Anledningen till varför man måste dansa

Det här är İsmet İnönü den 24 september 1966. Han fyller 82 år. Han har dansat för första gången i hela sitt liv. Och han är ju så glad, ser så lycklig ut. Man måste ju faktiskt få vara glad, även om man är turk. Man måste få dansa!
.
.
Pluggar till en tenta med instuderingsfrågor som sträcker sig mellan "When and where did the first Türks appear in history?" och "Which factors influence Turkey's membership in the European Union?"
.
.



Vad gör du när du är stressad?

När jag är stressad tänker jag helst på sorgliga saker. Kanske för att det som gör mig stressad ofta är struntsaker. Som bokrecensioner som ska skrivas. Eller 3000 fakturor som ska skickas ut under mitt överseende. Fotografer som ska bokas för jobb, intervjuer som ska bokas. Tentor som ska skrivas. Vad gör det om hundra år? När man tänker på sorgliga saker ger det djup och perspektiv bortom dyningar etc.
.
.
När jag är stressad går jag hellre hem till någon annan än sitter mitt emot min egen vita vägg.
Sover hellre tidigt eller kanske jättesent.
Gör helst inte saker rätt, korrekt, i ordning.
Blir gärna glad över saker som överhuvudtaget inte kommer hjälpa mig att fixa det som känns stressigt. Sådana saker visar ju bara hur mycket större livet är än det som jag ser i min bubbla.
.
.
Det löser sig. För hur det än är så är det inte jättesorgligt just nu. Det har varit sorgligt förut, min kropp är van vid sorgligt. Det kommer bli sorgligt igen, säkert. Men det är inte det nu. Det är ju just det som kommer fram av att tänka på jättesorgliga saker. Men det vore hemskt sorgligt att gå omkring med nerverna utanpå, överlevnadsinstinkten på, som om allt höll på att dö. När jag bara är lite stressad. Sluta gå omkring och tro att man lever på undantagstillstånd, sluta tipsa folk om att lyssna på låtar som the funeral.
.
.
En sak som kan hända när man tänker på jättesorgliga saker är att man kommer på saker, personer som man verkligen saknar. Det kan göra ont. Kanske är det hela poängen egentligen. Men saknaden är det stora tunga beviset på hur mycket jag tycker om just dem, det. Och det är bara fina saker att komma på. Det gör mig glad igen. För först nu ges chansen till förändring.
.
.
Och det är måndag natt i Uppsala. Jag stampade hårt, hårt i asfalten när jag var alldeles för sen på väg till Engelska parken i morse. En full dag av studier är slut. Undantagstillståndsdag. Jag har längtat bort idag. Och hem. Tycker om dagarna här men vill inte riktigt vakna upp fler dagar i den här sängen, det här rummet.
.
.
Too much information STOP. En snäll grej att berätta då, idag var Önal hojam en bra professor som pratade med sin snälla röst och sa "korkmuyorsen" till mig som statist när han sprang runtomkring, bakom, framför mig för att pedagogiskt illustrera uttrycken "bakom", "framför", "runtomkring". "Du ska inte vara rädd", sa han och vinkade.

Manuel Castells - mannen i mitt liv?

