Lördag!
Jag var så himla trött på Bayram i morse. Hallå alla studenter, jag saknar er! Kom tillbaka från era mysiga familjefester, chokladfrossande, ert resande kors och tvärs mellan alla delar av detta land måste väl ta slut snart. Kom tillbaka och häng här på skolan! Imorse var det verkligen ingen som åt frukost samtidigt som jag!
Hade stigit upp innan åtta, duschat, tvättat, promenerat, hängt med fåglarna vid sjön, druckit tre koppar te, läst två artiklar om turkisk utrikespolitik och köpt dagens första salep innan 12. Min roomie sover fortfarande efter att hon tumlade in vid 04 i natt. En lördag. Fasen vad härligt!
Och nu är jag inte trött på Bayram längre för ikväll kommer Andrea, jag möter henne vid Taksim och sen hänger hon här med mig i en hel vecka! Jag kanske behöver plugga lite men vi kommer också åka till Ankara på en, hoppas jag, äkta superpolitiknördig semester. Kolla in Atatürk Mausuleum, parlamentet, spana efter Erdogan, Gul och Davotuglu. Skvallra om Birgitta Olsson och när hon ska bli minister, om nya EU-kommisionären vad hon nu heter och annan svensk inrikes och utrikespolitik. Kanske. Tänkte även lära henne allt jag kan om Turkiet, typ att åka färja, gå över gatan och spela backgammon, kanske beställa te också då. Kommer bli himla fint!
Så puss&hej, nu blir det lite mer semester. Räknar vara tillbaka på banan onsdag morgon då det är turkish foregin politics med relationerna till Iran och Israel i fokus, den läsning jag gjort nu på morgonen.
Semesterstängt
Gick igenom Istanbul måndags kväll efter att ha firat Pärs födelsedag med meze, helstekta fiskar och raki i Kadigköy. Färjan över till Karaköy, promenera genom natten bron över till Eminönü och sen upp genom Sulthanahmet, förbi Serkeci tågstation och in bredvid Hagia Sofia till vårt Hostel. Båten till Bandirma från Yedikapi och buss vidare från Izmir.
Vårt hotell i heart of danger. Enligt min guidebok ett område med karaktär, men oklanderligt skött. Detta område är det enda som finns kvar av gamla Smyrna (inte Sparta...!), innan det skävlades ner i krigstiderna kring 1922.
Natten spenderades nere vid havet med massa mat, efes och planering av vidare resor. Pär och Renze åkte till sidan uppslagen i boken.
Vi blev hämtade upp av Görkem och Görkem som visade oss runt, här i Göztepe bron. Det de egentligen ville att vi skulle göra var att hänga på Pastane och äta alla deras favoritefterrätter. Säger man inte nej till.
Här berättade också Görkem 1 att om man håller på fel fotbollslag här är det inte otippat att man blir dödad. Här håller man på Göztepe i fjärde divisionen. Inget annat.
Sam, Lovisa och jag tog bussen till Selcuk från busstationen. Mest spejsade pelare jag sett. De är pastellfärgade, så klart.
Sam blev utmanad att spela fotboll. Det var läkare mot de kommunanställda i Selcuk. De brukade spela varje onsdagkväll vid 20 de senaste sju åren. Kommunanställda vann, Sam gjorde två mål för läkarna.
Två som är rätt besvikna på att Artemis Tempel är i så dåligt skick. Hela byn ligger i fantastiskt vackert läge så man kan ju tänka sig att de gillade att hänga här förr i tiden. Idag är det skrot och korn var at detta ett av världens sju underverk. I bakgrunden ses borgen och apostel Johannes basilika. Han kom hit med Maria efter att Jesus spikades upp på korset, sägs det.
Vi träffar en liten hundkompis som kunde svenska vid sjusovargrottan.
Tände två ljus vid Marias kapell, på platsen där hon sägs ha levt sina sista år. Ett för de som inte är med oss längre, ett för alla oss som lever.
Sen blev allt lite upp och ner, mitt batteri på mobilen dog och vi var trötta när vi hängde i Efes som är den här jättestaden med teater för 26 000 sittande, biblioteket är på bilden, breda, breda esplanader och ett parlament där man höll stenhårt på demokratin i gamla grekers anda. 200 000 personer bodde här när det var där och då. Kejsar Augustinus, Ceasar, Kleopatra var här. Märkligt att de ska ha funnits på riktigt då.
Resten av tiden kunde man hänga på takterasser i solen, eller på torg, på marknader, i bersbyar och bara ha det allmänt fint.
I wanna turn all the dancefloors into a burning mass
Världens nördigaste halsband?
Marketa är tillbaka från Exceter!
Det här med PHD i media&politics alltså, låter det inte fantastiskt?
Jag skickade in uppsatsen, den blev 3 sidor för lång.
(Bra eller dåligt?)
Ska sluta ha nördigaste halsbandet, hänga på bibliotek fredagskvällar 01.30.
(Inte hälsosamt i längden)
Har från och med 15-tiden idag officiellt lov fram till fredag.
Packat klart!
Inga skolböcker, men pyjamas och tofflor.
Dricker numera salep varje dag. Bästa drycken! Mysigaste!
Om 30 minuter tar vi bussen till kadigköy och därfrån färjan till eminönö och sen sover i Sultanahmet för att sedan ta färjan från yedüköy över Marmarasjön till Bandirma och därifrån buss och sedan framme i Izmir där vi ska bo på Otel Hikmet. Izmir är detsamma som Sparta där handlingen tar sin början i en av de bästa böcker jag läst, Middlesex. (Läs den, du kommer verkligen, verkligen inte ångra dig! Tar dig från Sparta till grekland och sedan tre generations liv i USA.) Dessutom Efesos - där gudinnan Artemis (kan inte stava?) tempel låg/ligger, ett av världens sju underverk. Där görs också ölen efes. Dessutom är det här trakterna där Alexander den store hängde, Krösas förvandlade vatten till guld, Jungfru Maria flydde med lärjungen Johannes och bodde sin sista tid i en liten stenhydda här och Illiaden och Odysses har också sitt ursprung härifrån. Mer historia än man klarar, kan man tänka? Dessutom nästan årsdagen på 1922 nionde november när Atatürk tågade in i Sparta, brände ner grekiska kvartren och allt blev hemskt, kaos och fruktansvärt. Idag finns knappt något kvar. Jag ska försöka se det som finns kvar.
Men: inga skolböcker! Bara guidebok, Kristin Lavransdotter och Andra könet
Ha det så fint alla.
Puss&hej
with every hearthbeat - the sweptaways
Love me or leave me - Nina Simone
Idag är det inte många i biblioteket. Närmare bestämt ingen. Sitter i ett gigantiskt rum och hör ekot av mina egna tangenter.
Men det gör liksom inget idag. För jag vill göra det här! Jag vill inte vara bakfull, eller äta hamburgare eller vad som helst. Resa skulle jag gärna göra, eller ströva runt i Istanbul. Men jag vill också gräva ner mig i den senaste forskningen om ungas politiska deltagande och nya former av media. Är ju asspännande!
Idag är jag dessutom lite lack på alla som säjer att de inte kan identifiera sig med att politiskt parti och då bestämmer sig för att inte bry sig. Varför tycker man inte att ens egna åsikter är viktiga? Varför vill man ge bort makten till männen med pengarna de stoppar i fickorna, de världsfrånvända. Det är ju inte som att historien tog slut, man behöver inte låta någon annan sätta agendan åt en. Speciellt inte marknaden.
Världen är inte svart och vit - sju riksdagspartier är inte det enda vi har. Organisera sig för det man tror på, kanske man kan göra ja.
Lyssnar på Nina Simone och har mer än 10 sidor text, skrivna alltså. Nu kom det dessutom en person till biblioteket. Och ja, i smyg drömmer jag om lediga söndagar.
Guds tre flickor vill skapa en bättre värld?
Den överraskar för att den handlar om samhällsproblem idag, även om det kan vara rätt fyrkantigt så är det ju långt från vad jag fick kolla på som liten, typ Sune tjejtjusaren. Emotjejen som vill förändra världen och demonstrerar och alltid står upp för det som är rätt. I den här serien är det att inte konsumera, att hjälpa människor i Sudan att få vatten, att fixa att hennes pappa slutar jobba som bilförsäljare med sexistisk reklam.
En annan är en tjej som skriver dikter och som aldrig passar in.
En tredje är braten som inser att allt hon blivit itutad kanske inte är rätt. Och då handlar det om huruvida man ska kunna kicka lärare, människor om de är dåliga, om man ska ha bra elever i egna klasser för att de inte ska behöva lida av andras dumhet, skillnaden på vad som är bra för en själv och bra för alla, om man ska hissa eller dissa att skolans café läggs ut på entreprenad som gör att Mårten får sluta. Taget ur politisk verklighet där den här tv-serien tar den vanliga människans parti och kallar det för den sanna godheten. Tror inte Björklund skulle vara överrens om det, mycket av de förslagen som dissar är tagna direkt från den verklighet som Björklund och kompani förespråkar.
Släng på feminism, dikter och en kille som slutar vara tuff.
Asroligt.
Sen är det SvD som dissar. Hon skriver att det inte handlar om verkligheten och undrar var alla tonårsgraviditeter, alla extrajobb på McDonalds och alla som super och råkar illa ut är. Tycker att det är tama schabloner som inte säger något nytt. Känner mig lite trampad på. Extrajobbade aldrig på McDonalds. Det här var högstadiet, då var jag på skidtävlingar och orienteringstävlingar och läger hela hela helgerna. För mig känns ju hennes bild främmande. Hon saknar Glappet och Errol. Jag tänker att det ju alltid är sådana människor som får mest plats och tid. Känns lite som att SvD-kvinnan mobbar alla som bara är vanliga, det är inte intressant, det har vi sett förut. Men jag tycker ändå att livet som tonåring på högstadiet borde kunna få vara något annat än McDonalds, alkohol, men då har det ju ingen verklighetsförankring, säger SvD-kvinnan. Tänker att det är en sak om hur man tror att livet ser ut när man är yngre, och en annan sak om hur det verkligen är. Glamour kan vara att supa sig full, men det kräver ju att den grå massan står vid sidan av, för att det ska vara glammigt. Men en värld där det är fint att bry sig om vad som är bra för alla, istället för bara sig själv kanske inte passar SvD helt enkelt, det kanske är själva kärnan i det verklighetsfrånvända. Det passar inte SvD-kvinnans verklighet.
Inte mycket klokare. Men lyssnar på Raymond & Maria, för där är den ena manusförfattaren med.
lördagsstil
Vad som är roligast? Att använda alla mönster man har samtidigt? Det blir även finast!
Puss från bibblan.
Tyska ideologiska kriser till frukost
Igår natt var bibliotek fram till halv 2. Är nog mitt rekord.
Tog dock paus för att hämta min sladd för att ladda datorn. Tog den längsta promenad man kan ta här och slutade med att snurra runt, runt på amphiteatern här, gå runt sjön och tänka på allt. Befriande. Sen åt vi mer godis och Jemma, men inte jag, lyckades boka resan till Aten. Jag kommer nog lyckas idag.
Pratade om tyska inrikespolitiken till frukost. Fick lov att fråga Alex om vad han tyckte om Lafontaine och hur mycket interna konflikter egentligen spelade roll i splittringen mellan vänstern och SPD i Tyskland. Som ni kanske vet gick det rätt bra för Die Linke (vänstern) i tyska valet nu för några veckor sedan. Det gick också bra för de gröna och för deras liberalier, FPD. Tre småpartier som vågar vara ideologiska, och tvärdåligt för de två stora partierna som slåss om mitten. SPD gjorde sitt sämsta val sedan andra världskriget, och förlorade makten efter 11 år, Merkel var inte heller långt ifrån att göra sitt sämsta val. Jag tycker faktiskt att situationen är jättelik den svenska. Och lärdomarna man kan dra? Det funkar att vara ideologisk. Tredje vägen ledde till ett dött ingemansland.
Som Alex sa, i korta drag, att snart står man inför en situation där man har tre lika stora partier, och det blir Die Linke, SPD och CDU, vilket helt plötsligt skapar en annan karta. Släng in FPD också så har två tyngder på vardera höger och vänster, plus kolossen i mitten.
2010-talet vill man inte vara i mitten och det ser ut att kunna bli ett mycket roligt decennium
Lafontaine har tagit die Linke till nya höjder, enligt Alex ca 20 % i västtyskland. Stadigt stöd i Öst, där, återigen enligt Alex, människor röstar vänster för det är deras enda val. Man är för fattig, säger han. Själv kommer han från Leipzig som är lite av ett centra och just nu blomstrar - återinvesteringar och människor som får jobb. Jag lyser upp och frågar: - Är det nu det händer, är det nu Östtyskland har repat sig och kommer igen? Han säger - Nej nej, Leipzig har varit starkt i tusen år och kommer aldrig dö.
Sen muttrar Jemma något om att det handlar om att människor måste sänka sin levnadsstandard. Alex säger att det inte är så lätt att ändra ett system uppbyggt på 80 miljoner. Men man måste?
- Ja, det är ju det vi gör. Massa människor förlorar ju sina jobb och ska leva på inget alls.
[Läs om senaste valet på Huffington Post, om hur det såg ut för ett år sen på dagens arena - man skulle styra vänsterut. Om förvandlingen av det tyska landskapet - Lafontaine som förädare, CDU in mot svårorienterat mittenfält. Om SPD och hur man i år fick 23 % mot tidigare bottennoteringen på 28,3 % - är de körda eller vad?]
Fredagskväll på biblioteket
Det är vad min fredagskväll kommer bli. Känns som det bästa!
Jemma och jag smög in här med choklad, pistagenötter, apelsiner, bananer och persikojuice och ända in i kaklet är det som gäller. (Misstänker dock att hon sitter för för fullt och planerar vår resa vi ska göra när vi lämnar in uppsatserna. Lite då och då kommer en viskning - What about train to Athens? Sofia? Let's go east! Can I try one of these sweets? I like sea! och dylikt.) Här är det tio dagars ledig som gäller efter att skolan utlyst utökat lov (offer-bayran) på grund av svininfluensan. Många har blivit jättesjuka, spyor och dropp, ni vet. Alla måste plugga ändå.
Gick ner mot biblioteket i solnedgång, hade precis ätit en torftig middag i caféterian. Pratar om ungas apati till politiska ställningstagande. Det är kyligt, fuktig kyla som stiger som ånga. Rosorna är precis fullt utslagna.
