är det mos eller magi?

jag pratade med Anette höromdagen. Hon är syster till Michael, men gift med en svensk man och bosatt i Stockholm. (samma gata som min mormor och morfar, säg vilket sammanträffande.) hon har bott i sverige i 13 år och pratar bra svenska. hon börjar glömma bort tyska ord genom sitt liv i sverige. hon vet inte längre hur man pratat tyska som en tysk. hon sa att det var så hemskt, hon har inget språk helt och hållet. Svenska kommer kanske aldrig riktigt att bli det, och tyskan försvinner lite lite.

Jag har själv tänkt på det där under de gånger jag blivit frustrerad för att jag inte kan uttrycka mig på tyska. Jag är otroligt tacksam för att jag har ett språk, att jag kan prata svenska. jag kan vara glad på svenska, förbannad, arg, ledsen, uppriktig, jag kan ljuga för dig och jag kan glädjas med dig - på svenska. inget av det där kan jag på tyska.

till en början kunde jag mest säga ja och nej och fråga om och säga enkla saker. Det var inte i närheten av en disskussion och jag fick ofta ta till engelska ord.
Vad gör man om ett barn gråter då? allt jag kunde säga lät så klumpigt och fult och jag skulle inte ha blivit tröstad av mig själv. Tungan snubblar så mycket när man inte alls vet vad man ska säga för man kan inte språket.
jag har lärt mig så pass att jag kan diskutera bättre, jag kan säga vad jag vill och jag kan berätta om saker på tyska. Det som börjar komma nu är att uttrycka känslor på detta språket. Det ser jag som det svåraste, att visa känslor, att jag är hemskt ledsen för att jag hade sönder tallriken, att det är synd om barnet, att jag är otroligt tacksam eller väldigt glad. Jag kan naturligtvis uttrycka detta på något vis, men det känns absolut inte äkta och riktigt så de verkligen förstår. Men även det börjar komma, süsse.