.
.
Nörden i mig jublar, jag har hittat en riktigt fet bok som nog kan vara till hjälp till min uppsats. Nisha Besara hade använt sig av Manuel Castells teorier om nätverkssamhället i konflikt med bygdesamhället i sin ledare i Tvärdrag #6 2004. Då om USA, precis efter första Bush-valet. Kortfattat; om samhället inte håller ihop, om man har grupper som drar isär, nu inte ekonomiskt utan moraliskt och etiskt, livsstilsmässigt kommer detta resultera i konfliket. I USA finns det de som vill ha gud i kyrkan, krig i Iraq, moral och hårdare tag, en konservativ politik. Vilka de är och hur många de är är en annan fråga. Många skulle nog dessutom säga att de är inskränkta, outbildade, fördomsfulla, de har svårt att hantera en multifacetterad globaliserad värld. Hur som helst var de tillräckligt många för att vinna valet 2004.
.
.
Det slog mig då att detta till väldigt stor del liknar det resonemang som förs i Turkiet, och även i Iran. I Iran lite med en lite mer tydlig avsändare i form av den gröna revolutionen. Fattiga och religiösa blev utlovade potatis som vallöfte för att rösta på Ahmadinejad. I Turkiet är AKP absolut störst i öst, bland religiösa, lågutbildade etc, och vinner extremt stort. Båda dessa religiöst konservativa grupper är sådana som kanske inte alltid röstar men vars röstar man kan mobilisera om man talar direkt till dem, och motståndare till exempelvis AKP menar då att det är extremt populistiskt. Man målar ut dessa grupper som obildade etc och vidare att de inte är mogna för demokrati. Inte olikt resonemanget bland den intellektuella vänstern i USA, som menar att det är på grund av oupplysning bygdesamhället röstar fram Bush.
.
.
På slutseminariet för min kurs i Centralasiens historia igår diskuterade vi just denna fråga och hur tabu den är i Sverige. Här kan man inte prata om att det finns grupper så obildade att de inte är mogna för demokrati. Ändå kan man se en sådan diskurs i verklighetens folk som KD pratar om. KD menar ju att det här med teorier, genusperspektiv, abstrakt konst etc är för komplicerat och verklighetsfrånvänt.
.
.
Frågan är då hur man hanterar detta? Castells menar att man i USA förstått att man måste närma sig varandra, förstå varandras vardag etc för att få sin samhälleliga diskussion att hänga ihop.
.
.
Lästips till mig själv:
Castells, Manuel, Ince, Martin, 2003, Conversations with Manuel Castells
Castells, Manuel, 1996, The risk of the network society
Här har vi en fet teoretisk utläggning men också lite lättsamma konversationer med en journalist, Martin Ince, där man ska få lite helhetsgrepp kring det hela. Känns dessutom som skvallerkvalitet.

Det regnar i Uppsala

Det regnar ute. Det kommer inte in något dagsljus i lägenheten. Har suttit i en fotölj och läst Kvinnorna: den längsta revolutionen. Läste den en gång för den är ju så upplyftande. Eller för att jag omöjligen kunde skriva en sammanfattning utifrån förra läsningen som var på ett pyttelitet café på en bakgatan i Oslo.
Sa till J som skrev PM om konceptionella begrepp att vi var som två änkor på en hed, med havet piskande mot fönsterrutorna.
.
.
Eller så skulle gå ut och ta en lång promenad i regnet kanske. Vara lite uppsalaromantisk. Äta bullar och dricka varm choklad. Köpa kikärtor och laga hoummus. Maila Annika Berg, maila inbjudan till RAF, läsa på inför morgondagens seminarie i Centralasiens historia. Bada badkar och läsa Jong om hur man räddar sitt eget liv. Äta trevliga middagar varje dag som ikväll.
.
.
Tanke: Svedal och Wennström har både skiljt sig. Blev lite chockad men läste det i Vi Läser, långt samtal från Svedals kök en kväll när de åt laxmackor och drack rödvin. De berättade lite om allt möjligt men just den där grejen att nähä, de var också fast i olyckliga äktenskap. Deras eget skrivande och bemötandet av det har bidragit till deras egen upplysning. Frågade J vad detta skulle innebära för mig som enbart läser alla dessa medvetandegörande skildringar om kvinnors positioner. Just nu Jong, och en ständig Lessing. Kanske måste man vara inhöljt i ett romantiskt skimmer och en tilltro till någon slags ren kärlek för att fixa det? Men att vara medveten om sig själv, strukturer, sin position då, gör det något gott eller bara att man blir ett olidligt pretto både för sig själv och gentemot andra?
Så helt plötsligt kände jag mig mycket närmare den här situationen att vara änka på en hed, med vind och havsstänk piskande mot fönstret. Alternativt flytta in i typ ett katolskt kvinnokollektiv - tänk, allt det bästa med kloster förutom isolering och man slipper bli nunna.

