so sad

så sorgligt. "The bluest eyes in texas".
jag vet inte om den där babyfonen fungerar som den ska och killen har astma och ska försöka sova. vad sorgligt. Ansvar på mig som inget vill ha.

"Where did I go wrong, and can I make it right?"
Försökte krypa ihop för mig själv och inte tänka på att jag inte var i forsmark. Jag grät tills jag insåg att det inte var nått värt med det.. Ett tag tänkte jag stiga upp vid fem, ta bussen till flyget och vara hemma till kvällen. Skulle ha gått, kunde ha flygit tillbaka söndag. Bara för en kväll, inte mer. Men det var ju igår och inte idag.  Jag tänkte det så djävla hårt. Dumma frisken som pratade med mig på msn (nej, jag blev jätteglad) men usch vad jag ville hem och också gå till kårnen. Buhu, jag såg iaf avsnitt fyra av OC men inte ens det piggade upp mig för det påminde mig bara ännu mer om forsmark och jag kände mig så efterbliven. I forsmark och californien kunde de leva livet, men inte jag. Höra på, titta på. When will my life begin, ja så kändes det igår..
Ja men visst serru. Jag ska iaf gå på bio med Leoni och hon verkar kul. Men ja. Let it go on like that.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0