Fortbildning av sinnet

Man kan vakna och säga morgonstund har guld i mun. Dansa genom sitt rum som en galning, fastän solen inte ens skiner.

Man kan ägna sin eftermiddag åt att spatsera i halvhård motvind djurgården runt femton varv och spela bitter tillsammans med finaste vännen. Äta ekologiska bullar (aka vara snäll mot naturen) och stirra mot solen och prata om att man borde ha kommit nån vart. "Men du har ju kommit nån vart", "Men det har ju du också." Man kan göra det också, man kan satsa på att gräva ner sig i saker, handlar kanske mest om att vara tillfreds med sammanhanget. Liksom tänka som så att jag har faktiskt valt så här för att det här är vad jag vill. Sjukt tillfredställande, även om man är 23 år fyllda.

Man kan sitta i sin soffa lyssna på svunnen röst som sjunger om en fråga - vad har du gjort ikväll, vad har du bestämt. du sa du behövde tid, du hade tid. Tänka; Nu kokar jag te och skriver mig igenom den här natten.

Man kan faktiskt det.

Om att vara glashus / sten, inte kunna se, men mest av allt; inte kunna kommunicera på ett rakt sätt.

Nyckfull

Om man är som jag så sparar man på saker. Typ tidningar. Det kanske man har efter sin morfar som sitter och lägger på hög dagarna i ända.

Idag har jag sparat reportage som hette "Livet ska levas nu" om cancer. Och om melankoli när de hängde hemma hos professor i idé- och lärdomshistoria, hon bor i Kåbo. Himla fint. Så här avslutas artikeln - Det är också en del av melankoli, att våga vistas i de skenbart passiva rummen. De kan vara trista och mörka och jobbiga, men de kan innehålla kraft också. Pendlingen som uppstår mellan olika mentala tillstånd skapar energi. Och har man lätt för att vara melankolisk kan man ofta ha lätt för att känna lycka, det gäller åtminstone mig, säger Karin Johannisson som intervjuas under rubriken Känslans nyckfulla historia.

Nåväl. Det var vad jag sparade idag.

Kom igen nu, för fan.

Konfunderande tankar om vag framtid.
Och om alltför många obesvarade meddelanden.
Och om alltför bräckliga ekonomiska situationer.

I give you:
///////Och du svindlar med våren för det är så vackert att det gör ont samtidigt som det tvingar dig att se.
(någonstanns är javisst gör det ont när knoppar brister en så genial ansats till något större. Om att hoppa. Bryta opp.)
Bryt opp blicken.
Du kommer fortsätta, det finns inte mycket mer att säga nu.
Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre.

Fast tvärtom, tvärtom. Typ. Jag behöver ju dig.

Och jag behöver de naiva drömmarna om att hela livet ligger framför mig. Jag gör det verkligen. Och jag behöver fan svar på alla sjukt trevliga frågor jag ställer.

Något säger mig att du blir borta för en lång, lång tid.
Någon dag är jag din jakttrofé som du rår över.
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför.
Varför måste vi såra varandra?
Något säget mig att du blir borta för en lång, lång tid.


Och jag tänker, att om du också går med tusen frågor, så kan du väl prata mig. Det skulle vara så simpelt. //////

Baby Berlin.
Baby, c-uppsats.
Baby, jobb och lägenhet och en hund. Vill fortfarande ha den där röda lägenheten, en detalj är bara att den nog inte kommer ligga i Örebro, men varför inte, egentligen. Men just det. Jag vill inte ha en lägenhet. Ett ställe bara.
Mer konkreta är vi inte. Vi gör nått annat istället.

RSS 2.0