Ha en så mysig fredagskväll, var ni än är!
/er nörd i cyberrymden
Vi har snart ingen demokrati kvar - Lysande Annika Marklund
"Trots att jag föddes för tjugosex år sedan av en ensamstående tjugoettåring som saknade gymnasieutbildning, pengar, jobb och bostad. Jag hade nämligen turen att födas in i ett samhälle som ansåg det vara en bra affär att investera i människor. Som trodde på andra chanser, och tredje och fjärde. Som hjälpte min mamma med hyres- lägenhet, utbildning, chanser till karriär. Kommunens dagis tog hand om mig när mamma jobbade dagskift, nattis när hon jobbade natt.
Under några veckor i Los Angeles har jag upptäckt att teves experter och politiker ofta refererar till Sverige som ett avskräckande exempel.
Enligt de allvarliga gentlemännen i teve beror den höga svenska arbetslösheten på att den svenska staten bestämmer allting – och därmed har medborgarna ingen chans att lyckas, inga drömmar att drömma.
Det kallas den amerikanska drömmen, men det är den amerikanska para- doxen.
Alla amerikaner påstås ha samma möjligheter att lyckas – du kan bli vad du vill! – när sanningen ligger betydligt närmare Indiens kastsystem.
I Indien anses du förtjäna din nitlott på grund av ditt agerande i ett tidigare liv.
I USA anses du förtjäna din situation eftersom du helt enkelt inte kämpat tillräckligt hårt. Samhället avsäger sig på så sätt allt ansvar för människorna.
Den amerikanska drömmen är en lögn som bygger på att det inte finns någon rasism, ingen könsmaktsordning, inga klasser.
I USA är det ditt eget fel om du inte blir rik - A Marklund
Från att ha varit ganska menlös i mina ögon har hon växt. En fråga som jag går runt och funderar på dagligen så gott som är vad som bygger upp demokrati. På allvar alltså. Turkiet sägs ju inte vara dem demokrati, men det beror då på militärens inflytande.
Så det man går runt och funderar på är inte hur pass stabila institutioner ett land har - för det spelar ingen roll om människor inte bryr sig. Möjligheterna att tycka och delta måste så klart vara på riktigt. Frågan är ju bara vad man gör när de inte är det?
Och när människor som Marie Söderqvist Tralau skriver att det inte finns något klassamhälle längre i Sverige och att alla kan bli vad dem vill, så bortser hon också från det demokratiska underskott som även finns i Sverige. Är ju bekymmersamt. Men också traditionell högerpolitik. Lägre ståendes människors rättigheter - hur viktiga har de varit? Och om man idag säger att det inte finns några problem för att sopa undan problemen så ökar man det demokratiska underskottet för det ger mer makt åt de som bestämmer. Och idag är det inte just egentligen politiker som bestämmer, utan andra intresseorganisationer. För att citera en artikel om den turkiska situationen:
- And these kind of interest groups are mainly business men.
I onsdags gick jag till postkontoret. Mormor och morfar hade skickat två brev, jag och Nükte kunde detaljstudera personifiering av politiken i svenska tidningar. Massa intressanta saker. Mormor och morfar hade också fått Tvärdrag och läst. Morfar skrev att han gillade det men att det inte var så så positiv bild som gavs. Jag hade ocksp fått tvärdrag - äntligen! Daniel hade skickat både # 4 om Verklighetens Folk (jag skrev om Norberg och skolan, arbetslösheten, framtidstron) och # 5 om Europa och socialismen som försvann (jag skrev om Istanbul, det komplexa, hüzün och om behovet av en enad arbetarrörelse). Dessutom böcker, bl.a. Susan Faludi + två andra (som nu ligger i Nüktes bil...) TACK! Ska läsa, och recensera! Det jag egentligen skulle vilja säga, och lite hälsa till morfar då, är att jag tyckr det här var de två bästa numren som gjorts. Läser tidningarna varje kväll för att läsa exakt allt. Ni måste läsa det senaste numret, # 5, och I den tredje vägens ruiner. Där är det, exakt det som jag tänkt på den senaste veckan. Varför det gått åt helvete och att vi inte kan ha det så längre. Vi kan göra nått annat. Därför tyckr jag det är hoppfullt istället för deppigt. Skjut Anthony Giddens, eller be honom tänka om åtminstone. Den andra artikeln som ni nog måste läsa är från # 4 - Det brinner bilar uti rättens krater. Vill dra det så långt att jag inte tror att ni kommer överleva om ni inte gör det. Sjukt stolt. Gå in på www.tvardrag.se och beställ, signa upp för prenumeration. Det är 100 spänn för ett år.
I ett land där vi bygger pariserhjul till turisterna istället för fritidsgårdar till barnen växer rädslan för framtiden och med den nationalistiska vindar. Till slut är det enda man har en sten som man kastar. Då kommer Söderqvist Tralau ha haft fel, för då har klasskampen kommit tillbaks.
(Våld är fel. Men ibland symboliserar våldet de enda som vågar säga ifrån. Bota sjukdomen, inte symptomen. Om inte dessa människor får en röst kommer de riva ert pariserhjul också, Göteborg. Makt verkar alltid korrumpera.)
Moda Concert Hall
Puss&god natt
världens bästa onsdagskväll
Tänkte skriva ett helt vanligt inlägg, för det här är en så himla mysig kväll. Äntligen är jag hemma hos Nükte från min kurs Media&politics. Klockan är halv tio och våra tangenter knattrar för fullt - med uppsatsskrivande. Midterm ska in måndag. Även skype och mail. Bild på kakor och turkiskt vardagsrum, så himla fint. Dessutom bor hon i Rova som ligger uppe vid svarta havet, inte alltför långt från Agva där jag var för några veckor sen. Såg solnedgång över kullar, fält, fårskockar och skog. Äter broccoli och dricker örtte, är helt lyrisk. Får dessutom in syskonbråk mellan systrar i familjen (man älskar nog sina syskon lite alldeles för mycket - när man bråkar sårar det som mest. Globalt fenomen, konstaterar jag.), även galna trädgårdsarbetare, massa ottoman style möbler och Nüktes bokhylla då, den är guld. Har lånat Comparative Politics - a global introduction av henne för att få in mina fattiga referenser till Putnam, Dalton, Inglehart vad gäller politiskt deltagande. Som liten intro då, till resten av diskussionen som handlar om hur media idag kan hjälpa / stjälpa politiskt engagemang. Mitt älsklingsämne.
Ska stanna här tills imorgon, sen ska vi på balett i Kadigköy (knäppt! kulturellt! kul!) och sen plugga järnet hela helgen.
Hoppas alla har en fin kväll!
Puss puss
S:T Johannesgatan
Gå över Järnbron, förbi Palermo, glöm inte att kolla in rosorna.
Korsa S:T Larsgatan, gå förbi Upplands, Göteborgs, Arkadien
Gå vidare efter Övre Slottgatan
Kyrkogårdsgatan ska också korsas, ta rakt på mellan Uppsala gamla kyrkogård och Observatorieparken.
Kolla in solnedgången från Johannesgrillen.
Lyssna på:
Dagar i Arkadien
Uppsalas gränder
Jag har varit vilsen Lisa
Tänk på:
Uppsala
Cyklar
Kanelbullar
Dödslistor från Afganistan
Kriget i Afganistan. Så djävla många som går sönder. Nu måste vi börja dricka te istället för att döda varandra. Egentligen finns det inga ord. Jag trodde till exempel aldrig att jag skulle se och förstå hur sådana listor ser ut, där man läser om någon man känner dött i krig. Sådant man läser om i böcker. Jag fotade de här två bilderna från dagens tidningsläsande. Känns rätt brutalt. Och Storbrittanien är rätt eniga nu, ni vet. Krigsviljan är över. Det handlar om de som lider, om samvetet och om hur söndertrasade sinnet och själen blir hos de soldater som kommer hem. Märkligt nog sammanträffar detta med att svenska insatser intensifieras allt mer. Det var länge sedan Sverige var stridande part, och nu är man helt plötsligt där.
Åka hem och åk dit igen.
Gör om och gör rätt.
Vi kan aldrig intervenera främmande land och tro oss ha rätten att döda. Vi kan inte hjälpa på så vis. Vi måste göra andra saker. Vi måste låta människor leva, gå i skolan, vara med sina familjer, vi kan hjälpa dem laga deras vägar och spela fotboll med dem. Britterna vill dricka te och prata. Det måste vara den svenska linjen också.
Generation X tacklar politisk propaganda med apati
Måste ha börjat igår med att vakna. Ta en promenad ner till sjön, längs med rader av träd, gulv löv på marken och ingen annan. Gick förbi saker jag aldrig sett förut, så där så att tankarna kunde flyga och jag kom på massa bra idéer. Hittade en bänk nere vid sjön, under en tårpil, om man satt där var man helt gömt. På trädets stam hade folk ristat in sina namn och så, så klart.
Tvätta, äta frukost. Gymkillen hejade på mig för femte gånger samma helg. Läste tusentals ord om spindoctoring och njöt djävligt mycket. Allt bara flöt. Loggade in på skype igen.
Och imorse då. Hade skrivit klart mitt responsepaper vid 03-tiden, får plötsligt ett urbrott och säger till Marta att vi faktiskt måste gå och lägga oss. Det här är ju knäppt! Så vi ställer oss i fönstret och stirrar ut . Det lyser från så många fönster.
Vad är det för fel, säger jag.
Alla måste plugga alldeles för mycket, säger hon med en suck. Sen hjälpte hon mig att bädda i rena lakan i min säng.
Vaknar vid 09-tiden, allt Marta gör låter sjukt högt. Jag åt frukost i en halv timme. Hade redan mailat till printrequest. Pratade tyska hela frukosten, himla rolig turkisk kille som gått på österrikiska gymnasiet, dessutom lär han sig svenska pga av sin exfreundin. Vi pratar om svensk och turkisk musik på tyska, men också svenska, engelska och turkiska.
Sen var det bara Media&politics som gällde. Det är verkligen min favoritkurs. SÅ HÄR BRA ÄR DEN.
Och så här kan det låta när läraren klagar på oss:
- Cad, isn't you a little bit too conservatice today? I'm surprised!
- I thought you all should be more upset about the marketising of media?
- But that's why you should be speaking in class, you always speak on democracy!
- Aha, so you are all fine with the political propagandamachines? What is wrong with you today?
Man får alltid garva på måndagar mellan 11:40-14:30. Idag konstaterade klassen också det som jag tänkte på igår: Det här är inga nyheter för oss, det är svårt för oss att distansera oss till det marknadsanpassade media - vi vet ju inget annat. En apatisk generation som är van vid att bli överösta med information, vi är vana vid att politiker använder sig av reklam för att försköna sina budskap, lite som att man inte tror på nån. Och eftersom man inte tror på det som politikerna säger, för de säger ju bara det som man förväntar sig att de ska säga, så vet man ju inte vad man ska tro. Man hittar aldrig sanningen, man hittar aldrig något att tro på. Att välfärden kommer fixas med den eller den politiken blir lika sant som att McDonalds senaste hamburgare är hur god som helst. Lite som att man ropat på vargen 500 gånger.
////
Och till slut då, när jag fick prata om det demokratiska underskottet så insåg jag vad som upprör mig. Man köper marknadsanpassning av politiken och man tar den tredje vägen mot neoliberal mittpunkt, som sosse, om man nu bor i Tyskland, Sverige eller Storbrittanien, eller vart som helst för den delen. Ens väljare är konsumenter, eller supportrar. Man är snygg på valaffischer. Man har rådslag för att få fram åsikter, lite som att ingen skulle berätta annars, eller kanske snarare; lite som att annars brukar man inte lyssna. Och du, glöm inte att politken måste berätta det som väljarna vill höra, speciellt medelklassväljarna. Paketera snyggt nu då! Samtidigt har vi ju debatten om nedåtgående politiskt deltagande, apatiska väljare, det finns inga skillnader och heller inga medlemmar i de politiska partierna. Jag är inte ett dugg förvånad, men jag förstår inte hur man kunde välja att göra så här. Fear likes company, var slutsatsen i en av artiklarna. Men den handlade om varför journalister framförallt använder som av rutinresearsh som leder alla till samma fakta. Låt det handla om politiker istället - rädd att missa något ska alla trängas i mitten, folksamlingar är alltid spännande, det måste ju hända något där. Men alla är oftast bara där för att alla andra är där. Så politiker, sluta sälja cornflakes. Det kommer ett liv efter den neoliberala vågen från 80-talet ebbat ur. Se till att vara vid liv då. Stå över rädslan, tillsammans är vi oslagbara. Generation X behöver något att tro på, något annat än hambugerpolitiken.
////
Hippiekillen var som en liten sol och säger How are you? Han sa även smarta grejer om hur det handlar om ekonomisk makt för att kunna använda sig av spindoctoring och av media för marknadsföring. Att de andra partierna helt simpelt får stå där med sin ideologi och se hur långt det räcker medan, som Turkiets fall då, AKP kör på med pampiga invigningar, mediemakt och att de bara kan casha ut för vad de än vill ha.
Nästa inlägg blir då om det inte är rätt normalt att ministrar hänger på champagneinvigngar, men vart gränsen går för när det blir propaganda och när det är samhällsinformation. (Blairs kampanjsledare Campell sägs ju så fint varit den bästa sedan Goebbels.)
Andra nice grejer idag:
- P Andersson har fått våra brev. Imorgon gäller det, S:T Johannesgatan - vill du bli min?
- Gymkillen överumplar mig och jag har ingenstans att gå. Sen pratar han om om hur vackert Sverige är, alla prov vi har och "see you around".
- Ingen midterm i nästa vecka i Text and construction of national memory. Pratar om imperialism, marxism, leninism, även kapitalism hela föreläsningen istället. Tidsfrist! Himla fint.
- Pizzamiddag!
- Nükte bjöd in mig till övernattning och balett - hur grym är inte hon?
- Gymkillen överumplar mig igen - vad ska man göra liksom?
- Bibliotekshäng
- Imorgon är en ledig dag!
Kajsa Grytt och Thåström
Bara vi står ut
Ta en paus till detta.
