig tillbaka och läser Bodil Malmsten och hennes sista bok från Finestre som jag fick av Elina och Maja när de besökte mig i Norberg för några dagar sedan. Jag hade inte läst den och den handlar om hennes uppbrott från Finestre men verkar också vara ett försök att skriva en rolig erotisk roman om medelålders kvinnor som fötterna i make-love-not-war-generationen. Det verkar ju hur lovande som helst och jag tänker lägga Obama åt sidan även om även det också verkade lovande och det här med hans avstamp i Hawaii och mamman och pappans kärlekshistoria är fin och allt.

Vi stannar i Vejle just nu. Jag kommer inte kunna lägga upp detta förens i Paris misstänker jag. Lyssnar på Nina Kinert och jag misstänker att det är tack vare Josefin jag har henne på min ipod. Tack för att du uppdaterade den i somras, ja hon är så himla bra. Resten har Johan lagt in och jag har egentligen rätt dålig koll på omfattningen av musik på den där prylen. Jag har lagt in det som jag tror du gillar, sa han. Och sa hon. Och jag fick höstmusik som playlist. Det är så fint. De är så fina.

Måste skaffa Itunes så att jag kan vara lite snäll mot mig själv.

Kommer fram till Paris och Josefin imorgon 11.35.

Först nattåg mot Köln som visst ska vara världens största tågstation? Jag tänkte åta frukost där för jag kommer fram 06.14 och ska stanna ända till 07.24. Den tiden borde räcka för att hitta rätt spår för nästa tåg, enligt Veronica på SJ utland.

Ska läsa mer om Bodil och hennes ljusblå Rover och den där fantastiska trädgården som hon har anlagt i sin fantasi. Och se fram emot Paris, falafel i Marmais, Linuz på Cité Universitét (jag kan inte franska) och att träffa Ebba och se hennes Paris. Jag börjar nog gilla Paris. Kommer fram till Kolding om 32 minuter.

Puss&hej

Jag skrev inget inlägg som var i stil med - ”hej då nu åker jag till Istanbul och pluggar ett halvår. Det känns konstigt för jag har bara varit där i åtta timmar sammanlagt i mitt liv men ska bli spännande för av någon anledning så har jag velat det här sedan en information om utbytesstudier på Engelska Parken för 1,5 år sedan och nu ska jag åka.” Inget om att det känns overkligt och inget om vilka vänner jag ska hälsa på på vägen, inget om städer jag ska passera, inget om det vackra i att åka tåg. Bara en liten droppe i havet om hur sorgligt allt kan vara och vilka fina saker människor har sagt till mig och en droppe i havet om hur mycket jag tycker om dem.

Kunde nog inte riktigt föreställa mig. Inte det sorgliga att säga hej då till familj och vänner och inget av det fina i att se fram emot att komma hem. Inte att förglömma det fina i att vara galet spänd på hur allt kommer bli. Vem ska jag dela rum med? Vad ska jag plugga tillslut? Måste jag äta kött? Hur är det med översvämningarna? Är det så vackert och coolt som alla säger. Ingen aning, sjukt kul att ta reda på.

Första resan var Avesta Krylbo – Sala. Baggis, har jag åkt 100 gånger. Alla gånger till och från Forsmark, Uppsala, Stockholm. Mindre baggis att verkligen stiga på det första tåget.

Sen åkte jag Sala – Norrköping. Aldrig åkt, konstiga orter svischade förbi och tåget var fullt med studenter på Mälardalens högskola.

Sen X2000 mellan Norrköping – Köpenhamn. Ett tåg att må illa på och det bästa är alltid att komma ner till Skåne och se landskapet öppna upp sig och allt är så djävla vackert.

Så Köpenhamn – Århus som var en så vacker sträcka. Speciellt över lilla Bält och stora Bält. Intrycken var mycket soldater och jag tänkte på Holst Drottningoffret och hur hon beskriver Danmarks Afganistanssoldater och deras psykiska men. Det såg ut som så tuffa killar, så hårda ögon under deras baskers. Tre timmar tog tåget och de killarna mitt emot mig hinner dricka upp alla sina öl. Jag väntar bara på att de ska bli tillsagda samtidigt som de ler större och större. Man hade lätt fått en öl men jag äter godis istället. Ingen säger till dem utan istället blir de serverade fler öl och tågpersonalen och medpassagerare frågar förstrött vilken som är nästa station. När vi väl är framme i Århus och klockan är kvart i nio en fredagskväll har de där killarna redan däckat sedan ett tag. Nu är det fest.

Ja. Jag har fått sms om att ta en taxi till Ole Worms Alle och Medicinerhuset. Äntligen. Världens största fredagsbar på ett område fyllt med circustält och vi köper öl för 10 danska kronor. Jag möter upp Linda som är inne på femte semester som är väggen. Här är läsesalen öppen dygnet runt och folk pluggar till elva-tiden men bakschema för både bröd och kakor. Fredagar är undantaget och idag är det fredag. Festkommittén öppnar upp fredagsbaren redan vid 13 och kör så länge de orkar. ”Ni dricker, vi städar” står det på deras tröjor. Jag är så glad att jag är här och får se Lindas liv och vänner och huset där hon ska spendera sin höst för att spika tentor på vägen mot läkareden. (not. Jag är förundrar och stolt över att det är mina mest brighta och nogranna vänner som ska bli läkare. Känns rätt tryggt faktiskt!)

puss/hej