Viktiga beslut tar man på ett fåtal sekunder
nu är jag där igen, the fucking place to be. (jag klippte mig inte som alice i L-word så jag är ingen wannabe) Måste tänka, måste fokusera.
well. funderar på om det är rädsla som får mig att inte vilkja börja plugga, som i PLUGGA ett program, 4,5 år, bli vuxen, vad ni vill.
jag tror inte att jag ska klara av det. men ett år i innsbruck, åka skidor, plugga tyska, det skulle jag klara. dock finns något molande i bakhuvudet, något i stil med "gör jag det här bara för att skjuta upp på att jag måste ta steget?"
Ta steget, gå från junior till senior. Gymnasium till universitet. jag är rädd, klart jag är. Jag har massor med vänner som gjort det och lyckats, det talar till min fördel. Jag har vänner som börjat och misslyckats, det talar för att man vara säker på sin sak. Skulle ett år till göra mig mer säker eller osäker?
Vad jag än vill så tror jag att det börjar bli hög tid att bestämma mig, få börja förbereda, kunna välja gardiner som terapi, osv. Har den känslan som smyger sig på. Är det för seriöst? Varför ska allting alltid vara "något"; spontant, socialt, ambitiöst, seriöst, intressant, vart hittar jag mig själv i det där? På platsen "osäkert, darrande asplöv", jag lovar.
well. funderar på om det är rädsla som får mig att inte vilkja börja plugga, som i PLUGGA ett program, 4,5 år, bli vuxen, vad ni vill.
jag tror inte att jag ska klara av det. men ett år i innsbruck, åka skidor, plugga tyska, det skulle jag klara. dock finns något molande i bakhuvudet, något i stil med "gör jag det här bara för att skjuta upp på att jag måste ta steget?"
Ta steget, gå från junior till senior. Gymnasium till universitet. jag är rädd, klart jag är. Jag har massor med vänner som gjort det och lyckats, det talar till min fördel. Jag har vänner som börjat och misslyckats, det talar för att man vara säker på sin sak. Skulle ett år till göra mig mer säker eller osäker?
Vad jag än vill så tror jag att det börjar bli hög tid att bestämma mig, få börja förbereda, kunna välja gardiner som terapi, osv. Har den känslan som smyger sig på. Är det för seriöst? Varför ska allting alltid vara "något"; spontant, socialt, ambitiöst, seriöst, intressant, vart hittar jag mig själv i det där? På platsen "osäkert, darrande asplöv", jag lovar.
Kommentarer
Postat av: Sophia
Men du...hur bråttom är det egentligen? Inte så mkt alls tycker jag. Se på mig. Här sitter jag. Snart färdig och känner mig knappt det minsta klokare...så om du känner för att coola skulle jag vara den första att heja på.
Trackback
