eeeeh
kan inte koncentrera mig @köksbordsdisträ.
borde ha packat klart.
borde ha skrivit klart.
borde ha sovit.
Fortsätter på tespåret
I förrgår satt jag i ett hotellrum vid Börsen i Oslo. Såg ut över hamnen, såg en skyskrapa speglas i fönsterglaset.
Hade precis hängt på lunchseminarium med Manifest Analyse och sett vad de gjorde på AUF. Läst om feministisk organisering på 60-talet och Perry Andersson om antikens historiebeskrivning på ett litet café mot Grünerlykka. Satt vid skrivbordet och kände en sådan fantastisk arbetsro. Sedan somnade jag.
.
.
Dagen därpå åt vi rårakor i köket här på S:t Johannes och pratade om ekologiskt jordbruk, MSU's kampanjmetoder och distansförhållanden. Sedan somnade jag.
.
.
Idag. Idag. Bara massa fina möten. Tusen anteckningar i marginalen. Vi ska nog göra det här. Tidningar, böcker, seminarier. Sätter ner en fot. Men bäst var ändå när jag och Elina gick runt hela Flogsta kolonilotter, åt äpplen och drack te.
episka stunder
Man kommer på sig själv med att vara lite för blödig när man tycker att en bok som har följande titel är vacker.
"MAKTA
MIDT
IMOT
Kampen om EU og
Arbeidarpartiets sjel"
.
.
.
Men det är väl det där med kampen för arbeidarpartiets sjel som slog an någonstans inom mig.
episkt ögonblick
Träffade på en gammal vän utanför Engelska parken. Var småspringande på väg mot kvällskursen i marxistiskt idéhistoria.
Han cyklade. Stannade och gav mig en kram.
Så sa han att jag luktade te och frågade om jag hade druckit te.
.
Och det kändes bara så trevligt. Kändes trevligt att lukta te.
.
.
Speciellt när det berodde på inget särskilt och jag egentligen legat avdäckad i min säng hela eftermiddagen. Blivit väckt av min syster som ringt för att säga att hon hittat en sjal som var min som jag kanske ville ha. Sen sa hon att vi skulle lägga på för att jag skulle kunna tänka.
Så gjorde vi det, efter att jag frågat om hon kunde ta med mina springskor till Köln.
Och jag smårusade iväg.
Nu kämpar vi hårdare
Jag hör folk tala om politik överallt. Bokstavligt talat.
Jag hör folk som är så arga. Folk som aldrig varit politiskt engagerade blir det nu. På valnatten fick vänsterpartiet 700 nya medlemmar.
.
.
Slet bort alla pins om nya regering från min jacka. Det är kört. Men Mona är kvar. På något vis känns det kaxigt, på något vis hjälper det att hålla ryggen rak. Till slut gick jag ut ur lägenheten igår. Ner till Norrlands. Vi skulle äta lunch. Maja var där. Jag och Josefin. Så kommer Milli och Josefin med två vänner. Av en slump till samma ställe. Vi pratar om allt vi vill göra. Och vi vill inte vara ledsna längre. Vi har så mycket att vinna. Så kommer Gustav dit med några vänner. Helt plötsligt smids det planer som aldrig förr. Och mycket mer än vad man någonsin kunde begära dagen efter ett sådant resultat. Men också; det är det enda rätta. Vi åt deras blåbärspaj, drack deras kaffe. Hoppet återvände. På kvällen hade vi ett möte på Upplands med Laboremus som sträckte sig över flera, flera timmar. Punkt på punkt spikade vi vår verksamhet. Vår ansvarsfördelning. Våra visioner.
.
.
.
Jag vet extremt mycket som gjorts fel i denna valrörelse.
Men också mycket som görs rätt. Unga vill ha förändring, det är 51 procent som stödjer vårt rödgröna alternativ mot 41 procent för alliansen. Väldigt stora skillnader.
Och antirasismen. Det känns som en stor underbar våg vi är del i. Vi ska krossa dem. Med ilska, stolthet över vårt land men främst med logiska argument och genom att stå upp för vår politik. Vi har lösningarna i våra händer. Vi har så mycket att vara stolta över, så mycket vi kan göra och som vi ska göra.
.
.
På Uppsala universitet kommer vi driva vårt feministiska nätverk. Vårt röda ekonomiska nätverk. Vårt nya nätverk om systemskiften. Vårt nätverk kunskap och politik, för att akademi och politiker ska lära av varandra, för att bryggan däremellan ska vara självklar. Vi ska utbilda demokratiambassadörer för att krossa rasismen. Vi ska ha fester, kultur, studiecirklar. Prata om socialism på franska. Vara aktivister, ha bokbord, jobba med pressmeddelanden, skriva debattartiklar. Och vi ska driva på den interna ideologiska debatten om vart socialdemokratin ska ta vägen. Vi ska driva idédebatt och skriva böcker. Dessutom är vi fler än någonsin. Laboremus´s rockin.
Skulle inte du vilja ha lite toblerone?
Det roar mig att högern och högermedia talar om att Lars Ohly en gång kallade sig kommunist. Och att Mona Sahlin en gång köpte toblerone. Sen har de inget mer att komma med. Ibland prata de om att våra förslag inte är budgeterade. De två första är ju sanna, men den tredje är det inte. Så enkelt är det inte.
