En blogg som har funnits i åtta år och som ingen läser förtjänar ändå att leva. De senaste veckorna har jag tänkt mycket på 2005 och hur annorlunda internet kändes då. När det fanns några få bloggar som alla läste. Sen gick jag in på en av dem som då hette Silverfisken men som idag är Jonas Petersens blogg med bröllopsbilder under namnet
Melbourne Wedding Photographer och bara stirrade på dessa bilder som förmedlar hela liv för varje bröllop. Skulle ha kunnat börja gråta egentligen för att enskilda bilder var så vackra. Idag är han en av världens bästa bröllopsfotografer och internet är något som finns exakt överallt. Ändå fanns hans uttryck kvar. Hans förmåga att berätta. När en vän ringer för korrläsning av ett dokument skickar jag istället denna länk och trots att hon inte alls var med 2005 tror jag hon förstår precis. Vi sitter i nästan en timme och tittar på bilderna och bara pratar om hur skogen och gråtande ansikten ser ut.
2005 var internet ett sätt att kommunicera. Skype, mail, och sakta bloggarna som växte fram. Utvecklingen efter det och vad internet är idag, ett ställe att visa att en finns, känns helt plötsligt absurd. Statusuppdateringar, presitige, uppdaterade profiler, nätverk och jobbsökande. Kanske är det bara jag som blivit äldre, kanske är det bara jag som mår illa av alla uppdateringar som inte har något att säga och som jag aldrig någonsin bett om.
En bok, en blogg, en gata kan du välja att ta dig in på. Min facebookfeed träffar mig som ett knytslag i magen.
Självklart är jag bara en av alla dem som längtar efter något mer äkta, något som betyder något, som berättar något, som vill vila lite i stunden. Vill hitta fast mark att stå på.
2005 kan aldrig ta mig tillbaka.
Jag började längta efter den tiden i våras efter ett mail, en påminnelse från ett förhållande där och då, och hur han skrev om att vår tid tillsammans hade format honom. Vad hände då? Den tiden måste ju ha format mig också. Det var som en panik, något måste jag ha glömt. Frågan fastnade verkligen. Det handlade nog inte alls om internet men det handlade om en mindre värld. Den tid som har gått sedan dess är på något sätt en dimridå som både gör det möjligt och omöjligt att se tillbaka. Att vara 17, 18, 19 och tro vi skulle kunna göra vad som helst. Kanske är det just i detta att vi försökte göra vad som helst som det svåra ligger. Idag resulterar allt vi gör när vi ska göra vad som helst för att förverkliga oss själva i en flashig uppdatering, en ny presentation, fina visningsbilder och de här ständiga bekräftelsedomarna från människor du inte ens känner.
Det är 2013 som måste göra oss lyckliga idag. Fan att det ska vara så svårt.
Jag är i staden du hatade
Jag kom tillbaka till staden som jag ändå älskade
Du är som en miljon mil bort
Åtta månader har jag spenderat på att lära mig det svenska språkets ordföljd rytm tempus men ändå vet jag inte vad jag ska säga till dig alla gångerna som du aldrig ringer.
Det här att vi aldrig pratar stör mig aldrig förutom när någon frågar om vi pratar
Borde vi det?
Det är som att det finns inget alls kvar
av det som vi ansträngde oss för att bygga bit för bit
Det var aldrig brandsäkert.
Den här texten skulle aldrig handla om dig den skulle handla om mig men som alltid med oss försvinner jag bort.
Vi sa att de var jag som gjorde det själv.
Din svarta olja hade inget med det att göra.
Hur gör de rent de där fåglarna från olja när det är oljeläckage vid haven?
Görs det inte så dör fåglarna,
det vet jag
Hittills har jag försökt med tårar, ensamt rödvin, te och kakorna som smulade sönder sig på golvet
och orden "det kommer blir bra" hamrade jag ner de otaliga gångerna när jag saknar dig för mycket för att kunna tänka.
Jag försöker att gå så långsamt jag kan genom staden jag ändå älskar.
Idag gick jag förbi platsen där de imorgon ska bygga ett torn.
Jag tar inte längre jobben jag hatar, tror jag.
Det känns aldrig riktigt säkert.
Klubbarna vi går på de räcker för mig.
Vi dansar och jag lutar mig närmare min vän och skriker att vi kan dansa som att vi inte hade en hjärna. Åtminstone i fem minuter.
