tingstette
Lördag eftermiddag träffade jag Sven och hans familj vid tingstette. Upp på fyrtio minuter och sen var jag bara tvungen att prova springa ”intervaller” uppför stenbänkarna. 112 trappsteg. Första gången kom jag upp samtidigt som Svens mamma, och vi pratade lite om att det faktiskt var ganska jobbigt. Hon hade gått upp och räknat trappstegen, för Svens skull. Själv satt han nedanför i en rullstol. Han var ungefär tio år. Jag berättade för henne om mannen som dagen före sprungit upp och ned tio gånger. Hon berättade att de brukade ha Opera och air konserter där, ibland, men det var dyrt. Tillsammans funderade vi på varför de hade ställt upp en skärm och diverse prylar (som såg ut som förstärkare) samtidigt två killar stod och trummade nere på scenen. Akustiken, antagligen. Inspelat trumljud från tingstette, heidelberg. Det kan ha varit så. När vi kom ner var hela familjen där och pappa frågade vart jag kom ifrån, (standardfråga) och vi pratade och språk (standardgrej) och så berättade jag att det tagit ungefär 40 minuter för mig att gå upp. Pappan höll med, senaste gången han hade gått upp hade det också tagit ungefär 40 minuter, då hade ju han och Sven gått upp tillsammans sa han och nickade mot Sven. Pojken tittade ner i backen. Ja, det var på den tiden han fortfarande kunde gå alltså, fortsatte pappan vidare. Han var ungefär tio år och ett av de vackraste barn jag sett.
Jag sprang 3 gånger till uppför de 112 stenbänkarna och Sven och hans familj sa tschüss och gick. Totalt ungefär 500 trappsteg, inte så tokigt.
