"En av alla människor i vårt land, jag är naken, du ser rakt igenom mig"
Imorse sms:ade Daniel om tvärdrag i DN. Mer om det senare. Men så kollade jag upp det och hittade intervjun med Thåström. Den första på sex år. En artist jag är så glad över att jag lärt mig tycka om. Låt för låt gick det, jag kan nästan säga kronologisk ordning. Brev från tionde våningen var först. Över sundet är en av de vackraste låtarna jag vet. Sen alla de andra då.
Och nu finnas det en skiva med b-sidor och nya versioner av gamla låtar. Massor av aldrig utgivet material. Så mycket som känns men inte riktigt Istanbul-känns. Krocken igen. Thåström är något annat. Men det är ju så vackert. Här är Över sundet. Inspelad i Kreuzberg. Vackrare än på Kärlek är för dem, mer circus.
Skivan är en sak.
Hans intervju är en annan. Dels så älskar jag allt skvallret, men dels så är det fascinerande och inspirerande men en person som bryter mot så konventionella normer. Kan inte sitta ner och jobba. Blir rastlös. Men enkla grejer. Men ändå det där som man måste göra för att allt ska funka, som det sägs.
Nej.
Han säger rörelse, att inspirationen kommer av rörelse, att n i samma stad, samma gator så gör det trögare.
Finns något oerhört inspirerande i detta.
Om att vara i rörelse, om ord som ska säga något, som slagord och om att försöka sig på uttryck på svenska:
"Finns det några knep, något sätt att försätta sig i en låtskrivarstämning?
– Det är alltid bra att vara i rörelse. Jag tror att låtar kommer enklare då. Någonstans så kommer intrycken, men inte direkt, utan senare när man kanske allra minst anar det. När jag bara går omkring i min lägenhet och i samma kvarter så märker jag att det kommer mindre.
En sak som utmärker ditt låtskrivande är förmågan att komprimera texter och titlar. Från ”Tyst för fan”, ”Ung & kåt” och ”Flyktsoda” till ”Du ska va president”, ”Miss Huddinge -72” och ”Fanfanfan”.
– Det var väl ingenting som kanske var helt uttalat från början utan bara något jag gillade och hamnade i. Och ganska snabbt förstod jag att man inte har så mycket plats att vräka ut sig på, man måste vara komprimerad – som slagord. Det kommer naturligtvis från någon rockgrej, men också tidningar som Feber och Guru Papers (anti-auktoritär tidskrift som kom ut mellan 1972 och 1975, i redaktionen fanns bland andra Bruno K. Öijer som också skrev i Feber). De hade alltid sådana där sjuka slagord; ”Fantasin till makten” och ”Allting till alla”. Jag var jätteinspirerad av det i början och det har nog hängt med. Bra titlar är viktigt.
I dag är du väldigt skeptisk till svenska sångare som sjunger på engelska.
– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt ut-tryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också."
DN, Georg Cederskog