saker jag lärt mig från SMASKIGT FAKTA

Det finns folkmusiker mot rasism. Erkänn att ni först tänker som jag, vilket flum alltså. Men ikväll har de en manifestation.
Och så tänker vi en gång till för det här ju exakt vad främlingsfientliga grupperingar som Sverigedemokraterna vill åt - vår svenska kultur. Hylla folkmusik, annat, etc. Därför är det ju grymt att man organiserar sig på Musikhögskolan.
.
.
Här är deras knätofsmanifest:
.
.
Ställ inte svensk folkkultur mot mångfald

Vi vill att begreppen svensk folkkultur och mångfald problematiseras samt
att deras innebörd och existensvillkor diskuteras för att därigenom
motverka att kulturdebatten polariseras. Svensk folkkultur och mångfald
kan inte bli varandras motpoler i kulturdebatten.
.
.

Låt alla komma till tals i kulturdebatten

Svensk kulturdebatt är inte jämställd. Vi vill att professionella utövare
och arrangörer i folkmusikgenren får komma till tals i den
kulturpolitiska debatten för att därigenom skapa ett debattklimat där
politiker, utövare och publik deltar på lika villkor.
.
.

Vidga definitionen av svensk folkkultur

Den allmänna synen på svensk folkkultur är och har länge varit förlegad
och kan sammanfattas till någon sorts "skansen- och midsommarkultur". Vi
vill lyfta fram att svensk folkkultur inte på något sätt är något
konstant, utan en föränderlig tradition som rymmer likväl amatörer som
proffs, bevarare som förnyare.
.
.



YOU GO GIRLS.

Stora planer

Nu nu nu har jag skickat in feta ansökan till SRII's mindre stipendium. Hela trettio minuter till godo. Och känner på riktigt hur jag längtar efter att hänga på de där bakgatorna igen, på små små pallar, ännu mindre teglas, långa båtturer och fåglarna i svärmar kring ångbåtarna. Resa österut med tåg mot städer som Batman, Diyarbakir, till Syrien.
Det är Istanbul vi pratar om.
Längtar också efter att läsa allt om socialt kapital, ideellt engagemang, hur tillit bygger upp demokrati från gräsrötterna, och allt det andra också. Hurra vad kul det skulle vara.
Tack till alla som hjälpte mig så mycket - Johanna, mamma, pappa, Lasse, Hanna, Karin, katten, och Jossan så klart. Extra tack till äppelmarmeladen, den var bra som sista pepp. Litet tack också till professor Michael Uljens vid Åbo Akademi som hade publicerat en grej på nätet som hette typ "hur man skriver en god forskningsplan. Bra grej för den som aldrig gjort dylikt. Han hade också skrivit några fina tips.
Att forska är:
- att påbörja sin resa där vägen upphör
- att vandra utan karta men med insikter i kartografi
- att söka sig till frågornas värld
- att gå utanför kända territorier
- att ta steget in i framtiden
- att söka sig både till flodens källa och gå bortom den
- att söka de frågor som vår kunskap är ett svar på för att kunna besvara dem på nytt

en helt vanlig torsdag

ska gå och lägga mig nu fastän jag inte alls riktigt tycker det är kul. men behöver vila hjärnan.
.
.
gör klart alla turkiskauppgifter till frukost.
går i motljus till skolan.
hektisk turkiska.
möte med laboremus tjejnätverk.
promenerar i solsken till skattekontoret.
skriver ut personbevis.
lämnar in ansökan till examensenheten.
äter lunch och kolla på I Annelie.
förbereder en dagordning till kvällens möte.
bokar en sal på bmc hos deras intendentur.
pratar pratar pratar.
examensenheten ringer och säger att mitt examensbevis är klart fast det brukar ta en månad.
examensenheten är bäst.
tänker på stipendieansökan.
mailar om kursen "bortom den könlösa vetenskapen".
mailar Hanna, Gustavo och forskare Annika Berg.
äter fyra mackor.
Betalar kåravgift.
har möte inför RAF 2011.
går hem och läser rädda livet av Jong i varmt bad.
.
.
Nu behöver hjärnan vila.
Men idag tog jag ut min examen och det var en helt vanlig torsdag i motljus, bland höstlöv.

