är det mos eller magi?

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om hur det är att vara au pair, om det är något jag rekomenderar osv. Jag hade ett små smörsliskigt på g att man får massa frihet och en bra chans att komma utomlands och några som bryr sig om en. Det är ju sant också. Bara familjen är det minsta snäll så är det sant. Den här familjen är ”väldigt snäll”. Men;
 
It’s hard baby, don’t burn your fingers.
 
De känner inte mig och har inte för avsikt heller. Hur som helst så kommer de aldrig känna den som jag ”egentligen” är. För det är svenska och i sverige som jag egentligen är. Fram tills nu har jag varit elev i skolan, inte vilken skola som helst utan min skola. Jag tyckte att det var skönt att sluta skolan för det var lixom på tiden. I och med att jag bott på internat i två år så är jag van vid att ta hand om mig själv, inte behöva tala om vad, vart och hur jag gör nått. Det är en lyx på sätt och vis. Det är ju lyx att bli vuxen.
För det första, här vet jag inte vad, vart och hur jag kan göra, för det andra måste jag då alltid fråga och berätta och fixa. Det hela slutar med att mycket småsaker blir stora saker.
Jag är van vid att bo själv. Här är allt jag har som är ”mitt” mina kläder från sverige. Jag kommer aldrig kunna slappna av helt och hållet ens i mitt rum, och än mindre i huset. Jag lkan inte be nån komma med hem. (det kanske jag kan men det känns inte så.) det är ju inte mitt the jag vill bjuda på. Jag ska bo jättelänge någonstanns där jag bara är gäst och visst vill de och har också ansträngt sig för att jag ska känna mig som hemma men det går ändå en gräns nånstanns.
När man bor där man arbetar blir det svårt att sätta gränser mellan arbete och fritid. Det har blivit så här att är jag i huset så känns det som att jag arbetar, då ska jag alltid finnas till hands.
Detta tillsammans är faktiskt skitjobbigt. Dåligt betald för ett slags heltids-hushållsarbete, inget privatliv, människor som man inte har valt för att de verkar smarta och sjysta utan för att de har barn som behöver passas.
När Hanna var här gick detta upp för mig tydligare eftersom hon gav sin syn på saken, jag har mer accepterat och trott att det är väl okey, så det ska vara. Jag har ingen som helst erfarenhet ffs. Jag blev knäckt. Därför var jag så ledsen. Är så ledsen. Jag saknar så otroligt mitt sverigeliv. Men fakta är att jag ju aldrig kan få tillbaka studentvåren. Det är inte konstigt att jag saknar den men vad som finns hemma nu är kompisar på olika håll i hela sverige. (plus jag här och sofie i spanien?) Jag har dock lyckats förtränga det riktigt bra. Det känns bra att jag förstår att jag saknar det mer än jag anar. Mer än jag vågat erkänna. Därför känns det väl lite extra bittert att sitta med en dålig situation utomlands när det jag har att jämföra med var så himla roligt och bra.
 
Så maja. Vad kan du göra?
 
Detta har jag gjort:
Tagit upp att jag vill att vi ska planera mitt arbete. Jag vill veta när jag är ledig och när jag jobbar. Svart på vitt. På papper, en plan för varje vecka. Okej, det skulle vi göra, men hade vi inte det ungefär så redan. Hon fattade inte riktigt men hon gick med på det och nu ska jag påminna henne om det när det börjar krångla. Hon trodde nog att jag fiskade efter mindre arbete men det är inte så. Jag vill bara jobba effektivare. Jobba fem timmar, antingen förmiddag eller kväll. Så klart kommer det få anpassas men jag vill inte ha en dag när jag inte vet när jag inte kan vara ledig. Och göra grejer så jag inte är så förbannat isolerad. Skaffa mig ett privat liv.
Dessutom kom vi att prata om att jag var ledsen, för hon frågade om jag var trött. ”Nej, jag är jätteledsen. Det var jättejobbigt när Hanna åkte. Hon fick mig att fatta hur mycket jag saknar sverige.” Vi pratade om det rättså länge och det känns bra att hon vet det så hon förstår. Hon var snäll också. Sa att hon förstod, sa att hon var glad att hanna varit här, glad för min skull, att min pappa snart kommer och att jag ju får åka hem över jul, det är inte så länge kvar, att det nog ska fungera med februari och att jag kan åka hem.
 
Så, ungefär så här är det att vara au pair. Jag får dessutom gå språkkurs gratis, (det enda intelektuella jag gör..) har köpt in mig på universitetet och får vara med dom och träna, jag har träffat jättefå tyskar som jag gillar som gillar mig. Det är en jättefin stad och man kan promenera på ett berg.