Musik

Det finns några artister som betyder mer än andra. Dom jag verkligen tycker om och behöver. Ja, verkligen behöver. Ibland behöver jag lars winnerbäck så mycket att jag kan sitta och stirra rakt in i en vägg bara jag får lyssna på honom.
Minnena med elin sigvardsson är egentligen inte de ljusaste men vad gör det idag, i slutändan, i verkligheten. Det finns kanske ingen låt som ger just mig samma lyckorus som "song for anna", och ta sen bara det där lilla solot mot slutet. Jag svävar i kapp och jag vet så väl hur skönt det var att stiga upp runt sex en måndagsmorgon i februari och promenera igenom uppsala. Jag och Elin och Anna.
Lisa Ekdal är speciell. Otroligt djävla speciell, skulle jag vilja lägga till. Hennes låtar på den senaste skivan tillsammans med Lasse. "De band som binder mig här ska jag långsamt lösa upp.." Ibland finns det inget bättre.
Marit Bergman. Jag kan ogilla henne mest i hela sverige men hennes låtar är ändå det bästa ibland. Där finns precis det. Du kan ju tycka att hon är färgstark, popig och fjollig, men det är precis vad jag gillar hos henne. Ibland, ibland inte.

"New York so much colder than I thought, I'm coming home."


Lene Marlin, Frida Snell, Hammerfall. Mina älsklingar. De finns alltid där för mig. Didos senaste skiva. Och inte att glömma, The cardigans. Nu på det senaste har jag och the caridgans en nytändning. Precis så är det. Precis så ska det vara.
Det är dem här, och inga fler. Det här är artisterna jag älskar. Som jag behöver. 

Och nej ja jo så klart. Jag behöver musik. Utöver det här så finns det en mille av andra. Fan vilken tur.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0