Vi kommer nog till himmelen bara vi står ut. Klockorna ringer. Tysta minuter, ska du missa mig igen, jag går sönder när jag väntar på dig. Kunde kört den här dagen så långt det går, men jag tänker inte vänta på dig i 200 år. Jag tar vad jag behöver och inte vad jag får, men jag går sönder när jag tänker på dig.
På listan över vad jag saknar med Sverige: Konserter med Thåström, kanelbullar och min tekanna.
Puss&godnatt
Ska Bo Krogvig göra det igen?
Tänker på framtiden.
Positivt.
Dagens protein: Torkade kikärtor.
Dagens måste: Skriva responsepaper innan imorgon.
Det här med spindoctors. Är vad mitt responepaper ska handla om? Rubrik: How can you live with yourself?
Eller så inte. Men får hitta på tema för diskussionen själv.
Bo Krogvig är tillbaka, kommunikationsstrateg
Han gjorde 1994. Nu ska han göra det igen. Då på repris av Clinton valet -92. Nu som repris av Obama valet -08. Däremellan har spindoctor-fenomenet spridit sig som en löpeld. Vidhåller ju att jag är född relativt sent förra seklet och för mig känns inte det här som nytt nytt, snarare som ett faktum. Är uppväxt i en mediavärld med pressekreterare, paketerade grejer etc. Antagligen delvis Bo Krogvigs fel, och alla de andra. Men också detta marknadsanpassande av politiken i nyliberalismens kölvatten. Läser artikel som heter Government advertising - selling policies like cornflakes? Tycker mest det känns sorgligt. I fem minuter blev jag mörkrädd och gav upp på livet. Sen kunde jag inte sluta prata om Anthony Giddens och hans The third way: The renewal of socialdemocracy. Ingen kan neka till att vi befinner oss där även som svenskar.
Letandes efter tredje vägen. Glada över att vinna -94, som att ingen ifrågasatte vad som hände med politiken. Man måste ju spela spelet! Paketera snyggast! Plastkirurga Marita Ulvskog! På den regniga ön har belopp som investeras i politisk marknadsföring mångdubblats i miljonbelopp. Skandal på skandal! Ikväll handlar det om att vinna till varje pris, kosta vad det vill.
Är lite bitter och har gärna fel.
Så då säger Bo såhär här i Katrine Kielos intervju:
– Jag har hållit på med valkampanjer i 37 länder och alla de partier som börjar prata om vilken färg de ska ha på affischerna, innan de har nån politik, de förlorar! brummar Krogvig
Det blir helt enkelt spännande att se. Vilken färg blir det?
Nu: Skriv!
VILL HA: CRFN - Naturen
Läser om Caroline Ringskog Ferada-Nolis debut. Det hela börjar på UNT, där skriver de att boken är en käftsmäll, men sen läser jag allt jag hittar om den och slutar på atlasbloggen, kronan på verkat är när jag beställer boken ändå hit till Istanbul. Hoppas de kommer skicka den, ändå. Naturen, kom hit då.
Några konstateranden:
Atlasbloggen är bästa bokförlagsbloggen.
Detta är ett bokförlag som ger ut några av de bästa böckerna. Här finns alltid tanke. Kolla själv. Asspännande.
Det hela började egentligen med att jag såg rubriken - "Maja Lundgren ger ut samtidssatir", hennes nya bok ska komma ut i april nästa år och "vara satirisk sedeskildring med 'ett säkert avlyssnande av samtalet i vänsterpolitiska kretsar här och nu'". Mäktig Tussilago. Ser henne lite som ett av Sveriges mest intressanta författarskap just nu. Artikeln skriver egentligen om vilka som ska ge ut nya böcker nästa år, Per Hagman och Sara Stridsberg nämns. Känns ju också ROLIGT. Detta är helt enkelt fortsättningen på nostalgidagen. Nu saknar jag svensk litteratur också.
Sen läste jag alla recensionerna av Naturen. De var jätteolika. Vissa pratar om arvet efter Freud, vart hon nu får det ifrån, andra om att det här skulle vara ännu en i raden av anti-hjältar (den personen hade kopierat rakt av från artikel om kvinnliga anithjältar i DN utan att referera), andra om naturen och varför den är så fientlig.
Märker att de flesta recensionerna berättar alldeles för mycket. Om slutet. Och om slutet igen. Om när boken vänder. Undrar varför man gör så? Eftersom jag läste kanske 10 recensioner känner man när en recension är bra och när den mest verkar handla om prestige - prestige som i att jag läste fakstiskt hela boken. På den nivån känns det. Alla ger sig i kast med avancerade analyser, lite som att de vore rädda för CRFN.
Allt detta tillsammans. Naturen. Sorgen. Antihjälten.
Samtiden och alla känslor som den inte ger plats till, inbillar jag mig
Gav mig starkt lust att läsa boken. Fint är omslaget också.
Henrik Schyffert har en sjuk kvinnosyn
Och så skämtar han en massa, ni kan ju kolla, jag har lagt med videon om hans tal på jobbkongressen. Skämtar ännu mer, men sen vill han prata allvar. Detta gör han genom att berätta en anekdot om sin fru. Hur hon så gärna vill visa att hon kan köra bil, och han låter henne köra. För han vet att när de ska åka av motorvägen, när det inte längre är upplysta vägar och hon inte längre vet vart de ska, då kommer hon låta honom köra.
Schyffert är ju rolig. Så han säger att så kommer det inte bli den här gången, han kör hans frus bilkörande som en metafor för högerstyre av Sverige. Att det varit nyttigt för Socialdemkraterna att sitta bredvid, men att det är dags att ta över ratten. Att det sitter många i baksättet i jättebilen Sverige och undrar vart vi ska. Men de kommer inte be oss köra, även fast de styrt Sverige lika dåligt som kvinnor kör bil.
Okej.
Men sen tycker han också, att nu räcker det. Nu räcker det, det är nämligen så att det är fest ikväll, men sen måste kongressen nyktra till. Alla människorna i baksätet som inte alls har lika mycket makt som de, där på kongressen, de undrar hur det går, vart vi är på väg - och de undrar om man kommer klara av det.
- Jag vet att ni klarar av det, nu är det ert jobb att gå ut och övertyga alla andra att ni vet hur man styr, avslutar Schyffert.
Plumpt!
Hur kan man bygga avslutet på sitt tal på ett så förlegat skämt och en så kass jämförelse. Eller ska jag förstå det som att högerns styre inte alls är dåligt. Så då räcker det med att svara Schyffert att man tror visst att kvinnor kan köra bil och så är saken biff. Det spelar ingen roll att jag blev upprörd, det jag vill säga är att det här verkar symbolisera att man inte kommit någonstans. Av alla garv som gavs åt Schyffert skämt verkar ju den socialdemokratiska kongressen vara stolt över att bära fanan för patriarkalt förtryck.
Vad vore Schyfferts frus bilkörande om han inte kunde ta över?
Vad vore kvinnan utan en man som kunde ta hand om henne och fixa.
Jag vill ju helst inte dissa kärlek. Så det gör vi inte.
Men jag tror att förhållanden kommer bli djäkligt komplicerat om man ska basera det på förakt och nedlåtande kommentarer om att kvinnor t.ex. suger på att köra bil. Jag trodde på den socialdemokratiska viljan att bryta förtryckande normer. Undrar t.ex. vad partiet vore utan alla de kvinnor som uppenbarligen är värdelösa på att köra bil och i förlängning styra Sverige dårå, om vi ska följa Schyfferts retorik.
Fy fan vad kasst.
Jag förstår att Mede, el-Reafai och andra är så djävla less. Jag blir också less. Om man vill förändra samhället måste man faktiskt börja med sig själv. Jag vill inte att Schyffert ska komma tillbaka och jag vill ha bort den här gubbsjuka humorn från politiken jag supportar. Har man inget bättre att komma med liksom?
Vill inte ha detta som del av möjligheternas land. Det utesluter ju möjligheter för 50 % av befolkningen.
Ett uns av hemlängtan
Jag saknar min cykel.
Eller närmaste bestämt vad man kan göra med den.
Saknar att ha ett hem.
För vad hittar man vidd och i världens femte största stad?
Och om nu inte det vore tillgängligt, skulle man kunna få gå på en vanlig promenad då.
Känner mig så himla svensk just nu. Får skrämmande huvudvärk av folksamlingar, förstår inte vad gälla röster vill säga mig, vill tillbaks till naturen. Vill äta normal mat. Kunna baka ett bröd. Ha mina egna möbler. Ni hajar.
För mig är naturen synonymt med att leva ett normalt liv. Här har vi fängslat in oss innaför stängsel, mot urbaniseringens kraft. Jag fattar inte vart man ska gå om man vill få tänka klart.
Draft: Nov. 12, 2009 - om en studiecirkel
Ey, dagens fundering på tema studiecirkel:
Varför skriver någon sms och säger att det här fick mig att tänka på dig, hur är läget. Och sen när eliminent svar skickas så ekar rymden tyst, tomt, inte alls.
Kära studiecirkel, jag har nog många frågor egentligen.
Exempel: Händer saker helt utan anledning? Antagligen inte. Så varför händer de?
Lyssnar på hello saferide och sover istället.
God natt!
Hela kungariket ska vi ta
Jag får ju den bästa posten. I morse efter att jag hade vaknat upp och blivit idiotförklarad (händer faktiskt inte varje dag, Fredrik och Tyko, välkommen hit. Precisera gärna.) så gick jag till postkontoret istället. Ägnade frukosten åt att först prata med de två polskorna som studerar konst här. De dissade bienalen som jag gillade. Inte så konstigt, många grejer var rätt amatörmässiga. Roligt var att den grejen jag gillade mest var gjorda av en polsk konstnär. De berättade fantastiskt roliga historier från sin natt. Sen läste jag morfars klipp och Martin Ingvar, kongressen, krönikörer från ålandstidningen och om ottomansk sjöslag på 1500-tal, såg Hippiekillen, sa inte hej. Det var himla trevligt, ändå. Läste alla artiklar till nästa veckas lektion i turkisk utrikespolitik Åt lunch med Jemma, vi dissade kapitalismen lite apropå hennes kurs i internationell ekonomi, thats how life is. Läste ännu fler artiklar. Drack varm choklad med Marketa, åt middag med henne och Marta. Tomatsoppa, väder och vind, helgplaner. En helt vanlig dag, med trötta förtecken.
Dagens proteintillskott: Jordnötter
Dagens deppigaste: Turkisk utrikespolitik under 90-talet
Dagens ilandsproblem: Alla
puss puss!
/din naiva vän från 2000-talet
Tvärdrag om ett Europa 20 år efter Berlins återförening
Här använder Per Gudmundsson Tvärdrag i funderingar kring socialdemokratins framtid i sin ledare i dagens SvD - sökandet efter visioner, som ju finns.
Här kan du läsa Pers egen blogg om hans ledare.
Visionerna.
Tro på dem.
Det finns visioner om:
integrationspolitiken
jämlikhetspolitiken
antiterroristpolitiken
flyktingpolitiken
I det här numret har jag skrivit om Turkiet och behovet av en politik för människor, behovet av att se människan bakom strategiska ställningstaganden och historisk rädsla. Istanbul och Turkiet 20 år efter murens fall. Behovet av en socialistisk politik som enar alla grupper i samhället, ett EU på höga hästar och om försök att lyfta frågorna man sopar undan här. Kurder, armenier och cyprioter, tre av de grupper som ska med. Alla ska med, ni vet.
Så länge man låter rädsla och stolthet styra går det åt helvete, oavsett om man är turk eller EU-medborgare.
Det här med realism inom internationella relationer
Min lärare säger ju att 90-talet var fullt av reella hot. Ständigt PKK och kurderna, Syrien var inte att leka med, Grekland och Turkiet kommer aldrig kunna lita på varandra.
- Man ska aldrig lita på greker! Det enda dem gör är att dricka ouzu och prata om hur mycket de hatar Turkiet, som om vi vore deras enda problem. Det är nog sant. Här har vi ju andra problem, jordbävningar, broar och trafik, muttrar min lärare.
Okej; Det fanns alltså massa potentiella fiender under 90-talet. Och idag då? Själv den mest centrala delen av diskussionen var ju Davutoglus artikel - just det, han är en 42-årig professor, en äkta akademiker som älskar böcker. Enligt min lärare så är det första han gör i varje ny stad att gå till bokhandeln och köpa 1000 böcker som han läser direkt. Han har lyckats snika sig in och utforma stora delar av dagens utrikespolitik själv, han hedras lite som en profet och min lärare sa att det finns ju mer och mindre uppskattade professorer i det här landet. Sen fortsätter han muttra, han säger att han är den enda akademikern inom utrikespolitik i hela Turkiet som inte gillar dagens agenda. (Alla älskar att Turkiet visar framfötterna överallt, som medlem i FNs säkerhetsråd, i Afrikanska unionen, i g20, etc, din taxikille, han med mustachen som säljer döner, alla, det är som back in the days - det är neo-Ottomanismen i verkligheten.) Men min lärare tycker att Davuoglu är naivt visionär, hans text är som propaganda - We all think it sounds very, very nice, right - but how is reallity? Jag hade tydligen tvärfel som läst detta som en visionär text, alla fattar väl att något dylikt inte skulle kunna bli verklighet. Hur ska man kunna fortsätta utöva diplomati mellan två länder som inte är vänner sinsemellan, och vad händer när väst och USA bestämmer att det är nog, att Turkiska relationer med fiender med väst inte kan accepteras längre (syrien, iran, palestina). Man agerar på för många arenor dessutom, de som jobbar administrativt hinner inte med, Davutoglu själv flyger jorden runt, blir han inte snurrig, han är i Damuskus minst 40 gånger om året.
- Man måste ju vara realistisk, säger min lärare.
- Men tänk om realism inte ska vara den inriktning som styr framtidens internationella relationer? Måste bara fråga liksom.
Skrockande säger han; -Ey, hoppa inte på mig så där, jag är ju världens mest fredsälskade man, det är ju inte som att jag vill ha krig.
Men man måste ju vara realistisk. Det är lite som doomed då. Världen kommer aldrig förändra sig. Ingen som helst tillit, inte till sig själv eller till omvärlden. Förresten, siffror finns på att 72 % av turkarna tror att USA kommer interventera vilken dag som helst. Andra siffror om EU-medlemskap bara skulle vara en ursäkt för att ta exakt allt ifrån Turkiet, baserat på Sevrés syndromet. Vad hände med eliminenta tesen, mitt hemmagjorda citat av Zizek: Man måste kunna föreställa sig en förändring för att den ska kunna vara möjlig. Tänk om framtiden kan få vara very, very nice och utan att bry sig om det realistiska, det som baseras på att skrämma upp andra med sin egen militära styrka.