Köln renässans

Museum Ludwig.

Snett ner bakom Kölner Domen.

Först tusen ton Roy Lichtenstein. Jag och mamma ser en dokumentär i ett hörn, mest om konsten som populärfenomen. Inser att jag håller med när de pratar om vikten av belysa varumärkesplacering i samhället genom att också ha det som en del av konsten. Allting kan köpas. Men i Lichtensteins fall är det ändå han som har övertaget, han äger tolkningsföreträdet.

Högst upp har de en utställning med foton från 1890-talets Japan. Detta i kontrast med en fotoutställning med samma tids parisbohemer. Ser framför mig hur dagens facebookalbum blir till samma typ av utställning om 100 år.

På en annan våning, en vit vägg med en blå matisse och en bred divan i brunt slitet skinn. Tyst rum. Där låg jag och tänkte att på detta museum ställs exakt de frågor som jag funderar över just nu. Och det gör jag för att de väcktes där och då. Som någon slags andlig upplevelse, som om det vore en kyrka där man samlades. Att ligga på den där divanen var något helt annat än att tycka att Picasso har en intressant formlära eller vad någon nu vill kalla det, något annat än att tycka att Lichtenstein utmanar denna formlära.

en natt

På den senaste tiden känns det som att jag passerat just Norrköping fler gånger än någon annan stad. Kanske skulle vara Köpenhamn. Åkt hemskt mycket tåg. Tågets dunk mot ryggraden som en andra puls. Nattbussar och annat. Varit i Norrköping, i Oslo, i Stockholm, i Köln.  Nu känner jag faktiskt inte alls för det. Känner mer för att vandra omkring i Uppsala, på grusgångarna i Engelska parken, ner för drottninggatan från Carolina, över Kyrkogården på väg hemåt genom sena nätter.
Vill vandra på de här gatorna just nu helt enkelt. För jag ska inte göra det så länge till. Så enkelt är det.
.
.
.
Vill sparka i löven som ligger mot kyrkogårdsmuren när man går uppför S:t Johannesgatan. Springa fram och tillbaka över Sysslomansgatan när man inte kan bestämma sig om det är till Palermo, Upplands, V-Dala eller Göteborgs man ska till. Det var under valrörelsen som jag slutade vara både mörkrädd och rädd för kyrkogården som ligger mellan vår lägenhet och stan. Mörkret var tyst och lugnt. Kyrkogården en grön oas där det både kändes lugnt och tyst men heller aldrig ensam. Alla de vedermödor vi slåss mot har de slagits mot tidigare. Kanske någon grad av självdistans? Vad är en flygbladsutdelning jämfört med hela livet förutom just det att det är en del av livet. Dessutom finns en väldigt vacker allé med höga träd som man kan spatsera genom.
.
.
.
När jag igår kväll klev på uppsalapendeln var tåget överfullt. 17.41 hade varit inställt. Man fick stå på liten yta. Och då kändes det väldigt starkt; vi är alla på väg åt samma håll. Vi ska faktiskt till Uppsala. Gick genom Bäverns gränd, över ån, upp genom slottsparken. Det var fint.
.
.
.
Vill läsa böcker här, vara arg över ojämlikhet och dåligt medvetna ickefeminister här, vill lära mig tiotusen turkiska glosor här. Vill sitta nätter genom vid köksbordet här, se halvvissna vackra pelargoner, ta emot offerter och uppdatera hemsidor, här.

RSS 2.0