Höstens skivor

Nej, jag blir verkligen inte berörd. Varken av Kent eller Daugava. Nu är jag redo, detta är mitt slutgiltiga bud. Daugava berör mig inte alls. Känner jag mig lättad, besviken, överraskad? Vet inte. Hur som helst känns det skönt att veta vart jag har mig själv.
Kent har väl aldrig riktigt berört. Dödenskivan - den funkade verkligen. Sen var det en annan sak att ligga i fosterställning, hyperventilerande. På nära håll är den kent-låt som nått fram, den enda som riktigt berört. Att natt efter natt somna till den låten gav mig tusen mardrömmar om verkligheten. Däremot blev det aldrig på riktigt för mig med Utan dina andetag, Socker och de där. Dödenskivan, den nådde fram, den var verkligen värd att lyssna på, även den låten om att hitta gamla brev. Såna låtar som bara gör ont. Ja, det är skönt när det gör ont, det är då det känns att man lever.



Tillbaka till samtiden - Sorry, det gör inte ont alls. Hiphop/Soul killen, han saknas + att han var snygg.

Daugava - Ja, det gör lite ont. I mina öron. När LW slog sig till ro tappade han sin förmåga att formulera vettiga meningar, sådana med meningsfullt innehåll. AJ.

Jag fick Feeling - Med denna skiva på högsta volym studsar jag inombords. Det skulle kunna göra ont om man studsade in i något. Det är en väldigt glad känsla.

Night falls over Kortedala - Återigen kategorin Glad / Tom / Kylig / Onåbar.

Lost & Found - Om Viktoria dumpade TTA-killen, då skulle de göra ont. Annars flyter musiken runt och gör sig vacker i stora rum.


Nej, det funkar inte. Ska säga som så; Denna höst har två soundtrack och det är Soviet Kitsch och Begin to hope.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0