En värld utan realism.
En värld där grekerna har roligare saker att prata om till sitt kaffe.
Ett Turkiet som erkänner Kurdistan som grannland. (Man har nolltolerans mot konfliket i sin region sedan 2007 nämligen, alla erkänner PKK som fiende och det funkar ju så länge som kurder inte ses som grannar, existerar bara för att vara försökskaniner till kemiska och biologiska vapen.)
Ett Turkiet som investerar sina pengar i socialt skyddsnät istället för militär utrustning.
Men visst.
Åsa Linderborg gick sönder, släpper taget, och låter en ny generation ta plats
Det kommer en ny vänster. En som är född på 90-talet, efter Berlinmurens fall, som är för ung för att tvingas ta ansvar för Sovjetsystemet. En vänster som växer upp med kolonialkrigen i Irak, Afghanistan och Gaza, som ser hur politikerna abdikerat för en marknadsekonomi som skapar sådana klassklyftor att samhället rämnar mitt itu. Som ser hur dödsängeln IMF far över världen, och hur en förment europeisk gemenskap stänger sina gränser för folk som jagas av fattigdom eller vapen tillverkade i väst. En vänster som får kämpa mot en borgerlig offentlighet som i demokratins namn systematiskt dagtingar med yttrandefriheten.
Även det är en vänster som kommer att gå fel, som får uppleva besvikelser och bakslag – för att inte tala om motstånd – men som i trots och längtan inte kan göra annat än att organisera sig för en ny tid."
Idag tycker jag att Åsa Linderborg, ovan, skriver en vettig och fin analys om de tjugo åren efter murens fall. Grattis Tyskland. Själv var jag drygt 3,5 år när muren föll. Känns obegripligt att jag lärde mig gå samtidigt som en järnridå korsade Europa. Önskar att hippiekillen fick läsa Åsa Linderborg som kontrast till det land där 46, 6 procent röstar på neo-liberala AKP. Fick idag förklara min tes, inte för honom, att denna typ av politik fortfarande skapar ökade klyftor i samhället, även om det är muslimer som gör detta mot andra muslimer. Spelar liksom ingen roll om det görs med religiösa förtecken. Ökade privatiseringar, ekonomisk politik för rika är och förblir för rika. Den ekonomiska liberaliseringen här i Turkiet har inte varit till hjälp för alla. Det är liksom fortfarande sant att det inte är de fattigas medellöner som fördubblats, utan snarare, som vanligt, inkomsterna hos de rikaste. Statistiken kan ju fortfarande se bra ut, ljuga, etc.
"Berätta om dagarna som går, i den grå staden, i november"
- Lyssna på mig när jag säker att vi behöver varandra, som en säkerhet, att vi ska välja styrkan tillsammans, välja hoppet om att nån gång kunna andas ut. Vara svagast med världens starkaste. Vara tröttast, men orka hela vägen, berätta, säger hon.
Skeppet kommer nå sitt mål.
Vi kan älska varandra de få timmarna innan skiften vänder.
Det här är vackert, en vacker kväll. Dricker varm choklad och Marta dricker varm choklad för jag hämtade det till oss från Kahve-cafét. Ibland har man bara för mycket huvudvärk och Martas mamma sa till oss över knagglig skypelina att sådana här kvällar behöver man faktiskt choklad.
Idag kom hösten hit förresten. Blir nog inga fler bilder på bara ben, solglasögon och slappa dagar. Idag föll löven, ligger i ringar under träden och svinunfluensan ligger tät över kampus. Idag på turkiskan lärade jag mig säga:
- Yorgunuyorum.
Det betyder: Jag är trött. Efteråt pratade jag med Güniz som är vår sötaste lärare i knalligt rött hår. Hon var trött, åttonde timmen av undervisning. Det är becksvart utanför och i tre timmar har hon smashat grammatik på oss. Själv tänkte jag att idag lärde vi oss sjukt mycket, fastän jag lutade huvudet mot väggen och bara ville få vila. Güniz sa att vårt schema var jättedåligt, för alla. Jag ville byta grupp och vara ledig på onsdagar så jag kan vara med i civic involvement project, med flyktingar i Kadigköy. Det gick bra tyckte hon.
En inte alls vanlig dag
hela livet kan ändras på ett ögonblick.
ett år går både väldigt fort och väldigt långsamt.
Och det här är inga egna ord utan rena rama copycaten.
gör dig illa,
säg bara till,
om nån slår dig,
trampar på dig
störningsobjekt
Så här ser det ut när jag lyssnar på Birds - Frida Hyvönen i biblioteket. Säkert kan jag inte ens kontrollera mina rörelser. I snart ett år har den varit min enda låt, för pepp. Antar att jag behöver en ny.
Sekin
Ser ni indiekillen? Ser ni hur han längtar efter ett par cheap monday men hur han bor i Istanbul och får nöja sig med att spela indierock. Lyssna här.
Ah, idag tog jag kassa bilder. Påminner lite om skakig velvet spelning (på lördag spelar the mary onettes på rockgasken, som att förpassar några år tillbaka i tiden.) men det var en fin konsert. Feel like dancing. Alex sa så här:
- You could see some potential in them, it was not that bad.
Det är ett bra betyg för att vara han. Själv lutade jag mig tillbaka i röd sammetsstol och gick sen hem mellan rosenspaljer och under stjärnhimmel. Himla bra kväll.
Draft: Nov. 10, 2009
Att inse att artikeln jag läser som verkar helt bisarrt visionär och idyllisk, om framtida turkisk utrikespolitik, den är skriven av Erdogans närmaste rådgivare.
- Han vill ju bara rädda världen, sa Josefin innan vi visste vem snubben var. Nu vet jag. Grym läsning. Han hade kommit på att allt som var dåligt faktiskt var dåligt och tänkte fixa det på ett annat sätt. Att Turkiet hade ett tungt ansvar för framtida stabilitet i världen.
En eloge till att grymma människor i min omgivning helt enkelt. För allt jag aldrig hade kunnat lära mig hemma. Ska göra läxorna mer noga i framtiden.
En helt vanlig tisdag
Tar mig friheten och lägger upp den här fantastiska bilden som jag tog idag. Pär pluggar också egentligen i Uppsala - slut på personliga detaljer om honom. Här gillar folk att säga till oss:
- Nu är det väl bra kallt i Sverige va?
Ah. Det är så kallt att människor inte går ut, det är mörkt hela tiden och man bara hör hur det snöar hela tiden. Eller varför inte:
- Du kan väl inte frysa, i Sverige är det ju jättekallt?
När jag berättade för Simone om debatten om verklighetens folk hemma så sa hon:
- Men kan någon tycka så i Sverige? Vi säger ju alltid att Sverige är så himla progressivt och att män och kvinnor går sida vid sida.
Det kan man tro ja. Så jag berättade ännu med om G Hägglunds planer för Sverige. Att man inte ska provocera, helst inte prata om hemska saker, om man vill sitta vid sitt köksbord ska man få göra det, vill man vara normal får inte de onormala störa, och så vidare. Ni vet ju. Hon skrattade och sa att det lät precis som deras kristdemokrater i Tyskland och man bara WHY? Hur kan Merkel vinna så mycket makt? Då var svaret rätt lätt:
-Vi behövde en stark ledare för vårt land i en sån här svår tid.
Kändes ändå rätt bra. Sägs ju att Bush spelade rätt hårt på att han skulle trygga sitt lands framtid, att de krävdes en riktig karl till det. Vi garvar rått åt Merkel som modersfiguren. Helt plötsligt så kändes det bara som same same, but different. Egal. Spelar ingen roll. Spela samma kort. Den enkla analysen är dessutom att CDU i Tyskland förenar de konservativa värderingarna med social ekonomisk politik och därför går de hem. Man kan ju inte provocera för mycket, men socialt skyddsnät behövs trots allt. Idag är förövrigt dagen efter 20-årsjubileumet av Tysklands återförenades och jag tjuvlyssnade på en av tyskarna när han sa att han hade hemlängtan just idag. Förbannat stor dag.
Fick snabbtänka lite på socialdemokraternas problem - hur man ska förena sina väljargrupper. Först suckade jag hur tungt som helst, för det verkar så himla svårt att få in den tunga anti-rasismen, feminismen, queer och progressiv, stenhård miljöpolitik i bland de traditionella frågorna. Ibland känns det som att det finns många som inte ens vill försöka. Men sen tänkte jag på historien, allt som hänt under 1900-talet. Att få igenom allmän rösträtt med kvinnor inkluderade, ge folk mer än noll dagar semester, skriva ut homosexualitet från FASS register över sjukdomar, låta kvinnor arbeta som om de vore människor och inte barnmaskiner, det kan ju inte alla gånger varit lätt. Men det gjordes ändå. Låt oss inte fega ur. Fram med visionären i varenda liten djävel i detta land. Varför göra det lätt för sig när man kan åstadkomma något brilljant? Vem älskar inte att provocera, speciellt om priset för att låta bli är en stagnation vid G Hägglunds köksbord?
Och idag är det 26 grader varmt, vi låg i gräset och åt glass och pratade om besök, pepparkakor och om man verkligen kunde ogilla modern konst. En röst på ja, en på nej. Dagen har annars inneburit timmar i korgstol i solen för att läsa omvälvande artiklar om turkisk inrikespolitk och hur den influerar utrikespolitiken. Mer om det.
Puss, puss!
Trevlig tisdagskväll. Här ska vi på rockkonsert.
En helt normal eftermiddag
Ursäkta för att jag skriver dödslånga inlägg om hur det känns för mig, det här med Turkiet. Men det får vi leva med för det är lite därför jag är här.
Också för att ha konstant semester, då passar ju 28 grader och solsken bra.
Hängde med min lunch (kumpir idag) och en hund, somnade, lyssnade på Frida Hyvönen, somnade, klappade hunden, pratade med Juan Luca, gick och köpte Other Colours och en markeringspenna (min förra var slut, det ni!).
Bad Fabian hjälpa mig att vidimera kopian av mitt pass. Han tyckte att det var jättekonstigt men gjorde det ändå. Pratade med Fabian om historia. Han råkar vara jättebra på det och vill bli lärare. Åt choklad och drack körsbärsjuice. Fabian skulle gå och träna, solen hade gått ner och jag skrev ett vykort med värsta badshortskillen på framsidan.
Postade brev till P. Andersson och vykortsadressaten.
Gick till biblioteket och slängde benen över ett armstöd på en fotölj. Läste, somnade, åt choklad, somnade, chattade, mailade, åt choklad, försökte peppa M. Modin om att ingenting är omöjligt och att allt löser sig om man äter asmycket baklava.
Insåg att jag hade ont i halsen, huvudet, kroppen och gick hem. Igår var sista dagen med antibiotika. Idag är jag kass igen.
God natt världen.
ps. lämnade aldrig tillbaka filmer, fixade aldrig med den dubbla fakturan på hyran, men åt fruktsallad till middag. 1-1 till mig och världen.
Berättelsen om ett liv
Igår sa jag på hyffsat oskrapig lina till Paris att jag ville läsa fortsättningen, ville läsa vad som hände sen, efter Pamuk lämnar en med orden:
"Nu visste jag att ikväll skulle mitt och mammas gräl inte bli av, om några minuter skulle jag öppna dörren och fly ut bland stadens trösterika gator; och när jag hade gått runt där halva natten skulle jag återvända hem och sätta mig vid skrivbordet och fånga deras kemi på papper.
- Jag ska inte bli konstnär, sade jag, Jag ska bli författare."
Och där slutar Istanbul, hans memoarer. Pamuk var runt 20, det var tidigt 70-tal. Vad hände sen? Idag gick jag till bokhandeln och hittade Other Coulours som är en slags essäsamling på texter om livet, konsten, böckerna och städerna.
Eftersom vi har diskuterar skandaler och tabloidisering hela förmiddagen idag bestämmer jag mig för att ansluta mig till dem som älskar berättelserna, nyfikenheten på det privata, den som vill veta mer. Det är ju det som får mig att googla Gustaf Klimt, att läsa allt jag kommer över av islamistiska revolutionen, läsa idol-toves dagbok, att ägna en lördagsnatt åt att läsa om ett bröllop i en annan stad. Historirer om öden och om liv. Pamuk känns som ett ypperligt offer. Dessutom bor han väldigt nära här. Det är nu det hela skulle kunna övergå till stalking. Det är säkert inte svårt att hitta hans favoritcaféer, han borde skriva en blogg, om den är på turkiska kan jag använda googletranslater. Hans dotter är 18 och ett halv, hon borde ha börjat plugga på universitet, eller så ska hon resa. Ni ser, det artar sig.
Okej, men hörni, det finns en problematisk grej. Och det är vad splittringen i det här samhället gör, klyftan som skiljer sekulariserade från religiösa, fattiga från rika, moderna från traditionella. Det syns aldrig utanpå. Men lite av det som gör Pamuk rätt fantastisk är att han skriver det svart på vitt. Han skriver om hur han föraktar det fattiga samtidigt som han är rädd för dem. Han skriver om hur han som liten lärde sig att han inte behövde någon gud, att gud fanns till för de fattiga.
- Gud fanns till för att hjälpa de plågade, för att trösta dem som var så fattiga att deras barn inte kunde få utbildning, för att hjälpa tiggarna på gatan som hela tiden åkallar hennes namn, och för att hjälpa de renhjärtade och oskyldiga under svåra tider. Det var därför mamma brukar säga: "Gud Hjälpe dem!" när hon hörde om en snöstorm som hade blockerat vägen till några avlägsna byar, eller nyheter om fattiga som blivit hemläsa efter en jordbävning. Det lät inte riktigt som en bön om hjälp, mer som ett uttryck för de obestämda skuldkänslorna välbärgade människor som vi upplevde vid sådana tillfällen; det hjälpte oss att slippa den tomhet som kom ur vetskapen att vi ingenting gjorde för att hjälpa, skriver Pamuk på sidan 171-172 i sina memoarer.
Fromhet hörde ihop med fattigdom. Det ansågs alltid som modernt och västerländska att distansera sig från religionen, samtidigt som inget kunde ersätta tomheten i privatlivet. Pumuk skriver att när religionen städades ut ur societetens hus blev hemmen lika tomma som en förfallen yali och lika dystra som den förfallna yalins trädgård med ormbunkar som växer tätt.
