är det mos eller magi?

Handen på hjärtat var en klubbsatsning i våras. Man körde någon slags turné genom hela Sverige från Umeå till Jönköping, typ. Men hallå, det var grabbigaste någonsin. Franke, the (International) noice conspiracy, Deportees, Gustaf Spetz och Jonathan Johansson. Är det någon som ser logiken? Ibland får man höra att det finns tjejer på scen, som kanske körar etc, ibland får man höra att det inte finns några bra kvinnliga artister, ibland får man höra att de spelar på andra scener, på andra klubbar. Men jag pallar ändå inte utan vräker ur mig dessa desperata meningar som är början till mitt feministiska manifest som ska knockas in med hammare i Uppsalas klubbvärld.

Så här skrev jag om saken för ett halvår sedan:

"Publiken kommer bestå av alla uppsalas kvinnliga studenter som passar på att roa sig en natt. Sen går de vidare med sina liv och skaffar sig ägbra liv och en snygg man, trots lågkonjunkturen, trots att det klommer vara fucking februari. På scenen står den ensamma grabbiga killen. Känn dig inte som ett objekt. Den som dansar snyggast äger. Faktum är i kommentarerna på hemsidan för klubben handen på hjärtat så lyfts frågan varför Luger nu nödvändigtvis måste köra sin grabbiga turné. Vart är de kvinnliga artisterna? Banden beskrivs som killen hit och killen dit, grabbgänget du var rädd för osv och det är säkert sant. Så om nu detta blir succé och Luger kör detta en gång till så blir det med Jenny Wilson, Frida Hyvönen, El perro del mar och Lykke Li eller vem som helst men inte bara grabbgängen du är rädd för. Svårt, så svårt för du åter och åter igen höra när du frågar varför det aldrig bokas kvinnliga artister. För de finns inte. Självklart säljer unga heta män. Men unga heta kvinnor säljer också."

Man stod knappt ut. Förutom, förutom med en sak. Jonathan Johansson kan vara det mest intelligenta som släppts fram 2009. Det är fruktansvärt vacker musik helt enkelt.