LARS OHLY GHUR KÄNDE DU NÄR MUREN FÖLL?
STOR EXTRASPECIAL: ALLT DU BEHÖVER VETA OM TOBLERONEAFFÄREN!
Det roar mig såtillvida att jag ser deras desperation. Den som var mer av en uppgivenhet för fyra år sen. Man trodde aldrig att det skulle gå. Så kom man på det här med att koppla sig samman som en stor PR-apparat och använda samma ord i än större utsträckning. Solidaritet. Trygghet. Välfärd. Det roar mig inte fullt lika mycket.
Inte är trygghet är 17 819 utförsäkrade. Som är för friska för att vara sjuka. 370 av dem var fått jobb. Resten har åter fått sjukpenning, tagit livet av sig, 6011 är ingenstanns och resten sitter på arbetsförmedlingen. Förresten samma arbetsförmedlingen som i sin återrapportering om vad som hänt med de sjukförsäkrade skrivit följande:
”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete. En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, att hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan. För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen [...]
Målgruppen har till viss del varit mer resurskrävande än vad Arbetsförmedlingen kunnat förutse [...]
I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris. Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.”
Läs Marika Åsbrink Lindgren för en fullständig rapport om vad som hänt med de utförsäkrade.
Igår var vi ute och knackade dörr. Då köpte vi toblerone. Och sen sa vi hej, vi kommer från socialdemokraterna och är ute och knackar dörr här i området. Skulle du vilja ha lite toblerone?
Om att knacka dörr
Idag har vi knackat på varenda dörr i Flogsta höghus.
Det är rött, vackraste rött.
Vackrast var två chilenska familjer. Jag är nog mer vänster än du, sa han. Vi pratade om demokrati och röstdeltagande. Man möter de här människorna som gör djupa politiska handlingar i sitt vardagsliv. Som pratar med sin familj och sina vänner om politik, om alternativen vi har. Chile känns alltid så nära. Men det är så långt bort.
En gammal tant som sa; Jag har bestämt mig, jag ska rösta på socialdemokraterna. Fast det har jag ju alltid gjort.
En annan gammal tant; Nej, politiken, det är så tråkigt, det ser jag på TV varje dag. Men rösta ska jag. Jag ska rösta på er. (Till henne sa jag att jag också tyckte politik på TV var tråkigt. Det är att vara ute hos sådana som henne som är roligt. Och att politik inte är tråkigt utan spännande och viktigt. Det är så här vi bygger vårt samhälle.)
En sista korridor i Flogsta höghus 5, de ber oss stiga in. Frågar om vi vill ha digestivekex. Jag och Ardalan andas ut och slår oss ner i köket. Då börjar de peppra oss på belopp i värnskatt, antal nya tjänster i sociala, hur vi ville skapa ekonomisk tillväxt och vilken vår definition av arbetarklassen var. Hur såg vi på psykvården? Världens mysigaste samtal. Blev avbrutna vid varje floskel, blev ifrågasatta på varje påstående.
När vi gick sa Marie med en menande blick; Mig behöver ni inte övertyga.
Opinionsundersökningar - lögn och propaganda
Kan bara blogga enstavigt.
Om alla familjer, hundar, människor jag träffar när vi knackar varenda dörr i Uppsala. Eller har bokbord. Eller står i valstuga. Eller delar ut tidningar till stressade pendlare.
Efter att ha legat sjuk i två dagar, efter två dagar med Brothers & Sisters, annat hjärndött som opinionsundersökningar etc fick jag nog. Det är fem dagar kvar till valet 2010 och jag låg där och tynade bort lite. Att läsa tidningar, internetsajter etc hjälper inte mig. Jag blir inte arg eller glad. Bara ledsen. Hur kan journalister göra så här? Aldrig är missbruk av statistik högre än nu. Därför orkar jag inte läsa tidningen. För jag spyr på synovate och de andra. Som inte redovisar sina metoder, inte bortfall eller de som väljer osäkert. I den senaste undersökningen var det 17 % som inte svarade på frågan. Metoden ryktas vara att man ringer till fasta telefoner under dagtid. Sen kör man ut resultat som sanning. Detta dessutom när man använder sig av 95 % säkerhetsnivå. Detta innebär att det sanna värdet med 95 % säkerhet ligger inom ett spann på 10 %. Dessa spann, för de båda blocken, överlappar varandra, ofta med flera procent. Det finns inga statistiskt säkerställda skillnader i detta val. Därför pallar jag inte men inser att jag borde skrika högt. De hade fått underkänt på varenda inlämningsuppgift i statistik. Med sitt rubriksättande och tolkande av siffror producerar de lögner och propaganda.
Jag orkar bara knacka dörr och säga hej, har du några frågor om vår politik. Har du bestämt vad du ska rösta på? Vilka är viktiga frågor för dig?
Då möter man en annan värld. Det är en värld av socialdemokrater, vänsterpartiser, miljöpartiser, feminister och piratpartister. Sen träffar jag borgerliga väljare också. De respekterar jag alternativt skämtar med. Så kan det få vara. Min poäng är kanske enbart denna; man möter en helt annan värld om man bara går ut och pratar med folk.