Man var rädd för de fattiga. Man är det fortfarande idag. De fattiga och religiösa människorna sabbar ju bara hela tiden, deras godhjärtade renhet gjorde drömmen om ett modernt och västerländskt Turkiet svårare att uppnå, det var vanor och traditioner som stod i vägen för nationens framsteg.
Rik och västerländsk. Karikatyrer av krumma gummor med krokiga näsor och huvudsjalar. Se ner på människor med mer pengar men troende.
AKPs framgångar kommer av de massor av religiösa människor som flyttade in till Istanbul från landsbygden, människor med pengar, de som kom att utforma den mycket stora religiösa medelklass som är AKPs väljarbas för sin neoliberala politik.
För Pamuk är det dessa människor som förstört hans stad. Rika bondlurkar med samma åsikter som hans familjs chaufförer och kokerskor. Dessa rika västerländska människor har i princip stött militärkupperna och militärens inblandning i politiken, man var aldrig rädd för vänsteruppror (så stark var aldrig turkiska vänstergrupper) - man stödde militärregimer av rädsla för att de fattiga klasserna skulle förena sig med de nyrika som vällde in från landsbygden - man var rädd för att de skulle avskaffa den rika borgerlighetens västerländska livstil. Och ja, sedan 1995 är AKP i regeringsposition. Andra böcker berättar om hur man i vansinne tog för givet att nu var det slut på alkohol, korta kjolar, västerländsk livvstil skulle bannlysas. Intellektuella går ut på gatorna för att ta trottoarerna tillbaka, man har med sin egen alkohol och dricker offentligt i protest. Pumuk beskriver en sån dag den 29 april 1994. Hans vänner ringer runt, de samlas i kvarteren kring Taksim i protest mot att Refah Party hae fått majoritet i Istanbul. Senare var militärkupperna nära igen, det menades att AKP gick för långt, gick emot konstitutionen med sitt islamerande av samhället. De skulle störtas! Och tio år senare befinner vi oss här idag. AKP för kapitalism och diplomati i världen, fred i mellanöstern, CHP dras åt väldigt nationalistiskt håll tillsammans med militären. Allt är lite upp och ner, som min professor i historia sa första dagen jag träffade honom.
Konstaterande: Den västerländska elitens stöd till militären var ju exakt vad som skälpte deras dröm. Främst är det turkiets militärkupper och militärregimer 1960, 1971, 1980, postmoderna statskuppen 1997 och e-kuppen 2007 som sabbar för EU-ansökningarna. Liksom blir droppen som får det att rinna över.
Man borde ha stött demokratin. Man borde aldrig, aldrig ha allierat sig med militärregimer. Man borde ha respekterat en religionsfrihet tillsammans med yttrande- och tryckfrihet.
Och vilken bitter eftersmak det lämnar efter sig - den utveckling som stötts av Europa och USA har alltid skett på bekostnad av de människor som haft det sämst. De har alltid föraktats och trampats på.
- Det jag fruktade mest var inte Gud utan dem som trodde för mycket på henne. De frommas dumhet - vars tankesätt aldrig - Gud förbjude - skulle kunna jämföras med tankarna hos den Gud de dyrkade av hela sitt hjärta - var den andra saken som skrämde mig, skriver Pamuk om sin barndom. Och ja, såsom de "positivistiska egendomsägare" de var riskerade de ju att förlora rätten att härska över de fromma halvanalfabeterna.
Och jag vet inte riktigt, men här nånstanns finns kärnan, här ligger det fruktansvärt sorgsamma. Att skämmas så mycket för sina medmänniskor, att trampa på dem i hopp och tro att man då ska bli älskad av ett Europa och ett USA, bli en av dem. Som att tala för döva på något vis. Juan Luca berättar om den italienska synen på Turkiet under en frukost i helgen:
- Alltså hemma hos mig tror ju alla att Turkiet är öken, kameler, svartmuskiga män som slår sina kvinnor, i Italien kommer man göra allt för att Turkiet inte ska bli en del av EU, säger han.
Någon invänder om att som turk ser man sig som ganska nära italienarna.
- Ja, det tycker jag också, säger han.
Jag bara undrar: 1. Var fick de öken och kameler ifrån? 2. Hur kan en sån här bild av ett land sitta kvar hos människor? Som ett nationellt minne, som fortfarande vet hur det känns att kriga mot Osmanska riket för 300 år sen eller vad? Vad baseras det på? Hur kan man leva med en sådan historielöshet och hur ska det egentligen gå för den turkiska melankolin? Det känns fan inte vuxet någonstans och vem vet vart detta kommer ta oss?
Men nåja, att läsa Other Colours kommer i alla fall göra att jag vet lite mer om vad som hände sen. På Istanbuls gator under 90-talet, i New York under 80-talet, hur har skrev sina böcker och om österländsk, västerländsk konst.
ps. Så här skriver Pamuk om sekularisering av samhället: "Det andliga tomrum jag har sett i så många av Istanbuls rika västerländska sekulariserade familjer är uppenbar i dessa tystnader. Alla pratar öppet om matematik, skolbetyg, fotboll och nöjen, men de grundläggande existentiella frågorna - kärlek, medkänsla, religion, meningen med livet, avund, hatet - behandlas i darrande förvirring och smärtsam isolering". Apropå att människan nog faktiskt behöver tillåtelse att ha känslor, inte bara hos psykologen.
Helt normal förmiddag
Hippiekillen läser antropologi! Han tyckte att det var ett dåligt ämne. Jag måste då berätta varför jag tycker att det är ett bra ämne. I samma andetag passar jag på att dissa realismen som bara öser över allt som har stt göra med utrikespolitik och internationella relationer. Han säger att det kanske inte riktigt verkar som min grej, det där med statskunskap. Men det är ju inte det, jag tycker inte att det är jag som borde ändra mig, jag tycker att det är statskunskapen! Han berättar vilka kurser han tycker att jag borde läsa här - berättar om civil reactions on headscarf issue, on military interventions, on whatever. Verkar ju fantastiskt.
Men den kursen, vad den nu hette, går inte att läsa för den läraren undervisar på Yale nu. Hallå? Hur orättvist är inte det?
Trevlig frukostpaus. Hippiekillen var en riktig skämtare. Jag berättade att morfar skickat bilder från IMF-protesterna. Det var hippekillen som var så upprörd över hur turkisk media rapporterade. När de bara intervjuade gamla stofiler som ojade sig och undrade vad som hänt med ungdomen, att de inte älskade Turkiet - hur kunde de förstöra så mycket? Ville visa honom att Stockholms fria tidning hade fångat upp ett annat perspektiv, berättat om varför man protesterade och så. Så att han kunde få ett break från konservativa moralpredikningar liksom.
- Människor som bor i Turkiet har inte riktigt fattat det här med att leva i ett fritt samhälle, säger hippekillen, de fattar inte att den här typen av protester är normala. De fattar inte att de här människorna är emot kapitalismen och att de därför inte bryr sig om att de krossar en fönsterruta.
Jag mumlar något om att dylika konservativa, jag säger konservativa, stofiler finns det överallt. På gott och ont inget unikt med Turkiet. Men vad Hippiekillen menade är ju att det finns människor i Turkiet som inte tycker att det är något problem att rucka på yttrandefriheten om det finns huliganer som gör eller tycker något "fel".
Kritik av kapitalism är helt enkelt fel, speciellt om du är muslim i Turkiet. Kapitalism och närmare bestämt nyliberalism i sitt esse är vad man röstar för när man röstar på AKP - dagens regeringsparti.
Om att besöka Katolska Kyrkan på Istiklal Cadessi en lördagseftermiddag
Jag tycker att kyrkor är en bra plats för det.
Jag tycker om kyrkor för kyrkor är en plats för människor att samlas i.
Istanbul är historiskt sett uppbyggt av väldigt många mahalles. Det är ett ord som betyder församling, men det spelar ingen roll vilken religion det är centrerat kring. Synagogan, moskén, kyrkan var samlingsplats i varje mahalle. Här samlades man för sociala grejer, här diskuterades politik, kärleksbekymmer, väder och vind. Din mahalle var din familj, på gott och ont, i vått och torrt. Lite besvärligt, alla visste allt om alla. Om någon gjorde något fel kunde mahalles göra razzia och springa till din dörr, bank-bank-bank på dörren, och söka beskydda hedern för mahallen. Problemlösning på en helt annan nivå än hos polis, i rättgångar, det handlar inte om lagstiftning.
Kyrkan, synagogan, moskén var en plats att samlas på för den största glädjen, för den största sorgen. För förlåtelse och för bekännelser. Också för vardagslivet.
Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker man tänker extra bra på en sån plats. Det ger mig en rofylldhet och en tillåtelse till tårar, men uppfyller mig också med en storhet. Det är hela det historiska, ofta så gamla byggnader, så vackra fönster, så högt i tak. Men det största är kanske ändå att det är en plats för just detta, en sekund av lugn och ro, för sorg, melankoli, för tacksamhet och för glädje och upprymdhet.
Som ni ser och förstår handlar det inte om religion. I lördags eftermiddag tittade jag upp mot koret och kom på mig själv att tänka; men vad gör Jesus där?
Jag satt faktiskt där och tänkte på att många nära och kära till mig går igenom stora, svåra saker. Också stora, fantastiska och modiga saker. Människor tar stora steg för sin egen verklighet. Och för mig är det väldigt stort att få vara en del av det, att se människor jag tycker så mycket om göra det. Det uppfyller mig med en stolthet och det gör mig inspirerad. Det är en upprymdhet. Men också en tanke för att dela det svåra, för att beundra deras styrka.
Men vår sekulariserade värld har ingen plats för det här. I vår sekulariserade värld finns ingen plats, öppen för alla, med utrymme för de största känslorna. Kärleken, glädjen, sorgen.
I de bästa fall finns dessa platser ute i verkligheten - i biomörkret, i skogspromenaden, hos gatumusikern, på öppet hav. Men om livet snurrar för snabbt, som det lätt gör, vad gör man då? Det undrar jag verkligen, lite som - hur tänkte ni nu? Samhällsplaneraren? Vart i samhället ska vi gråta med varandra? Vart ska vi glädjas med varandra? Antagligen på en bänk i tunnelbanan, i kassan till snabbköpet, eller i mörkret på en nattklubb.
Inte bra nog.
Så jag undrar fortfarande - vad gör Jesus på den platsen? För mig är Jesus, Gud och de där mest en påminnelse om alla djävla krig och allt hat vi har i världen. Dem är Jihad och syndafloden, de är fördömmandet av homosexuella och misstanken mot din nästa. De är steningen av din syster, självmordsbombaren, sexuella övergrepp mot barn och grupptrycket som får dig att begå mord mot din nästa. De är helt enkelt de där som aldrig vänder andra kinden till.
Man kanske skulle tänka på det här med sin utbildning
Försökte skynda oss för att hinna plugga ikväll. Jag måste fortfarande göra det.
Jemma frågade mig och jag planerade att resa nått mer.
Så klart, jag vill ju resa till GB - England - London - Exeter.
Men sen då. Insåg att jag verkligen, verkligen inte vet. Har ju varit rätt inställd på att söka min master till hösten. Men så insåg jag att jag kanske inte alls tänker göra det. Att träffa en sån som Marketa, som gjorde sin BA i USA, sin MA i Exeter och sen doktorerar här i Istanbul är verkligen inspirerande. För mig ju lite närmare tanken att jag kan göra exakt vad som helst, kan göra min master var som helst. Och att jag kanske faktiskt ska ägna det en tanke. Kanske borde tänka till. Finns ju massor med saker jag skulle vilja göra - ta vara på det, allt man faktiskt skulle vilja göra. Det sista jag skulle vilja göra är till exempel en master i statskunskap vid Uppsala Universitet. Det finns ju andra så klart.
Men man kanske borde jobba. Jag sa till Jemma att jag nog skulle jobba, att jag kanske till och med har ett jobb. Och jag ska ju ta min examen nu till våren. Hon fattade ingenting men det är bara för att jag ju ska ha en dubbel kandidatexamen, såsom det nu blir med kulturantropologi C och statskunskap C.
Mumlade något om att det finns så himla många tuffa, utvecklande och vackra jobb där ute. Som man kanske skulle viga sitt liv åt, du vet.
Annars kan man ju ge sig i kast med gamla drömmar, de finns kvar, det är det som är det fina. Annars har jag numera en stående inbjudan till Exeter för att lära mig surfa i kallt, mörkt brittiskt vatten. Jemma hade till och med en surfbräda.
I fredags var det samma stående ämne. Nükte håller på att förbereda sig för master-ansökan. Hon berättade om och om igen för alla vi träffade, de frågade hur det gick och hon förklarade. Hon håller på att förbereda sig. Gav mig en ögonöppnare - det är faktiskt något att förbereda sig för. Man måste göra TOEFL och GMAT och man måste fixa det och man kanske borde ha en rankinglista på skolorna man helst vill gå på. Hon verkar jättenervös samtidigt som väldigt taggad. Hon var lätt fredagens idol.
Okej. Jag tycker det är rätt cool att vara i samma situation som alla här, det är liksom samma stora steg för alla. Och det är något rätt viktigt, något att förbereda sig för. Det är man värd.
Så därför; So long, nu ska jag gå och plugga. Calicskan = hardworking på turkiska.
Puss puss, ha en så trevlig söndagkväll!
"Hey guys, I had a really good day" Desi, 23
Alla var tvungna att gå upp vid 08-tiden en söndag. Vi åkte till Üsküdar och åt frukost jättelänge. Solig dag.
Jemma, Desi och jag tog färjan till Kabatas. Mycket naturlig bild med turkiska flaggan och allt.
Vi skulle gå på the Bienale - en jättestor utställning i samarbete med EU. Har liksom aldrig kommit mig för att gå dit, idag var sista dagen. Den låg precis bredvid Istanbul Modern, dit tänker jag gå en annan dag. Modern konst gör något med hjärnan, på ett bra sätt.
