är det mos eller magi?

Det är inga speciella juveler jag ikläder mig ikväll. Snarare mina favoritskor som är svarta och från ecco. Och en kjol och t-shirt som också är favorit. Toppar detta med mina två älsklingshalsband och ett nagellack som heter meet me in the dark.

Har tänkt litegrann på att jag ska komma hem snart idag. Det känns fint. Och att jag kommer fixa allt som ska ske innan dess. Och att jag nog vill åka tåg hem. Vill ha 69 timmars kontemplation innan hemkomst, sen är jag fulladdad för Palermo,
Lägenhet,
Nationer
Stats C eller vad det nu blir,
Tvärdrag,
RAF 2010,
Laboremus,
Kurdistanprojektet,
Våren,
Vännerna,
Människorna,
Familj och alla,
Böcker och bokhyllor,
Matlagning och kök.

I ingen rankad ordning utan bara allt på en gång, helst.
Promenader, rödvin, vettiga samtal.
Jag har saknat er så mycket.

Men först. Ikväll. Stiger snart ombord på en båt för att tillbringa natten och första timmarna på det nya året. Dansgolv, bar, alla människor jag lärt känna här. Förutom Nükte och en hel del andra turkar. Men det kommer finnas tid för dem också. Och jag kommer sakna dem. Lite av 2010 till dem, resten till kampen, kärleken, vännerna, de hemtama gatorna, våren.

Jag tror på 2010. På 10-talet.
Och konstaterade idag, när jag lite småstudsade ur min säng, ut på promenad och frukost med Marketa att för ett år sen stod det inte bra till med mig. Det var en svår tid, på ungefär exakt alla plan. Inga urstudsade sängar. Idag har jag inte tillbringat någon tid i ångest, men däremot smygigt in på föreläsningar om andra vågen av imperialism och sen tre fruktansvårt upplysande timmar om Carl Schmitt med den mest entusiastiska föreläsaren jag någonsin träffat, han med den stora kärleken för politisk teori, han med festen jag inte fick gå på.


Nu ska jag snart gå, och det jag vill göra är att önska ALLA ett GOTT NYTT ÅR.
Ni är bäst. Önskar er allt gott. 2010 blir grymt. Kommer bli så mycket. Och blir dessutom precis vad man gör det till.

Puss&kram

 

Ibland är man bara så långt borta. Geografiskt, ibland spelar det ingen roll.  Mail, skype, en globaliserad värld. Men idag då, när jag hittar brev i mitt postfack som är daterade runt den 15 oktober. På sätt och vis skapade det en tidslöshet här och nu, för glädjen att få dem försvinner ju inte. Men det konstiga blir klashen att i ena sekunden läsa ett sms som skickades för en sekund sedan, och i nästa stund läsa brev som skrevs för över en månad sedan. Befriande. Den snabba tiden är stressande, som att gårdagens tidningar inte längre är aktuella. Först ska man vara, och nöjd blir man aldrig. Journalistik alltså. Vad vill du mig?

 

Hur två världar krockar, att vilja och inte vilja leva fullt ut här.

Att ha en dag då ens kropp är ut-och-in. Som idag

Inte lyckas med nått.

Som det känns.

Skrev responsepaper.

Hade stirrat på blankt dokument i sju timmar, kändes det som.

Frukostskrev.

Sen var lektionen inställd.

Ingen hippiekille, inga diskussioner och e-governance.

Läraren satt ensam i klassrummet, hon läste min uppsats sa hon.

För lång som vanligt. Massa saker hon inte visste, sa hon.

Tacksamt att skriva om Sverige och det man vet.

Jag gillar att försöka förankra det akademiskt med turkarna.

Tillräcklig underhållning / utmaning för mig.

Men ut-och-in dag idag.

Vad ska det bli av det här då?

Fortsättning följer.

 

 

Puss // sakner er.