är det mos eller magi?

Inser att natten blev för hård för mig. En promenad Bondegatan upp och ner, jag hyrde Patrik 1,5 och I taket lyser stjärnorna. Den första filmen var bra, jag skrattade men kunde samtidigt inte förstå varför man ville bygga så mycket på kulisskänslan, samma som Pingpongkungen hade, eller vad den filmen heter. Att man placerar historien i en surrealistisk ickevärld, men absolut, poängen är att dra det hela till sin spets. Men hallå, bögpar som vill adoptera finns på riktigt, man behöver inte måla upp den här pastellfärgade världen med tomma väggar för det. Kan också vara så enkelt att producenten önskade efterlikna geniet Roy Andersson och all den tragikomik som visas i hans filmklipp. Allt är grått, enkelt, men det är ändå inte Patrik 1,5. Jag vet inte. Det känns mest b. Men roligt ändå. Lilla killen kunde allt om blommor. Det var en intressant kontrovers i relationen mellan Göran och Sven, den var så extremt ojämställd. Ett försök till att problematisera bilden av bögpatriarkat, antar jag. Att undergivenhet inte är könsbundet, hoppsan. Musiken var trevlig. Och jag älskar slutet. Är en sucker för sådana slut.

Den andra filmen var bara för sorglig och det visste jag att jag skulle tycka. Men Jenna äger, hon är ingen mes och hon dissar Sacke helt riktigt och satsar på sin mamma och även på sina vänner. Sacke är bara en grabbig looser som försöker impa på Jenna med sin coola bror och sin musiksmak. Typisk djävla kille. Hon utstrålar någon slags inneboende styrka och kred till henne för att hon är så tuff hela tiden. Det är en bra skådespelare. Sen tycker jag om att de låter mamman dansa järnet till Hello Saferide i en klädbutik, hon faller ihop och tragik men det är en så fin scen. Filmen inleds med Lykke Li - Until we bleed. Lykke är ett musikaliskt geni. När jag såg henne spela för nått år sedan blev jag så imponerad och glad. Dessutom gör hon intressant musik. Secret Service med Oh Susie gick på repeat när filmen var slut. Om kärlek som är varm och förstående samtidigt som den är iskall, när man är 17. Ytterligare en av alla dessa låtar för de ljuva 17-åringarna. Bästa tiden. Har aldrig varit kär som jag var när jag var 17. En väldigt påflugen påminnelse om hur det var att vara kär på högstadiet, och hur naivt det hela var. Jag råkade säga att det var bättre då, att man kunde lita på systemet. Men hallå, då om någonsin var det lätt att vara del av fult spel, otrogenhet, alla killar var as och man blev objektiserad och antastad. Det är värre nu. Kärlek var inte vacker i Jennas värld - frågan som snurrar är; Vad ska de med killar till?
Och så fruktansvärt sorglig film. Det värsta är hur tydligt man visar att man inte kan hantera en sådan sorg. Har fortfarande huvudvärk eftersom jag grät så jättemycket.


Det var en hård natt nerslängd i en fotölj med fotpall och rooibusthe med smak av vit choklad.

pusshej