Detta är två av de första och enda publika ursäkterna från det libanesiska inbördeskriget. Antar att det inte alls går att läsa och det är synd. Videon visar något i den här stilen; Jag ber om ursäkt för att jag alltid trodde jag var rätt, för att jag tyckte att min nationalitet var bättre än din, för att jag och mina vänner dödade dig och dina vänner, jag ber om ursäkt för att jag använde vapen som jag inte visste hur man skulle använda, jag ber om ursäkt för att jag tackade ja till att vara livvakt åt sovjetiska spioner, för att jag bodde på deras hotell. Jag ber om ursäkt för att jag åkte på militära träningsläger till Cuba. jag ber om ursäkt för att jag inte vill att det här ska vara en ursäkt, inte heller ett erkännande om vad som gjort. Jag ber om ursäkt för att jag använder ett medium som jag inte gillar, som jag inte bryr mig om. Jag ber om ursäkt för att jag inte gjort det här tidigare, men jag hade ärligt talat inte haft modet att göra det.
Ursäkten var ett svar på en kort text publicerad i en libanesisk tidning, av en tidigare motståndare.
Världens tre rikaste människor. En enda liten trea.
Hur känns det att världens tre rikaste människor äger mer än vad världens 600 miljoner fattigaste människor äger tillsammans. En djävla massa treor på hundratals, tusentals stora ark.
En del av uställningen var en utställning om hur amerikansk konst spreds över världen, lånades ut, museum startades. Den nya världen skulle visa den gamla världen sin konst.
Det är Jemma som frågar om vi läst de röda arken som ligger slängda på marken. Nej. Det är lagparagraf på lagparagraf som visar på kvinnors brist på rättigheter i Turkiet. Alla papper är skrynkliga, dammiga och alldeles söndertrasade. Jag älskar att konst kan få vara så här rättfram, så här enkel. Symboliken i detta är slående och träffar så hårt. Kvinnors rättigheter att leva fritt och jämlikt blir brutalt trampade på varje dag, varje sekund.
Det fanns väldigt mycket mer konst. Som jag inte fotade. Mycket videokonst.
Filmade demonstrationer världen över. Det var fantastiskt. Om att investera blodet i sina vener för människorna i Gaza. Om att människorna som slogs för Polen i första och andra världskriget inte gjorde det för dagens polacker inte skulle ha värdiga liv, värdiga arbeten. Så otroligt mycket ilska och någon slags passionerad styrka strömmandes från 10 skärmar i ett litet rum.
Animerade berättelser om att giftas bort, om att kroppen är för vacker för att visas, om midjemått, hårkvalitet, om vad som gör dig värdig att giftas bort. Att du är så vacker att din mamma inte ser dig i ögonen, inte vill röra dig. Hon gifter bort dig med en gammal snubbe istället. Politiska slagord från libanesiskt inbördeskrig, grafer över finanskriser, uppbyggda förorter och ord som "to consume, consume and consume. That's the only reason they like us".
Vi gick därifrån och uppför små bakgator på väg mot Taksim.
Vi spenderade en stund i en liten skivbutik. Jag tänker att det vore rätt fint att ha en äkta skivspelare, för att bara sitta i en fotölj och lyssna på en skiva rakt igenom. Blir stressad av mp3-filer idag.
Till min syster.
Burden by something I had to get rid of, making myself a better world.
F. Hyvönen får ge avslutande ord. Hon är dagens profet.
Istanbul i dina drömmar
Idag har jag bara åkt båt. Ganska turistig grej. Dessutom väldigt varmt. Också turistig grej.
Båt istället för bibliotek. Läste om turkisk utrikespolitik under 1990-talet.
Satt i solen och lyssnade på Band of Horses på båten
Bro över Bosporen
En annan båt.
Sol på väg att gå ner bakom Sulthanamet
Båtreling.
Vattnet rinner jättesnabbt.
Ey, bästa familjen, tror man ser Galata Tower på den här bilden. Hur som helst så börjar båten närma sig europeiska sidan igen.
Bron mellan Karaköy och Eminönö.
Här är de som fixar allt med båtarna. Åkte båt sju timmar, ibland är det precis vad man behöver.
I amerikanskt kölvatten
Antagligen kommer det vara fler kvinnor än män yrkesarbetande när det här året tar slut.
8 miljoner har fått sparken i finanskrisens spår. Över 82 procent av dem är män.
I kölvattnet finns bland annat våld och sexism.
Våld - Kristina Edholm, Kerstin Weigl nominerade till stora journalistpriset för sajten 153 kvinnor - dödade av sina män.
Sexism - Annika Marklund - I USA är jag bröst och rumpa, mun och kön.
Vad kommer sen?
Annika Marklund skriver om att män känner sig hotade och lutar sig tillbaka på Time Magazine. Det är lite samma resonemang som Sverigedemokraterna drar till med. Ska kvinnor och invandrare bli offer för arbetslösa män? Jag blir så fruktansvärt ledsen och uppgiven - vill inte ha den här diskussionen på grottmänniskonivå.
Man får inte göra det för enkelt.
Om jämställdheten inte hänger med, om kvinnor fortfarande ska ta hand om barnen, om män ska fortsätta utöva sexistiskt och fysiskt våld för att visa på makt, om makteliten fortfarande består av män, om det hela väger över till ett samhälle där män lever på kvinnors bekostnad - när det är kvinnor som studerar, arbetar, lever. Vad blir det för liv?
I fler än 40 procent av amerikanska familjer är det kvinnan som bär huvudansvaret för familjens inkomster.
Kan inte riktigt greppa vad konsekvenserna blir. Återkommer efter helgen.
Var är författarpopstjärnorna?
Samtidsförfattare, samtidspoeter - var är de?
"Finns det någon Linda Skugge nuförtiden, finns det bittra böcker fulla med svärord skrivna av mustjejen som inte fick hångla i högstadiet att tillgå idag?
[..]
Det där är en sak som jag verkligen kan sakna med 90-talet, författarpopstjärnorna, det finns ju inga kvar nu. Det kommer inga nya. Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. Varför kan ingen röka i teve och posera lite, bara någon endaste gång, varför kan ingen bara säga ”du vet jag är bisexuell” och be om en drink? Varför har ingen nagellack? Hade ju varit så mycket roligare ju! Varför kan ingen åma och kråma sig lite, vara lite full eller hög, vara lite förvirrad. Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?"
Samtidskildringar? Poesi på svenska? Vem har skrivit 2000-talets roman? Är det Stieg Larsson, Camilla Läckberg eller Denise Rudberg? Vi verkar leva i ett urvattnat decennium. Om två månader är det slut.
Här är hissmusiken på vägen dit.
Små, små steg
Töntarna
Bjurö Klubb
En del av mitt hjärta
Har läst ut historiekapitlet och kommit fram till myter i Det andra könet nu.
Kände mig bara kluven mellan allt. Var på ett sätt rätt befriande. Som att det vore väntat. Vill allt och inget.
Störst av allt är ju frågan; Vad är jag i allt detta?
Sen började jag läsa kapitlet om myter:
"Men människan tycker inte om svårigheter och fruktar faran. Full av motsägelser längtar hon på en gång att leva och att vila, att existera och att vara. Hon vet mycket väl att 'sinnets oro' är priset på hennes utveckling, och att visst avstånd till objektet är priset på hennes närvaro i sig, men hon drömmer om ro i oron och en förtätad fullhet där ett medvetande dock skulle finnas. Och kvinnan är just inkarnationen av denna dröm, hon är den önskade förmedlaren mellan naturen, som är mannen alltför främmande, och hans jämlike, som är honom alltför lik."
Som poesi.
Tack de Beauvoir.
Sen träffade jag Gulrun, Thomas recenserade South Park, när Carter fick aids, tog sällskap med Jemma som skulle till gymet, lämnade papper hos Gulin, hade betalat räkningar på Akband, hämtade min ipod hos Ema, fick löfte om svensk choklad av Per, sa Ja! när Desi ringde. Vi gick på filmvisning med Genderclub. Romanse, en fransk film om nymfoman - kvinnan kan visst inte vara självständig. Vi åt middag - halloumisallad så klart, och gick hem och pluggade. Desi ska dricka öl, jag ska sova. Imorgon är det fredag. Imorgon är en annan dag.
Dagens citat
Läser Maryam Yazdanfars twitter. Gör det du med.
ny layout
puss&hej
Hej Uppsala!
Margareta skickade senaste numret av Akademikern till mig ju. Här skriver jag om Uppsalas Studentliv, om fester, extrajobb, studier, livet.
Tror ni det är kul att skriva om alkohol i Uppsala? Tror ni att det är kul med bakgrunden av alla man ser som far illa? Vad är alkoholism? Bland unga? Det tar ju tid innan de riktigt tunga symptomen kommer - när dina nerver kraschar, när du har fler döda än levande hjärnceller. Beroendet kommer snabbare. När livet bara snurrar kring en grej, när du planerar dina aktiviteter efter alkohol. Hur mycket alkohol bjuds det på på festen, behöver jag gå på systemet, hur mycket behöver jag för att bli full, kan jag ta sovmorgon imorgon, kommer du inte heller ihåg något, och fan, jag skulle inte ha gjort det där. Missade tentan för att jag var ute för mycket och facebookgrupper som heter "passa på nu, efter studentlivet kallas det alkoholism", men jag behöver ju bara slappna av lite, det är ju socialt, kom igen nu.
Alla, alla säger att de aldrig skulle dricka så här om de hade ett jobb, när de får ett jobb alltså. När de pluggat klart. Men så säger ju alla som har beroenden. Alla säger att de kan sluta röka, inte äta socker, alla säger att de ska börja träna. Alla säger att de kan sluta. Och att de skulle.
Alla säger att de skulle berätta, be om hjälp. Aldrig gå bakom ryggen, inte ljuga, inte utnyttja de som står nära. Inte sabba plugget, vännerna, den ekonomiska situationen. Men sorry va, för det är vad som händer när man låter ett beroende ta över livet. Och då spelar det ingen roll om du är 22 eller om du är 50.
God natt världen.
Är så djävla less på militärrevolution och våld
Ja, Lissabonfördraget gick igenom.
Jag och Marketa har pratat om den tjeckiska presidenten Klaus många gånger.
Hur han tycker att han gör demokratin en tjänst, etc.
Han var en viktig del i hennes text "Why my grannie want's the communist back" som hon skrev till Tvärdrag.
Hon säger att han skämmer ut Tjeckien.
Korrupta, lata och ineffektiva är deras politiker. Satta på undantagstillstånd gång på gång. Omvalet som behöva nu skjuts på framtiden. Demokratin brister. President som håller stenhårt på sin makt. Men vad vet jag? Faktiskt inte så mycket.
Att Lissabonfördraget gick igenom betyder bland annat två saker; En parlamentsplats till för sossarna - Jens Nilsson. Dessutom betyder det att att nu börjar kampen om toppjobben. Vem ska få posten som talesman? Utrikespolitisk talesman? Kanske är detta lite historiskt va, jag skrev min uppsats i samhällskunskap B om den här konstitutionen. Det var våren 2005 och en evighet sen. Igår gick det igenom. Och EU kommer få som president och utrikesminister. Det känns rätt läskigt faktiskt.
Undantaget som president Klaus kämpade för? Att Tjeckien inte ska tvingas att återge egendom till tyskar som fördrevs ur landet efter andra världskriget. Sådant som gör att man ser hur ytliga vissa sår är.
Såsom jag tänker varje sekund jag läser om turkiets gigantiska armé, om de enorma summor som investerats i militär utrustning de senaste 20 åren, efter historiens slut, märk väl. Djävligt ytliga sår. Många, många artiklar om Turkiet handlar om alla potentiella fiender, vilka allianser man ska ingå. Tar man 1900-talet med lite perspektiv så ser man hur flyktig all fred är. EU känns som ett undantag med sin 50 år på nacken. Hur fan ska det gå?
Och snackar vi fred så ge inte upp på den då? Som Alf Svensson sa i somras när jag intervjuade honom om hans nya position som europaparlamentariker? Nu struntar vi i att han är kristdemokrat. Förresten är det djävligt kristet att snacka om fred, vända andra kinden till etc. Inte för att de är bra på det.
- Min valrörelse handlar om den som älskar freden, jag blir bekymrad om de som säger att det är passe, det kan vi väl lämna nu. Men det tycker jag är bedrövligt om man tror att människor som lever nu skulle ha nått någon högre grad av intelligens och visdom, att vi inte skulle kunna tända en ny eld, berättar Alf.
Alf berättade att han var historielärare och att han många, månnga gånger föreläst om hur gränsdragningar gjorts om. Han berättade också om föraktet han ser i EU, om att de stora, gamla medlemmarna inte verkar orka engagera sig längre, att vissa länder inte ses som lika viktiga. Det är de nya östmedlemmarna, det är Balkan med närområden. Alf verkar mena att man inte får bli bekväm. Alla parlamentariker jag pratar med berättar att de tycker att fredstanken är det viktigaste. Alf är den enda som är gammal nog för att se hur det startade, och för att sörja det som går förlorat.
Heja freden.
ps. Jag är så trött på militärrevolutioner, militärhistoria, krigsdetaljer, vapen, rustningssiffror, allianser, fiender och död. Vill ha fred i hela världen. Nu. Vill verkligen inte att ett land som Turkiet - som behöver sina pengar till att ta hand om sina sopor, utbilda sina medborgare, sjukvård till barn och reformer i samhället - ska lägga pengarna på att rusta sin militär. Det kommer bli deras död med alla militärkupper. Lägg ner. Våld föder våld. Och varför går teori för Internationella Relationer alltid ut på att försvara varför realismen. Varför försvara idéen om att politik först och främst handlar om makt baserad på militär styrka. En värld där alla bara tänker på sig själva är dömd att gå åt helvete. Försvara det inte, det är inte rätt. Det finns andra vägar, allt annat är sjukt cyniskt. Är det inte banalt att ett ämne som IR fortfarande snackar om dylikt. Ge oss lite akademiska visioner.
ps2. Sverige och EU ut ur Afganistan. That's not way to go.
TEGAN AND SARA
Jag lyssnade väldigt mycket hösten 2005. När jag lyssnar är det alltid på samma band, samma låtar. Kommer inte att glömma att jag och min vän då missade dem på Hultsfred, gick åt ett annat håll, gick på Sahara Hotnight eller vad som helst.
Och nu är det fyra år senare. Jag är en annan. De har säkert också förändrats.
