Post
Ibland är man bara så långt borta. Geografiskt, ibland spelar det ingen roll. Mail, skype, en globaliserad värld. Men idag då, när jag hittar brev i mitt postfack som är daterade runt den 15 oktober. På sätt och vis skapade det en tidslöshet här och nu, för glädjen att få dem försvinner ju inte. Men det konstiga blir klashen att i ena sekunden läsa ett sms som skickades för en sekund sedan, och i nästa stund läsa brev som skrevs för över en månad sedan. Befriande. Den snabba tiden är stressande, som att gårdagens tidningar inte längre är aktuella. Först ska man vara, och nöjd blir man aldrig. Journalistik alltså. Vad vill du mig?
Hur två världar krockar, att vilja och inte vilja leva fullt ut här.
Att ha en dag då ens kropp är ut-och-in. Som idag
Inte lyckas med nått.
Som det känns.
Skrev responsepaper.
Hade stirrat på blankt dokument i sju timmar, kändes det som.
Frukostskrev.
Sen var lektionen inställd.
Ingen hippiekille, inga diskussioner och e-governance.
Läraren satt ensam i klassrummet, hon läste min uppsats sa hon.
För lång som vanligt. Massa saker hon inte visste, sa hon.
Tacksamt att skriva om Sverige och det man vet.
Jag gillar att försöka förankra det akademiskt med turkarna.
Tillräcklig underhållning / utmaning för mig.
Men ut-och-in dag idag.
Vad ska det bli av det här då?
Fortsättning följer.
Puss // sakner er.
