är det mos eller magi?

Jag lyssnar på "av ingens frö" och är lite nere. Ämlig. Konstigt nog gör den låten mig gladare. Jag ska snart gå ner och äta knäckebröd. Livet här i tysklande går på tomgång. Jag skulle kunna gråta livet ur mig, i fem minuter. Längre än så orkar jag inte gråta. Jag har ingen lust att skriva mejl, ingen lust att läsa böcker.
Jag ska åka hem. Idag gick det upp för mig hur stort det är, vilken bubblande och fin känsla det var. Hem, bara hem. Inte till allt, utan bara hem. Och mår jag dåligt av sverige ska jag gömma mig hemma, jag kan. Jag känner extremt hårt hur jobbigt det är att inte känna sig tillräckligt. Idag gick det upp för mig att jag är bara jag. Och jag måste göra det som känns bra för mig. Det krävs ganska mycket av mig för att komma så långt i mina tankebanor. Det är lixom jag som ska komma hem och eftersom det är jag som ska komma hem så är det jag som måste säga nej, stopp och "det går inte". Det är ju bara jul.

Det kommer bli en paus att komma hem. På samma sätt som det blev en paus att komma till tyskland kommer det att bli en paus att komma hem. Jag behöver faktiskt miljöbyte för mina tankar. Det kommer vara stimulerande tror jag. Våren 06 måste få ett svar och lika så måste en plan göras för sommar/ höst 06. Det är egentligen skitkul. Men jag har varit stressad och ledsen och inte insett attn det är skitkul. Fan, det är så himla intressant. Jag kan välja precis själv och ta mig så djävla långt jag vill. Nån liten apa har bosatt sig i mitt huvud och sysselsätter sig med att spela pingpong bara. Det gör mig så himla förvirrad. Är det så här det ka vara?

Jag letar efter känslan, egentligen. Ibland glömmer jag bort att det är det jag gör och det är då det blir svårt. Känslan för grejerna, passionen. Jag vill hitta något som jag vill göra och jag vill göra det så djävla bra. Ett jobb, ett ställe, en universitetsutbildning. Jag är verkligen inte där ännu, men jag vill komma dit. Jag vill göra det så djävla bra.
Jag vet att jag kan det.