Where does the good go
ELLER
Where do you go when I'm sad and broken down
So jealuos
ELLER
I get so jealous I can't even walk
You wouldn't like me
ELLER
There's a war inside of me causing heartbreak
Turkiet och EU
Hjältar och gudinnor på himlavalvet, eller något i den stilen, hette sagorna vi hade på kasettband. Jag och Lasse pratade om dem igår, jag skulle försöka förklara vad det är man åker och kollar på här i Turkiet, när man ska turista. Du vet alla städerna, alla templen de besökte. När de seglar över haven är det havet mellan Grekland och och Turkiet. Jag har skrivit om det förut, men ni vet om Artemistemplet och att pelare därifrån är en del av Hagia Sofia. När man skulle till Oraklet. Sparta är Izmir. Alla greker i Turkiet, alla turkar i Grekland. Middlesex är också en följd av grek-turkiska relationer. Gamla och nya gränsdragningar.
De har haft sina ups and downs, tillsammans. Militärkupper och annat.
Så här skriver Kubicek:
"One should also note how Western states viewed Greece and Turkey through the same prism. They were the impetus for the Truman Doctrine, joined NATO and the Council of Europe together, and concluded association agreements with the EEC at roughly the same time. [...] Conflicts over Cyprus in the 1960s and 1970s obviously decoupled these states from each other. As Greece made faster progress toward democracy and could make more of a cultural/historical argument to be European, it moved ahead of Turkey with respect to the European Community, gaining membership in 1981, at the time when Turkey was being ruled by a military government"
Turkiet och Grekland, mer lika än olika skulle jag säga. Grannländer kan ha lite speciella relationer, det är storebror och lillebror, någon slags hatkärlek där kärleken är störst?
1960 var det militärkupp. Premiärminister Adnan Menderes med två medarbetare avrättas. Det var den första militärkuppen, vidare 1971, och sedan 1980, också en postmodern statskupp 1997, och hot om militärkupp, en e-kupp, på militärens hemsidan 2007.
Fram till 1945 var det politiska systemet baserat på ett parti, som Atatürk startade. Perioden efteråt kännetecknas av instabilitet och spänningar. Pressat läge under Kalla Kriget. Och militärkupper. Något man inte snackar om, speciellt mycket. Det är ju aktuellt även idag.
Hur som helst - när Greklands EU-ansökningar började bli på allvar - då hade Turkiet en militärkupp, när Grekland blev medlemmar 1981, då har Turkiet en militärregering. Inte demokratiskt nog för EU, inte en tillräckligt stabil ekonomisk situation. 1983 tillträdde Özel som premiärminister, senare president. En ny era. 1987 - ny EU-ansökan. 1999 - Turkiet inte med på listan över tilltänka medlemmar. Stor, stor bitterhet. 2007 blev ju en massa forna öststater medlemmar. Nu har Turkiet året ut på sig. Sen är det kört, sägs det. Erdogan försöker. Det har varit himla många rundor här. De flesta är faktiskt rätt less. Dessutom har de feta egon och menar att det kommer bli EU:s förlust. Turkiet är numera en maffig ekonomi, med stort inflytande i världspolitiken, de är medlemmar i typ alla klubbar för maktländer som går - trots det vill de fortfarande erkännas som västerländska, som att slutföra vad Atatürk började.
Att läsa artiklar om det här att gång på gång lära sig rabbla olika förutsättningar, och olika problemområden. Handlar det om de inrikes problemen med kurder (25 procent av befolkningen, fram till nyss utan rättighet att prata sitt eget språk. USA har länge supportat krig mot dem i norra Irak), Cypern och Armenierna. Handlar det om militärkupperna, om bristfällig demokrati? Handlar det om den ekonomiska situationen? Storleken på deras militär? Det världspolitiska läget? EU var mycket hetare på gröten under Kalla Kriget, då var Turkiets geografiska position mycket viktigare. Och många artiklar handlar om vad Europa är, vad det står för, vad som är europeisk kultur och då om Turkiet kan sägas höra till? Jag fattar inte vad det sista kommer ifrån, för någon sådan kultur finns inte. Jag förstår inte hur man menar. Ottomanska riket sträckte sig in över halva Europa. Hundratals år. Mycket starkt influerad av det som kallas turkisk kultur - musik, bad, kaffe, kakor, vad du nu vill. Just ja, det kanske är religionen det är fel på. Glömde.
Att skapa utanförskap baserat på kultur och på religion är alltid diffust, alltid djävligt vagt. Andlighet och kulturell glädje är något människan alltid värderat och alltid har gemensamt. Sluta slåss.
Vinnaren skriver historien.
Vad vill vinnaren den här gången då?
Att komma fram
Hittar rätt spårvagn, åker i en evighet och ska helt plötsligt gå av i Sulthanamet. Solen skiner och helt plötsligt är vi bara där. Som en saga, för Hagia Sofia, Blå moskén och hela det torget är en annan värld.
Det var söndag och sista dagen på Ramahdan. Kommer till ett Hostel med fotöljer och utsikt över Marmarasjön, med Bosporen och Gyllene Hornets utlopp. Killen i receptionen bjuder på jättemycket godis och spelar Kings of Convenience, hela förmiddagen.
Sen somnade jag. Man behövde inte vara rädd längre.
Var femte utan jobb i Spanien
För hur är semester när man är arbetslös? Hon har pratat med honom hela dagen, medan jag kollat på Gossip Girl. Jag frågar om de har problem, nej nej säger hon. Men det är ju inte lätt.
Den här killen var en sån som jobbar med att pitcha reklam för företag. I dessa tider är sådana jobb inte roliga.
- I Spanien är arbetslösheten väldigt hög, speciellt sedan ett år tillbaka, säger hon.
Arbetslösheten i Spanien var högst i Europa när jag kollade i somras. Då låg den på 18 procent. Sverige hade 9 procent och ni vet att vi har haft fruktansvärt många varsel, så många som fått gå. Dubbla det.
Tanja och Marta delar en lägenhet i Madrid. Det tar fyra timmar att få ren tvätt i tvättmaskinerna. Sedan finns det inga torkskåp eller torktumlare. De torkar sin tvätt i vardagsrummet, efter dagar med matos och cigarettrök är tvätten torr och smutsig igen. Nu bor Tanjas kille där, han är hemma på semestern, letar efter jobb.
- Jag är bara glad att han inte är barnläkare också, det vore väldigt långtråkigt, säger Tanja. Sen sticker hon iväg för att möta sin kollegor från någon avdelning på nått sjukhus i Madrid. De är tre kollegor som brukar semestra tillsammans, nu kommer de hit ikväll.
Jag säger hej då och att jag, om jag bara förstod spanska aldrig skulle tycka att det var långtråkigt att lyssna till barnläkare. Mumlar något om att en gång skulle jag också ha blivit barnläkare.
- En gång?
I high school säger jag. Riktigt sant är det ju inte.
Sjukskriven
Hon och hennes syster har varit i Capadoccia.
Grottor!
Om det är något som ger huvudvärk så är det spanska, men det kan de ju verkligen inte rå för.
Bestämmer mig för att det bara är mysigt att de är tillbaka.
Hon måste plugga till en midterm exam som är om en timme.
Hennes syrra har däckat på hennes säng.
Hon är läkare och jag frågade vad det var i den hallonfärgade äckliga flytande medicinen.
Dagens seger för latin - något för att motverka täppt näsa, något för rossliga lungor.
Funkar.
Är sjukskriven idag. Mycket svårt för mig, men rätt nödvändigt kanske.
Man kan ju göra massa saker.
Men annars är det ju rätt dödens.
Sådanhär långsamhet vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.
Man ska ha tråkigt ibland.
Den här tråkigheten blandas upp med stress om att jag borde läsa ikapp i turkiska utrikespolitiken, borde läsa inför gender issues, och borde skriva ner mina uppsatsidéer för media&politics och turkiskan utrikespolitiken. Borde plugga till provet i turkiska, uppskjutet till fredag, och borde skriva nått vettigt här istället för detta.
Ingenting känns spännande idag.
Så det är bara att sätta igång då.
Hittills idag har jag sett gossip girl. Jag har läst och Alex Schulman och döden. De där bröderna får så himla mycket utrymme. Igår Calle Schulman och missfall. Bra artikel. Idag Karin Johanisson och döden, också om Karin Johanisson och själens behov av vila. Tycker det är smått fantastiskt att hon får så mycket utrymme nu - go idéhistoria, Uppsala Universitet, akademi i verkligheten. Jag har faktiskt hennes Melankoliska rum här - men skulle det vara lite to much idag?
Och efter Malins tips läste jag Nina Björks essä om Emilia Fogelklo. Jag trodde Fogelklo var någon helt annan. Björk skriver en pratig text, mycket personlig och det hon vill komma åt kanske är diskussionen om vad människan har när den inte har andligheten att förlita sig på. Fogelklo och hennes Arvid fann ingen mening i att oroa sig om mat, kläder, husrum. Det är där Björk blir förbannad, lite bitter. Jag tror hennes ganska eleganta slutsats hade kunnat vara början till en mycket vackrare text - som hade kunnat handla om vad som är viktigt idag. För som hon söger, det är först när Fogelklo kommer till de bitarna som hon själv blir intresserad. Uppehälle för dagen kallas för en hedningarnas fråga, snacka om folkförakt. De lever i någon slags övre svär där mat, kläder var banal ting. Så är det ju inte för de flesta. Att samhället bytt fokus ser Björk som ett framsteg. Men var är diskussionen om vad som är det goda samhället. Björk har ju en linje - här är det som att hon slutar när det börjar bli intressant. Vad består framsteget i? Vad är viktigt idag, på riktigt?
Så det är bara att sätta igång då.
Puss&hej
HA en fin dag!
PS.
Jag tänker så här. Jag tar mitt ansvar. Har så himla många fina, smarta personer med brilljant musiksmak. Ni kan få deras musik också.
Som den här låten. Den fick jag av Piri förra veckan, och så kan jag inte ens lyssna på den. Det här är praktexemplet på hur youtube censureras i det här landet. För mig står det bara "an error accurd, please try again later". Så skulle någon kunna lyssna på den och berätta som en kommentar hur det var, hur det kändes? Inte för mycket begärt. Annars - slipp då! Jag gör samhället en tjänst!
Tack Sara
Sjukt glad låt på sjuk dag. Perfekt.
Eget bidrag: Här är Sliimy bättre än Britney Spears.
Puss hej.
Istanbul calling
Så väldigt glad.
Om människor som kommer hit och hälsar på. Som jag tycker så mycket om.
Andrea mailar mig sent fredag kväll, när jag var övertygad om att hon och AK var på Orange, långt borta från Istanbul. Då mailar hon och frågar om det går bra att hon kommer den 28 november vid nio-tiden på kvällen. Självklart!
Att M Modin är så himla flink och hittar de bästa resorna - kommer hit den 14 december, via Riga, tillsammans med Gurkan.
Mamma säger över skype att det är bäst att de bokar sina resor nu då. Jag har ett ställe till dem, vid Galata Tower.
Kan typ inte tro att det kommer hända på riktigt. Är dessutom lika glad, rörd, tacksam över alla som säger att de vill komma. Jag och Bullan kan väl få dela på äran?
Dessutom himla fina sms, om dryga saker, om hemska saker, om vackra saker. Alla mail. När kommer du hem, när kommer ni hit, kan vi prata. Mail om choklad, om kärlek, om bostadstäckningar, google wave om istanbulplanering, mormor och morfars brev, idag kom senaste Akademikern från Margareta.
Att få leva här, samtidigt som få ha det i ryggen, är så himla fint.
När man är så här långt borta förväntar man sig liksom inte att folk ska komma hit. Tid, pengar, allt. Allt som kan hända.
Jag tycker så mycket om er och jag är så glad att ni kommer.
Istanbul är mycket mer än vad jag någonsin kunde tro. Det hoppas jag att ni ska få uppleva också.
Att överleva
Rosa hallonfärg på hostmedicin som smakar äckligt. Broksin står det på den. Har jag bronkit då?
Brun burk i glas med väldigt stora tabletter i.
Allt är bara öppet hela tiden. Medicinen framställd. Inga låsta dörrar, dygnetruntöppna läsesalar. Ett samhälle som lever dygnet runt. Det är service minded om man säger så. Baksidan är en annan. Det är med blod, svett och tårar det är service minded.
Som en uppenbarelse.
Liksom med språket. Helt plöstligt faller det sig bara naturligt. Lütfen är please. Elmacay är äppelte. Taman är okej. Som världens naturligaste saker. Hjärnan bara kopplar.
Iyi Aksamlar.
Började bli rätt haj på det här nu.
Överlevde ju till och med doktorns prov.
Om att gå till doktorn
Att gå hemifrån till biblioteket tar lika lång tid som att gå från Svartman till Karin Boye, Carolina eller Daggen.
Det är längre till mataffären än till lutis.
Längre till bokhandeln än till Studentbokhandeln.
Långt till gymmet, men i Uppsala brukade jag inte gymma.
Närmare till sjukhuset än till Studenthälsan.
För det andra; är det Uppsala som är litet eller är det bara min värld i Uppsala?
I receptionen hjälper killen bredvid att tolka för mig.
Ingen snackar engelska på sjukhuset.
Man får direkt ett munskydd, hallå svinis.
De ropar upp en med id-nummer. Mitt är on-iki-yedi-alti-bes.
I väntrummet tar sjuksköterskan pulsen på alla.
Man blir inkallad till receptionen för att ta tempen.
Sen in till doktorn och det är helt plötsligt en ung kille som pratar engelska.
Han kollar min hals, han lyssnar på mina lungor.
Säger att jag är mittemellan, att han inte kan säga om infektionen kommer bryta ut.
Det är svinis-tider i Turkiet, många skolor har pork-flu holiday.
Jag känner mig rätt okej.
Marketa vill inte ha svininfluensa och fick mig att gå hit. Man smittar lätt andra.
Han ger mig antiobiotika och frågar vart jag kommer ifrån.
Jag säger att i Sverige kör vi inte med så mycket antiobiotika.
Skrattar åt mängden medicin han ger mig. Spray för halsen fyra gånger om dagen. Något flytande.
Och ta tabletterna två gånger om dagen tills paketet är slut.
Han säger, nej visst, du måste inte, du kan ju gå.
Men att Istanbul är en rätt stort stad med många infektioner.
Är du inte rädd att människor bli resistenta mot antibiotika, frågar jag.
Nepp, han har ju varit läkare i tre år och ännu inte stött på någon som blivit det.
Skrattar och tycker att jag får ta seden dit jag kommer.
