är det mos eller magi?

Få ta emot besök från Sverige vid den lilla lilla flygplatsen här där man måste gå direkt ut på gatan från bagageutlämningen och där får jag stå i mörkret under palmerna. Oftast med en hel turkisk familj som följer med för att skjutsa och möta och prata turkiska med svenska gäster som fattar noll men är desto bättre på att le.

Att stirra på foton och nästan kunna föreställa sig hur det skulle vara att inte ha ett foto framför sig utan verkligheten. Att tänka armar ben, läppar som rör sig och orden som kommer där ur.

* * *

När jag får höra hemliga berättelser om hemliga pojkvänner. Och sörja alla de krossade hjärtan det här landet bär på. Då känns livet här på riktigt. Och min uppgivenhet på riktigt; vad kan jag göra?

Har en mapp på min dator som heter ”Musik” med 75,51 gb musik. Känns som stenåldern när man är van vid spotify. Inte veta vad som finns där i den gigantiska mappen, inte kunna lyssna på exakt den låten man vill. Men jag som inte har internet hemma får nöja mig. Just nu: allt av Lisa Ekdahl. För att hon kanske är Sveriges bästa vissångerska. Alla som kan borde gå och se henne live. Hittar samtidigt ett sex år gammalt dokument på datorn i mappen ”skrivet” med ett citat ur hennes låt nästa dag.

Jag ville vara den du tänker på när du står där för att gå och möta nästa dag.
Jag ville vara den jag, det ville jag.
Jag ville ge den kraft, som gudar allena besitter.
Jag ville ge dig det som får dig att lyfta din blick.
Jag ville ge dig det enklaste av det enkla.
Det du glömt att du har, som liknas vid magiska trick.
Jag ville ge dig det.

Och helt plötsligt känna närheten mellan sig själv som 20-åring och som 25-åringen med lite sorg i hjärtat över att inte komma ihåg hur hon, 20-åringen, tänkte när hon sparade ner det här citatet den 16 december 2005, klockan 00.30. Vem mailade jag den dagen? Vad tänkte jag, vem var jag? Dagen efter flög jag hem från Tyskland för jullov. En vecka senare satt jag och grät hemma hos mormor och morfar för att jag bråkat så fruktansvärt med min bästa vän och det kan jag fortfarande gråta över.

När det är stor demonstration på skolan med unga allvarliga arga människor som skriker i kör, ”glöm det aldrig, låt det aldrig glömmas”, om dels Saddam Husseins massaker mot Kurderna i norra Irak 1988, dels polisens dödskjutning av kurdiska studenter på ett universitet i Istanbul 1978, båda den 16 mars. En ung kvinna som går först och skriker i en megafon, alla andra som går efter. Om bilderna på mördade människor de har fasttejpade på sina kroppar, som de fäster på träd på vägen. Om hur de helt plötsligt lägger sig ner över hela bibliotekets innerplan som vore de döda för att sedan resa sig upp på en och samma gång och återigen skrika. Bra demonstrationsteknik tänker jag.

sitta på min institutions bibliotek med väggarna täcka av rangliga bokhyllor med turkisk litteratur, ordböcker, grammatik, dammiga osmanska texter, travar med papper och datorer från tidigt 90-tal. Sköna vadderade stolar i svart stål. En gammal man bakom ett skrivbord som läser en bok. Bord mellan bokhyllorna där turkiska studenter sitter och viskdiskuterar grammatiska termer. Ett bord inne i ett hörn, med fönster mot söder där solen lyser in och på min rygg. Där kan jag sitta och läsa mina artiklar om reformvilja, köpenhamnskriterier, eu-bedömningar, facklig aktivism. Dricker vatten och äter turkisk jordgubbsfromagechoklad.

Få sms från Sverige:

”örnarna sitter nu på Arlanda och väntar på mat. 3 pilleraskar inköpta. En klädnypa höll på att stoppa hela resan, dock.”

”du är ju gulligast och bäst i turkiet. Hundra eywallah-pussar.”

”plötslig panik – behöver jag visum till Turkiet?”

sms som börjar med ”hej, urgent fråga”, sms om bourdieu och skolan, sms som avslutas med ”längtar efter att få känna doften av ditt hår”, sms om att solen skiner i Sverige, om paggan, jämtin, juholt.

Små glimtar av allt som är Sverige för mig.

Längtar efter er.