är det mos eller magi?

Nu ska jag hämta min fina vän på tågstationen och jag har städat och grejat med sånt och nu ska jag bara lyssna på fina fina billie the vision and the dancers. Tänk va, jag lyssnar på denna duett med Hello saferide som heter overdosing with you och den är så skön och så söt och så bra!


Och livet är bra, bra musik, jag har lagat kläder, sytt i knappar, fikat kaffe&bullar, läst smarta saker om feminism och beställt en bok med bl.a. Ebba Witt-Brattström som heter Feministisk bruksanvisning. Så djävla skön.

Och efter en helg med varierande tema så sitter jag nu här. Har tjuvlånat pappas kontor, druckit en kopp te, läst alla bloggar, kollat alla sidor. Ätit tre mackor. Mailat och pratat i telefon. Just nu googlar jag.

Men egentligen håller jag på att fånga tråden, mata fram ilskan och hitta drivet. Jag har rubriker och småord. Sen då?

Och livet bara leker.

Livet går sin gilla gång och hur underbart är inte det?

Min utstakade plan innebär egentligen inte mer än att det finns massor med saker som jag vill göra. Till exempel packa impulssaker till min resa mot Jönköping och jag är så glad över att det funkar och att jag anländer 10.01 imorgon och mer semester med bästa vänner till mig, tack.

Jag tar det i hand och jag skriver recension på Bitterfittan tillsammans med Det går an, Martha Quest och Middlesex och Hennes mjukaste röst och allting är bara bäst. Jag tar det i hand och ringer två samtal till och allting är bara fixat.


ps. signa upp i kommentarsfältet om du vill läsa tidningen Tvärdrag som jag skriver i. Ger du mig din adress ger jag dig tre gratis nummer av Ung socialdemokratisk debatt, och har du flyt får du läsa min recension om varför fittan blir bitter.

Det är fascinerande hur vackert livet kan vara, och vilka fina människor det finns.
Jag orkar halvmycket just nu. Jag orkade inte ens säga att jag inte gjorde det. Men igår, mitt i den där kräftskivan efter en flaska skåne och innan körsbärspaj skickade jag sms.
Och får tillbaka "livet gör så. du är så himla bra.".
Tack.


Jag kände på Uppsala mitt i den bästa av världar, med bästa tänkbara sällskap. Och visst, jag åker tillbaks dit igen. Storhandlar på Luthagen. Hänger i köket. Pluggar på Carolina. Men sen.

Jag har snart semester.
Jag har sökt jobb i Uppsala.
Jag ska träffa bästa personerna på kräftskiva imorgon.
Jag har mailat många viktiga mail.

Betalat alla räkningar.
Bara tre jobbpass kvar.
Druckit espresso och spelat spel.
Roligt.
Bakat bröd och tänkt att livet ju finns kvar.

Jag, jag, jag ska visa vart min skåp ska stå.

Jag ska jobba tre dagar till. Men jag säger till jobbet att jag kommer sakna det. Inte bara jobba. Också ligga i soffan och äta citronsorbé. Jag har tillbringat den här junimånaden och den här julimånaden i samma by som jag växte upp i. Men så många möten. Att vara trött är inte detsamma som att vara less. För jag är trött, så sjukt trött. Men jag är inte less för att jobba är det enda som ger rutin och när det dessutom ger så ren och skär glädje har det gjort min dag.

Och inte för inte är detta stommen i svensk välfärd, lika mycket som svensk basindustri är stommen i svenskt näringsliv. Det är detta träliga, underbetalda och överutnyttjade jobb som får Sverige att gå runt. För mig är det solidaritet.


Och hur kan man betala 10770 kronor för ett jobb på 75 %. Hur kan man leva på det?