Nu är du i Turkiet, nu ska du ha alla de här medicinerna.
Men jag slutar här då, och så stryker han ett streck på receptet han skrivit ut.
Skickar ett mail till mina lärare imorgon om att han sjukskrivit mig.
Men jag har ju test imorgon. I turkiskan.
Va! Har du pluggat till det då, frågar han.
Ja, säger jag.
Då ska jag förhöra dig nu.
Vilka resulterar i att jag får säga allt jag vet på turkiska.
Massa trevliga saker.
Hej jag heter maja vad heter du vad trevligt att träffas hur mår du då jag mår bra och vart kommer du ifrån jag kommer från sverige och jag bor här på kampus, vart bor du och vi ses snart igen, hej då. Hoppas att ditt jobb går bra för dig, godmorgon, goddag, godkväll, godnatt, lycka till, grattis, inshalla, mashalla.
Kolay gelsin, säger jag till doktorn och han säger haha, om du tror att mitt jobb är lätt kan du göra det själv.
Så ska man tydligen svara. Bevis på att de har humor i turkiet.
Skojig doktor.
Ska bara hämta all medicin.
Så bra gick det för mitt immunförsvar.
Och sen fortsätta plugga. Läser jättespännande artiklar om vad som hände utrikespolitiskt sett för Turkiet efter Kalla Kriget. Då blev det mer aktion kan man säga. Mr Sayari har precis mailat och gett mig tillåtelse att jag får komma till skolan om jag mår bättre imorgon. hehe.
puss puss.
hoppas alla andra är friska!
Fiktion
skriva ett inlägg med titel fiktion.
Men går inte. Allt jag läser, allt
jag hör, det är som fiktion.
Men det som är jag, det som är
på riktigt, det är inte fiktion.
Trött på sjuk hjärna.
Trötta tankar någon annanstans.
Men det måste ju få vara okej.
Så klart det är!
Skulle behöva lite mer fiktion.
Gjorde istället en spellista som
börjar med London och slutar
med Birds.
Har inte spotify, jag är portad.
youtube censureras bara.
Har bara min spellista i realplayer.
Nu ändrade jag ordningen och
skapade en spellista i spellistan.
Kunde ha platsat i "en 90-säng".
Spellistan som är en del av
studiecirkeln.
Igår sa vi förövrigt att studiecirkeln
aldrig skulle dö, den kommer nog
överleva oss.
Kommer alltid finnas kriser då den
behövs.
Förresten, är det ens kris nu?
Det är ju bara det här ständiga
krisläget som får mig att byta färg
på nagellack varje vecka.
Hösten skulle vara förberedelsetiden
för vårens kriser, katastrofer och
galatillfällen.
Nej. Det blir ingen fiktion. Har inget
sådant i mitt huvud.
- I guess that you were always on my
mind, I guess I should have told you.
Men sånt gör inte jag. Så åtminstone
den låten platsar i "en 90-säng".
Om CNN-mannens traditionella mediavärld
En nyhetskanal som sänder dygnet runt.
Har vi väl inte?
På dagens lektion av media and politics hade vi en gästföreläsare som undervisar på Bilgi Üniversitesi, men som jobbar som någonslags nyhetschef för CNN türk.
Han började med att berättade om att han tillhörde kärnan av traditionell media, dessutom var han en vit, medelålders man.
haha, tänker jag. En snubbe med självdistans.
Han snackar på om de utmaningar som traditionell media möter och vilka lösningar man måste hitta. Man måste komma åt problemen, man måste hitta en väg för överlevnad.
Kolla på siffror om hur man litar mindre och mindre på traditionell media. I USA tillit för sanningenligheten i nyhetssändningar gått ner från typ 40 % till 19 % samtidigt som tillit för killar som Jay Leno etc går upp, går förbi.
Tillit till de som vågar ta opinion, bekänna färg. Man ger inte mycket för traditionells media så kallade objektivitet.
Det är dock traditionells media sista halmstrån - att man har erfarna fotografer, reportrar, att man bevakar objektivt. Visst, politiska band har man inte längre (bortsett från Italien, Nordkorea, China, Iran, etc etc etc) men idag är det finansiella band som gäller. Media är beroende av sina annonsörer, av sina finansörer. Mediabolag är börsbolag, det handlar om stora pengar.
CNN-mannen pratade mycket, mycket om de mycket, mycket svåra branch han arbetar i, vilka tider de går igenom, han gör det med pondus, berättar att ingen branch går igenom samma svåra, svåra förändringar som hans branch. Framställer sig själv lite som en hjälte, som rider ut stormen.
Det är ungdomar idag som är problemen. De läser ju inte tidningar, de ser inte på TV på samma vis som förut. De stora annonspengarna går till ställen som är stora på sociala medier, som facebook, twitter. Men också till bloggar. Men det vill CNN-mannen helst ignorera. När klassen försöker påpeka att det finns nyhetskällor som överlever, vi har ju vårt exempel med Huffington Post där hela klassen kan alla detaljer, statistik etc från förra veckans artikel.
Men Huffington Post är ju en tidning säger CNN-mannen, konstigt när han tidigare hyllat den styrka som nyhetsbolag har i form av alla resurser, anställda etc. Något som aldrig funnits i den kreativa branch som skapar bloggar, facebook, twitter, the pirate bay etc. Där fanns aldrig några stora ägare från början.
Så hur ska man göra med generation X, som inte vill betala för något alls, inte för musik, film, sina data-spel, inte för kommunikation, inte för nyheter?
Han har inget svar.
Och egentligen ville jag fråga hur han ser på det, hur man kan tänka kringa media och demokrati - kan det bli en fara för demokratin om media blir än mer splittrat, om människor bara läser det som de vill - om man skapar sig den nyhetsbild man själv vill ha. Själv gör jag det redan - prenumererar på rss-flöden direkt från olika delar i tidningar, kolumnister, krönikörer, ledarsidor - till min googlereader. Så vad missar jag?
Viktigt för demokratin i form av information om samhället och omvärlden. Men är det mer demokratiskt om jag väljer själv, eller är mest korrekta, bästa för samhället om man tar del av samma grundinformation, om man låter någon annan sätta agendan.
Jag skäms nu. För CNN-mannen är en snubbe med mycket makt, i ett land som censurerar, i ett land med många, många känsliga ämnen. I ett land där mediabevakning och hur den framställs är mycket, mycket viktigt.
För mig var han ytterligare en av alla feta, vita medelålders män med för mycket makt. Jag var mycket etnocentrisk i mitt tänkande. Självklart är han fortfarande en av dem. Men själva poängen med feta, vita medelålders män är ju att de har makt. I det här fallet borde jag inte ha ignorerat den makten, jag borde ha utforskat den. Borde ha förstått.
Han såg ny media som ett problem, han såg ungdomars mediavanor som ett problem.
- Isn't the problem that you're saying it's a problem? That will make traditional media stagnate and die.
I Turkiet är nya sociala medier inte speciellt stort. Men traditionell media är, det är vad som ger deras bild av sitt eget land. De behöver, ett som är säkert, en medial revolution, men dagens situation behöver ju också tas på allvar.
Så hur snubben som vägrar dö väljer att framställa dagens nyheter är viktigt.
Klassens sista fråga var:
- How does it feel to be in such a powerful situation as You are?
morgonpasset
De pratar om att slappna av med fulkultur, som kontrast till finkultur.
Vad jag själv alltid återkommer till är att jag älskar kontrasten.
Kanske beror på dåligt tålamod.
Kanske nyfikenhet.
Men vill ha allt.
Och på sätt och vis är bloggar den perfekta mixen mellan fin och fulkultur. Bourdieu och Brownies. Beckett och Gossip Girl. Knäckebröd och feminism. Politik och pizza.
Claras hatkärlek är gossip girl.
Min hatkärlek är Chuck och Blair. För hennes hängivenhet, för de gånger hon visar äkta känslor och samma med honom. Och sen har de all den utlighet, spelar exakt det spel som jag hatar. Är antagligen inte ensam om denna analys. Sen är det dessutom underhållande med människor som vill inspireras av gg och ha diadem, rosetter, etc. Saknar det attityd och ambitioner så förblir det en wannabe 10-åring som står framför dig.
Nu pratar de om kreativitet. Gud vad det här var mysigt.
Kreativitet föder kreativitet.
Blir sugen på superkreativitet. Typ som när vi ska baka baklava och väva trasmattor.
måndag
Der Himmel über Berlin
30 rocks, andra säsongen
Beckett on film, några filmatiserade pjäser
The bitter tears of Petra van Kant
Gilmore Girls, första säsongen
Köpte dessutom browniemuffins.
Lyckades äntligen säga:
-Kolay Gelsin
Det ville jag säga till de som städar våra rum, och det är något man kan säga till den som anstränger sig. Det betyder att man hoppas att det jobb som de gör inte ska vara alltför tungt. Det kan låta ironiskt, men är väldigt vänligt att säga. Att översätta turkiska är rätt fantastiskt. Bland annat säger man inte God kväll, utan betydelsen blir: Jag önskar att alla kvällar du möter kommer bli bra.
Språk är fascinerande.
Och på onsdag är terminens första prov, i turkiska.
Baklava
Här kommer recept på baklava, det verkar ju rätt lätt och du vet att du vill ha det! Varm med glass är det helt fantastiskt. Själv skulle jag köra honung / sirap / råsocker istället för vitt socker i sockerlagen. Lite mer naturligt, lite mindre artificiellt. Hoppas någon testar! Ät det tillsammans med starkt te eller kaffe, bli hög på socker och få en toppendag.
Ingredienser till recept
- 500 gr filoblad (grekiska degblad), finns frysta och färska
- 3 dl smält smör
- ½ kilo grovhackad valnöt (går utmärkt att bara använda en sorts nötter)
- ½ kilo grovhackad mandel
- 3 msk. mald kanel
- 1 msk. mald nejlika
- 0,5 dl socker
- rivet skal från en citron
- Sockerlag till indränkning:
- En halv liter vatten
- 3,5 dl socker
- Saft av en citron
- Rosenvatten, valfritt (behövs ej om du ej hittar det, finns i välsorterade affärer)
Tillagning av recept
- Kör nötter, ströbröd, 0,5 dl socker, citronskal, kanel och nejlikor i några minuter i en mixer till en "röra".
- Sätt ugnen på 175 grader.
- Pensla en långpanna med smör. Lägg ett filoblad i botten, pensla med smör och fortsätt så med en tredjedel av bladen.
- Bred ut nöt blandningen på filobladen.
- Lägg över filoblad och varva en tredjedel som innan med smör. Nytt lager nöttblandning och avsluta med filodeg. Självklart kan du varva filoblad och nötblandning lite som du vill.
- Pensla ordentligt med smör på toppen.
- Skär ut små portionsbitar cirka 4x4 cm eller små trianglar med en vass kniv innan du gräddar baklavan. Stänk vatten på baklavan.
- Grädda baklavan i cirka 40 minuter. Baklavan ska vara vackert gyllenbrun.
- Medan baklavan gräddas gör du sockerlagen: koka vatten med sockret och rör så att sockret löser sig. Tillsätt citronsaften och ev. några droppar rosvatten.
- Koka sockerlagen i 5 minuter.
- När baklavan har bakats klart häller du varm sockerlag över baklavan i långpannan. Låt baklavan stå och dra åt sig sockerlagen och svalna av.
- Baklavan är så söt att den håller sig en vecka i rumsvärme.
| Portioner : | En långpanna baklava, cirka 40-50 små baklavas |
Nu är det inte sommar längre
Handlar två kilo klementiner. Hade mössa, vantar, halsduk. Nu är det inte sommar längre.
Funderar på vem jag ska bjuda på min choklad. Köpte den på x2000 innan jag gick av i Köpenhamn.
Medicin. Tack Simone för tabletter som kommer ge sömn utan öronvärk, huvudvärk, feber etc.
DAGENS LISTA
- Satt på min rumpa hela dagen.
- Fixade puk-koden till min svenska mobil hur lätt som helst. Fanns på hemsidan. Nu ska jag fortsätta fota.
- Kollade på Gossip Girl och när surfthechannel slutade supporta mig började jag kolla på En ö i havet. Kommer du ihåg den serien, de böckerna? Sven är föremål för kärlek. En överklasskille som tror han är kommunist. Intressant. Fin i Göteborg. Anmärkningsvärt om Wien, tyska och judiska flyktingar.
- Bad om ursäkt till M Modin för påhoppet om strumporna. Hon och Elina var verkligen världens bästa stöd när jag packade. Tog bort mycket onödigt på deras order. En del stoppades tillbaka när de åkt hem.
- Försökte övertala Josefin om att åka tåg med mig hem från Istanbul. Gick ganska bra.
- Åt tortellini med pesto i röd sammetsfotölj, det ni! Här på campus. Var tvungen att vila mellan varje tugga.
- Fick hjärtklappning av att gå och handla klementiner. Idag var kampus för stort för mig.
- Funderar på vilken typ av influensa jag har.
- Fick träffa Jemma igen efter hennes Englands-resa. Vi drack varm choklad och hon var så glad. Men också sjuk så vi konstaterade att det inte kunde bli värre för någon av oss.
- Försökte leta efter Jag hugger i sten på youtube i en timme. Turkarna censurerar allt idag.
- Tänkte på hur fantastiskt mycket mer jag förstår av Istanbul och av livet efter att ha läst ut İstanbul av Orhan Pamuk. Läs den om du längtar efter vilsna unga själar, om du sörjer något du vet är sedan länge förlorat. Läs om Hüzün och förstå mer efteråt. Om melankoli, om en av urbanisering förlorad stad, om kärlek.
- Marketa hjälpte mig få smärtstillande när jag själv inte orkade gå. Hon är himla bra.
- Mamma och Pappa hade varit i Vänersborg med Karin på spelläger. Gilda och hela kittet. Mailade min bror. Mamma sa okej till trasmattor till vår lägenhet i Triangeln. Jag och Josefin googlade recept på baklava.
- Efter duschen torkade jag mina håriga ben med hårfön. En lyx jag unnar mig bara idag, när jag är sjuk. Inget fan av hårfönar annars. Men testa nån gång, det är världens härligaste, det känns som sommar. Du är på stranden och omges av ljumma vindar.
- En fin söndag. Tack alla ni som gjorde den till det fastän jag knappt kan röra mig.
Puss puss. Nu ska jag sova och imorgon är det förhoppningsvis skola.
