är det mos eller magi?

Idag har tvivel och längtan lite sugit musten ur mig.
Brottas med textinlämningar samtidigt som jag vet att mina kära besökare redan landat i Istanbul.
Har media&politik och klassen konstaterar krasst att vad gäller public opinions så är det enda vettiga att det är de upplysta som ska tala. Allt vi talat om tidigare körs över, för menar man att de upplysta ska tala så spelar det ju ingen roll att många inte röstar, inte läser tidningar, inte deltar i debatter etc, för deras åsikter är ändå inte viktiga. Och någonstans anar jag att det här hit min lärare kanske vill komma. Kändes typ som ett slag i ansiktet. Men i Turkiet har man ju aldrig brytt sig om människan. Man styrs enligt sin konstitution som medför så stora problem, i dagarna förbudet av DKP exempelvis. Ungturkarnas revolution är en revolution av mentalitet och vilken moral som ska råda. Eliten. Intellektuell elit, samtidigt så förbannat osäker.

Men det är ju "dem" som kan tillgodogöra sig information och ha åsikter som ska lyssnas till, den aktiva delen av det publika är vad som ska styra. Hängde med hippiekillen i pausen. Han rökte och vad bitter över att han inte kände att det hände något nytt på denna kurs. Själv kunde jag inte sätta ord på mina känslor. Hög puls och hela kroppen skakade. Fick bara ur mig att denna kurs ofta gjorde mig så upprörd. Och jag vet egentligen varför. Det är för att vår diskussion hela tiden kretsar kring det publika i relation till media, politik och makt. Det är ju därför denna typ av studier är så fruktansvärt intressant, och viktigt. Men det gör också ont. Och för mig gör det tydligen ont på ett omedvetet sätt som får min kropp att skaka, mig själv att tvivla på exakt allt och våg av våg sköljer över naiva intentioner. Jag vet ju inte rikigt vad jag vill, tror tycker, vad som skulle kunna vara möjligt. Men demokrati förutsätter politiskt deltagande, och media är en väg för debatt, information och representivitet. Men också för propaganda, manipulation, maktutövande. Det är föraktet för människan och girigheten av makten som spelar spelet.

Vi ser det ju hela tiden och i Sverige och vart som helst. Men Turkiet är annat, med extremt polariserade maktkällor. Det är militären, det är pengarna, det är religionen, och alla är de väldigt starka och medialt, vetes ej vad som skall litas på.

Och hemma i Sverige kör Reinfeldt på samma trötta retorik om att vänstern inte har några idéer, ingen politik, att höger och vänster inte skiljer sig åt alls. Så därför är han rädd för att folk kommer rösta på vänstern och Mona Sahlin som statsminister. (Idag skulle 50,3 % göra det. KD och C kommer krisa. Alliansen har idag ca 40 %). Och allt Reinfeldt kan säga är att det inte finns några idéer som skiljer sig åt i vänstern. Jag kan aldrig förstå vad det är han menar. Det enklaste är ju att peka på hur man historiskt har skapat olika samhällen utifrån vänster och högerideologier. Om olika människosyn. Men jag förstår inte vad Reinfeldt tror sig vinna på att argumentera för att det inte finns några skillnader. Ska folk singla slant eller, eftersom det inte spelar någon roll vad man röstar på. Det spelar roll, och det vet han. Det kommer fram när andra parter från hans lag argumenterar, hur hårt han än kör på sitt race med "vi tycker lika".

[Inget förändras av sig självt] - Wiehe och Afzelius skapar mening i denna eftermiddag. Som jag, hippiekillen och den NGO-engagerade tysken konstataterade idag: Det enda som funkar för överlevnad är att göra vad man tror på, vilket innebär att mindre tid läggs på annat. För hippiekillen innebar det att han inte skrev alla inlämningsuppgifter. Vi var först hela förskräckta, vadå, du blir du kuggad? Men vad gör det? Och dessutom, det var toleranta och resonabla lärare här. Är du på lektionerna, är du engagerad så fixar det sig väldigt bra ändå.

Om nått ska brinna krävs det eld, för ingenting förändras av sig själv.