är det mos eller magi?

När jag kom till Istanbul hade jag sovit fyra timmar på en skakig nattbuss från Thessaloniki. Jag hade rest i tio dagar, tvärs över Europa. Att vakna upp i Istanbuls trafik och kalabalik gjorde mig livrädd. Skulle aldrig få grepp om det tänkte jag. När jag kom fram hade jag valkar i min vänsterhand efter att ha dragit min väska över kullersten i Wien, upp och ner för trappor i Stuttgart, in i ett skjul i Belgrad och överallt på järnvägsstationen i Thessaloniki. Följde med fyra 18-åringar från London som hade ägnat hela natten åt att prata om allt de gjort tillsammans, och vad deras första intryck av varandra varit. Ett gingerhead, två andra, och sedan Katha som pratade med mig hela tiden när vi var vilse i Istanbuls Metro-system.
Hittar rätt spårvagn, åker i en evighet och ska helt plötsligt gå av i Sulthanamet. Solen skiner och helt plötsligt är vi bara där. Som en saga, för Hagia Sofia, Blå moskén och hela det torget är en annan värld.
Det var söndag och sista dagen på Ramahdan. Kommer till ett Hostel med fotöljer och utsikt över Marmarasjön, med Bosporen och Gyllene Hornets utlopp. Killen i receptionen bjuder på jättemycket godis och spelar Kings of Convenience, hela förmiddagen.
Sen somnade jag. Man behövde inte vara rädd längre.