är det mos eller magi?

När jag var sjutton skrev jag dikter. Jag var sjutton och det var februari. Tänk vad lätt jag gav upp. Tänk vad dumdristigt, tänk vad konstigt egentligen? Kanske är det just därför jag sitter här nu, en fjärils vingslag. Om min hjärna var större skulle kanske mer invecklade och avancerade tankar få plats, ibland känner jag det precis så, att jag bara nästan når fram. Kommer inte riktigt runt och faller rakt ner istället för att göra en loop.

Vill att du tar på mig.
Tar på mig med tavelkrita.
Så det syns.
Inte bara bränns.
Inte bara känns.
Så att jag kan se.
Så att du kommer ihåg.
Veta. Kanske förstår.
Veta vad du gjorde.
Jag vill att det ska synas.
Att folk ska veta.
Jag vill att det ska få vara så.
Jag vill få ha märkena kvar.
Att det ska få vara.
Vara du och jag.
Tavelkrita.
Lysande.
Jag vill ha.